Precis som vi i familjen tidigare tagit emot personer som behövt skydd och hjälp, så har jag de sista åren tagit emot några hundar som behövt jourboende.
I går berättade jag hur Hugo nu skulle bo hos oss några dagar medan matte frisknar till på sjukhuset. Tyvärr blir det inte riktigt så som tänkt, då jag i eftermiddags fick ett dödsbud.
Vid mina fötter ligger nu en vovven som blivit mattelös och har ingen att återända till. En glad liten vovve som inte vet något, och säkert undrar den varför den är här och inte hos sin matte. Det går absolut ingen nöd på Hugo, han får mat, kärlek och promenader. Träffar andra hundar och får busa med katter, som nu accepterat att han är här.Just nu haglar frågorna in hur jag skall hantera situationen och hur jag skall göra.
Just nu sitter en de släktingar och är chockade över sin situation medan vovven har det bra här hos mig, så vi får låta det gå någon dag eller två. Sedan får vi se vad de beslutar om. Det jag vet är att inte jag kan behålla honom, då jag inte kan binda mig igen. Jag har min egen Nussä och vi lever bra ihop, och vi kan vara fria.
Då har vi fått oväntat besök när Hugo, en en strävhårig Jack Russell på 1,5 år har flyttat hit. Hugo bor normalt med sin matte i Göteborg men hon har varit dålig några dagar och nu hamnat akut på sjukhus. Så genom en bekant har nu Hugo fått flytta hit.
Alltid lite svårt men också spännande att se hur två helt okända hundar helt plötsligt skall samsas och komma överens, men det har gått över förväntan.
Hugo har varit i stillhet några dagar innan han kom hit och har ett överflöd på energi, det var det första jag var tvungen att ta hand om. NU har han fått promenera en del, även om det skulle behövts mer rörelse i naturen. Han sover tillsammans med mig och Nussä i vår gemensamma säng. Har börjat acceptera att jag bestämmer och kommer med viftande svans när jag ropar på honom. Nussä är också duktig på att hjälpa till och tala om hur jag vill ha det. Medan jag och Nussä känner varandra och vet hur vi vill ha det, så kan Nussä vara lös medan Hugo måste gå i koppel, men… Han får låna det långa kopplet och kan vara mer fri än normalt och kan då springa och busa med min vovve.
Hur länge Hugo skall bo hos oss, vet jag inte och det vet inte våra katter heller, men första dygnet växte de fort och blev dubbelt så stora, en nu bryr de sig inte längre…
Tyvärr fick jag under lördagens eftermiddag det tråkiga beskedet att Hugos matte avlidit på sjukhuset….
Tills vidare får Hugo bo kvar här tills vi får tag i de anhöriga och de får besluta vad som som skall hända med honom.
Nu har det hänt, något som inte hänt på 37 år…
Jag har fyllt år 🙂
Ja en 4:e januari vart år har jag min årsdag, men jag slutade fira den dagen efter att jag fyllt 20… 🙂
Nu fick man göra allt det man väntat på sedan man föddes och började förstå hur livet fungerade. . Som liten väntade man på att någon skulle komma med presenter, sedan förstod man att man var tvungen att ge något i utbyte mor alla presenter, dvs tårta. Men man hade ju en del planer, börja skolan, lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet sedan gymnasiet. Man konfirmerade sig, fick köra moppe, lätt MC, bil och när man fyllde 20 fick man gå på systemet och handla själv, oh vad besviken man blev när man inte fick visa sin legitimation 😦
När man fyllt 20, fanns bara två saker kvar i livet att vänta på… Pensionen och sedan begravningen. så jag slutade att fira den dagen, och höll den hemlig. på alla ställen där det kunde påminnas o min dag, höll jag det hemligt eller så ändrade jag datum så ingen skulle uppmärksamma det 🙂
Till och ed min 50-årsdag valde jag att hålla hemlig och jobbade som vanligt fast jag hade rätt till ledighet med full betalning av arbetsgivaren plus en present.
Men i år gjorde ja väsen av det och lade till möjligheten att skriva på min tidslinje på FB plus att alla kunde se att jag hade min dag. Bokade tågbiljetter till Falkenberg och målet var Falkenbergs fotomuseum, där bland annat Lennart Nilsson och hans medhjälpare Gillis Häägg har en del alster. Mer om dessa herrar kommer jag att berätta senare i bloggen.
Vi trodde vädret skulle bli hemskt men det visade sig från sin bästa sida, så vi kunde promenera på en snäckbesållad sandstrand den fjärde januari och höra vågorna från havet.
Här är vi vid stranden vid Ugglarp utanför Fakenberg.
Sedan åkte vi hem till min fina vän Maj-Britt som bjöd på middag och efter det så tog han fram dragspelet och stämde in med sång.
Även fotomuseet visst att jag fyllde år, så när vi drack kaffe med med övriga besökare så ställde de sig upp för mig och sjöng och hurrade 🙂
Och nästan alla vänner på Facebook uppmärksammade att jag hade födelsedag, så jag fick grattishälsningar i parti och minut. Så tågresan mellan hemmet och Fakenberg fyllde jag med att tacka för alla hälsningar.
Hur det blir nästa år, om jag kommer att fira eller kommer att vara anonym, det vet jag inte än….
En sak är dock klar….
Ett stort tack till alla som gjorde min dag….
Så här på slutet på året brukar jag bli lite sentimental och tänka tillbaka på året som varit. Men det är något jag ändå vill göra. Har sett att många säger det har varit ett pissår, och är nog inte själv så övertygad om det.
Den viktigaste lärdomen från året är nog att livet skall levas IRL, och inte via sociala medier. I de fall, som jag har varit aktiv där, så har jag också försökt föra en nyanserad debatt utan att skada någon. Jag fick nog av debatten ”män våldtar”, som jag anser befäster de gamla fördomar som har levt inom många av oss sedan urminnes tider.
Tog bort några vänner från FB, som gärna såg det negativa och istället strömmar det in nya vänförfrågningar vilket jag tror beror på att jag blivit mer positivt inställd. Nej, man skall inte blicka tillbaka, men visst måste man, ja man måste ta vara på den erfarenhet man fått, den lärdom som man införskaffat, till att möta morgondagen. Så jag ser faktiskt fram emot ett årsskifte, att börja om, och det med alla nya vänner.
Under året har ju även mitt hälsotillstånd förbättrats när jag redan förra året bytte livsstil. Ja, nu hade jag möjligheten till det och tog tillvara på det. Känner ju mig friskare inom både kropp och själ, vågen ler stort när jag ställer mig på den, och det gläder ju även mig. 15 kilo borta, och stegen blir så mycket lättare.
Jag och bror har också hittat nya gemensamma nämnare och därmed också hittat nya vägar att umgås. Att vara mer aktiv ute i livet, är en fröjd, och att gå på konserter, lyssna till musik, gå på teater, och se vad andra gör för att skapa glädje för andra, blir också glädje för oss. Under året har jag också fått möjligheten att bli mer spontan, och kunnat sätta mig på tåget till Stockholm, Falkenberg, Malmö eller varför inte båten till Kiel. Just detta känns som en pånyttfödelse och ger livet en guldkant. Ja, jag älskar livet.
Jag har också lärt mig att sitta framför datorn och gnälla, inte gör någon nytta. Har därför tagit ställning i olika frågor och gjort något konkret av det. Att kombinera promenader med trygghetsvandring var ett genidrag. Funkar utmärkt de veckor jag är ledig, men inte så bra när jag har mina udda arbetstider. Men det har också fungerat till att ge bror ett mervärde i livet, så jag känner mig glad även för det. Så att engagera sig har gett tusenfalt tillbaka.
Så ni som säger att 2016 var ett pissår, det får stå för er….
Jag känner mig nöjd, och ser faktiskt framåt med mer energi än någonsin.
I går var det kanonväder och jag och vovven bestämde oss för en långlång promenad i det fina vädret. Nästan 3 timmar blev det ute på nya okända vägar.
Ovan är utsikten mot byhålan, och öppet men bakom ryggen ligger strax skogen…
Ovan är en gran som har en stor överlevnadsinstinkt. Sårar du den svage så kanske det är det sista du gör men sårar du den starke, så reser den sig igen. Granen bevisar att är man stark så är ingenting omöjligt.
Sjön ligger stilla och solen speglar sig i den…
Gamla vägar som numera bara duger till promenad och ridning.
Än en gång under detta år har en stjärna slocknat, en stjärna vi delar med många. Vissa stjärnor delar vi med många medan andra bara lyser för oss själva. I dag kan vi förenas i sorg och känna att vi inte är ensamma och att vi gemensamt kan dela sorgen vilket gör oss starka.
Men samtidigt kan vi också ryckas tillbaka till verkligheten och få oss att inse hur bräckligt livet verkligen är. I dag med det stora nyhetsflöde och reklam är det lätt att ryckas med i det kommersiella budskapet, köper du detta så blir du lyckligare. Nej, jag tror inte på det budskapet att lycka kan köpas för pengar, utan det finaste i livet faktiskt är gratis.
Låt oss skänka en tanke till George Michael som nu lämnat denna jord och förenas i sorgen. Men låt oss inte förglömma alla andra stjärnor som också lämnat oss, som inte blir en världsnyhet, som inte ens blir en dödsannons i någon tidning.
På mor och fars färggranna vigselbevis, står längst ner Bären varandras bördor vilket jag tror är viktigt både i med och motgång, glädje och sorg.
Sov gott George!
Låt oss förenas i sorg men också i kärlek, en kärlek som är det enda som kan motverka hat och fördomar. En sorg som är viktig för att vi verkligen skall förstå var kärlek betyder.
Lär vi oss detta, så kommer inte George Michaels eller någon annans bortgång att vara förgäves.
En god jul till alla, en ny tid är här, och allting kan hända om bara vi vill. Julen bär minnen, om kärlek och tro. Låt julen förkunna, att striden är slut… och friden har vunnit åt varje kvinna och man.
Detta är några strofer från Texten ur Låt julen förkunna och som jag känner är viktigare än någonsin.
Biskop Åke Bonnier skrev på sin Facebookvägg följande text, som jag tycker är väl värd att begrunda, oavsett vem du är. Med dessa ord vill jag önska er alla en riktig god jul.
VART TOG JULEN VÄGEN?
I dag nåddes jag av sedvanligt reklammail från en firma som enbart arbetar via nätet och som jag utnyttjat några gånger. I dag, dagen före dopparedagen, förkunnade mailet att mellandagsrean redan börjat. Det var julens glada komersbudskap som välde in i min mailbox. Se vi bär bud till Er om en stor glädje. Redan nu kan ni köpa våra varor betydligt billigare precis som under mellandagarna.
Jag blev alldeles förskräckt vid detta budskap och här var det ingen ängel som sa ”Var inte rädd” utan tvärtom var det ett budskap som på sätt och vis ville sudda ut själva julhelgen och föra sina köpare rakt in i mellandagarnas underbara utbud.
Barn, krubba, herdar, änglar, lamm,, ett hemlöst föräldrapar – inget av detta kunde jag ana….
VARFÖR FIRAR VI JUL?
Tja… för att åtminstone någon gång per år få tillfälle att samlas och säga något uppskattande till varandra och ge presenter, eller för att påminna oss om den gamla folktron på tomtar av något slag (att tomten i själva verket var en ärkebiskop i Myra på 300-talet och som hette Nikolaus och som blev helgonförklarad är det få som känner till.). Vi samlas för att titta på våra klädda granar (tanken på livets träd i paradiset är det nog få som kopplar granen till) och för att äta fläsk i olika former kombinerat med annat.
NEJ, DET ÄR INTE DÄRFÖR SOM VI FIRAR JUL.
Vi firar jul för att Jesus har uppstått från de döda. Nej, jag har inte blivit alldeles rubbad. Vi firar faktiskt jul för att vi firar påsk. När Jesus hade uppstått från de döda började man omedelbart att högtidlighålla söndagen som uppståndelsens dag. Kristi uppståndelse var det viktigaste för de tidigaste kristna. Läs Paulus brev så ser Du att han förkunnar om detta sida upp och sida ned. Om Jesu födelse står det bara i Paulus brev till Galaterna att Jesus var född av kvinna och född att stå under lagen. Det är vad de äldsta texterna säger. Evangelisten Markus som är det äldsta evangeliet talar inte ett ord om Jesu födelse och evangelisten Johannes nämner bara att Gud blivit människa. Evangelisterna Lukas och Matteus däremot talar om Jesu födelse ur olika perspektiv. Evangelisten Matteus gör det ur Josefs perspektiv och evangelisten Lukas gör det ur Marias synvinkel.
När vi nu dessa dagar (egentligen från kl 18.00 på julafton till kl 18.00 på juldagen enligt svensk helgsmålstradition) firar Jesu födelse så är detta själva centrat, ja själva grunden för vår jul. Det är för att Jesus de facto föddes för 2000 år sedan som vi firar jul. Det är ju det märkliga att Gud har blivit människa. Men detta uppmärksammades inte som en fest förrän efter rätt många år efter Jesu uppståndelse. Så man kan verkligen säga att vi firar jul för att Jesus har uppstått från de döda. Men det som är det egentliga firningsämnet är att Gud på ett förunderligt sätt har blivit människa och delat vår verklighet.
Den verklighet som Gud delar med oss i Jesusbarnet är en verklighet av mord, av krig, av ockupation, av förföljelse, av flykt. Allt det vi hör om på TV och i radio eller läser om i tidningar har Gud själv delat när Gud blev människa på ett unikt sätt i den lille judiske killen Jeshua ben Josef, som nog var Jesu hebreiska namn. Därför är varje barn som vi möter i dag – Jesus själv. I varje ensamkommande flyktingbarn som inte får permanent uppehållstillstånd, i varje flyktingbarn som inte får förenas med sin familj i trygghet värme och omsorg, i varje flyktingbarn där myndigheterna med den strängare lagstiftningen inte hittar några förmildrande omständigheter för är Jesus själv. Det är det barnet som vägras kärlek, omsorg, trygghet och allt annat som vi vill ge till våra egna barn här i Sverige. Jag tänker på Jesu ord som vuxen när han talade om den yttersta domen. Han sa inte: Hur många gånger gick Du till kyrkan? Hur ofta bad Du till Gud? Nej, på den yttersta domens dag blir frågan: Var var Du när jag var hemlös, sjuk, hungrig….? Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig…
Barnet i krubban får födas också i vårt hjärta. Ditt och mitt hjärta får vara krubban där ljuset från krubbans strå får hjälpa oss att se på våra syskon från andra håll i världen som just syskon och stå upp för ett samhälle där inte grupper spelas ut mot grupper, som en viss politiska åskådningar gärna gör, utan där vi får se att vi på olika sätt i olika sammanhang men med gemensamma krafter får vara med och bygga ett multikulturellt och multireligiöst samhälle med en sekulär politisk struktur.
Med dessa ord vill jag önska Dig en Välsignad Jul i ljuset av det barn som föddes för 2000 år sedan och om vilken profeten Jesaja skrev: Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste (Jes 9:6)
I går morse när jag vakande upp på färjan på väg in mot Göteborg, så möttes jag av en strålande morgon. Hade tur med vädret hela resan och i o m att jag åkte kollektivt nästan hela vägen, så var jag inte beroende utan kunde välja vilen väg jag själv ville.
Så istället för att välja spårvagnen från Tysklandsterminalen till Göteborg C, så tog jag Älv-snabben, som kostar detsamma. Så efter kryssningen genom Göteborgs skärgård fick jag ytterligare en kryssning, denna gång genom älvrummet Göteborgs hamn, där det nästa numera är bebyggt.
Nyligen avslutades Allt för Sverige på tv:n där svenskamerikaner tävlar om att återse sin svenska släkt. När jag var i USA för några år sedan så träffade jag en del människor med svenskt påbrå och en del pratade fortfarande svenska, några hade glömt Å Ä Ö, och pratade med O och A istället. En man från mina hemtrakter hade gift sig med en svensk indian, jag kvinnan var från Norge och de pratade skandinaviska sinsemellan.
I staden Kingsburg i Kalifornien var de nog mer svenska än vi i Sverige är. Till och med vattentornet i staden har målning av kurbits. På stadens facebooksida finns massor av bilder om man vill kolla in.
Men även i österled finns svenskar som startat ett nytt liv. I Ukraina finns Gammalsvenskby, en by som bebos av svenskättlingar från Dagö.
Gammalsvenskby (ukrainska: Старошведське, Starosjvedske; tyska: Altschwedendorf; lokal svensk dialekt: Gammölsvänskbi) är en del av Zmijivka i Cherson oblast invid Dneprs strand i Ukraina. Byns namn kommer av att den bebos av ättlingar till utvandrade estlandssvenskar, varav vissa fortfarande talar en svensk dialekt.
Gammalsvenskbys befolkning kom ursprungligen från Dagö i dagens Estland, som till 1721 var en del av Sverige. Under den ryska kejsarinnan Katarina II kom en del av den svenska befolkningen på ön att flytta i augusti 1781. Med löften om bördigt land omflyttades de till Nya Ryssland i det som idag är södra Ukraina, där det forna Krimkhanatet området användes som kolonimark. Vissa källor säger att migrationen var ett tvång, andra pekar på det faktum att fattiga och förtryckta bönder gavs något som måste ses som ett generöst erbjudande vid tidpunkten.
Slutresultatet kom dock att bli katastrofalt. Många av de omkring 1 000 byborna dog under marschen till sitt nya hem. När de anlände fann de inte några spår av de hus som hade utlovats skulle stå klara för dem. Under det första året i Nya Ryssland kom många av byborna att mista sina liv. Enligt kyrkböckerna var enbart 135 personer vid liv i mars 1783.
Efter Sovjetunionens fall har kontakterna med Sverige återupprättats. I dag har byn 150–200 invånare av svenskt ursprung. Endast några av dem talar ännu i dag flytande svenska. Visst ekonomiskt stöd har getts av Svenska kyrkan och av Gotlands kommun. Gotland skrev den 15 april 2001 ett vänortsavtal med byn. 1996 grundades Chumak, ett svenskägt företag som producerar matolja, ketchup och livsmedelskonserver, i den närbelägna staden Kachovka. 2008 var svenska kungaparet på officiellt besök i Gammalsvenskby.
Härom dagen hittade jag ett program om Gammalsvenskby, som jag tyckte var mycket intressant. Delar med mig av den här.
4:e advent och snart är det julafton. Tänk vilka glittriga ögon man hade som barn när man såg julgranen med alla ljus och glittret som fanns i den. Alla vackra kulor som speglade ljuset.
När jag sedan själv satte bo, så blev min julgran helt mitt ansvar. Jag valde själv,och allt som fanns i den inköptes i Tyskland, glaskulor, ibland motivmålade, istappar i glas och figurer i glas. När sedan åren gick och jag flyttade hem till mor och far igen, för att hjälpa och stödja dem på ålderns höst, så gick vi tillbaka till mina barndoms jular som ändå hade utvecklats med tiden.
Nu när bror och jag är ensamma, så är julen inte så viktigt på det sättet. Vi har hittat nya rutiner. Blir inte överflöd av julsaker i fönstren, däremot några få saker som betyder mer om minnet från mor och far. Vår julgran är absolut inte den finaste, men absolut den mest kära. Bror sågade ut den i träslöjden och målade den vit. Ett av de sista åren i fars liv, så satte han en ljusslinga i den, mest på skoj. Sista dagarna innan jul, så tar jag in lite grankvistar och håller över diskbänken och tänder på för att få doften av bränd gran.
Det är en tradition mor hade med sig från sin mormor och som lever kvar. Tänk, det är inte de stora sakerna som gör julen, utan de små.
En av de viktigaste låtarna är: Der kleine Trommler (Little Drummer Boy) här i en lite ovanlig version tillsammans med Riverdance. Så håll till godo.
Villa California 