I dag var det en kort tur med bilen och det var in till stan för att byta vårdcentral för mor och bror.
Det viktigaste är att få en diagnos på mor och att kunna medicinera där efter…
I morgon blir det till att beställa tid för båda.

Värmen håller i sig här och jag märker framför allt på mor att det är jobbigt.
Vi har därför inte kunnat ut och åka så som vi tänkt, framför allt med tanke på bror och hans semester.
Tyvärr slits jag emellan att göra hans semester innehållsrik samtidigt som jag måste tänka på mors välbefinnande.

I stället har vår trädgård blivit ett paradis för oss. Eftermiddagens sol skymmer en del av trädgården och då blir det naturligt att spendera tiden där.
I det närmaste vindstilla och trots tvärdrag så blir det varmt inomhus också.

Så för att lindra det mesta för mor så blir den en förlängningskabel och golvfläkten som får bli stand in för kvällsvinden på söderhamn.
Vi bor vackert på landet så paradiset är nära och det går trots allt ingen nöd på oss…

Vi skall inte klaga på värmen när det är sommar, vi vet att det kommer en vinter till oss och personligen föredrar jag när man utan problem kan göra ute och inne till ett helt allrum.

Föreslog brorsan att servera ett glas vin i vårt paradis iklädd bastkjol, men där gick gränsen.
Men vad gör väl det, sommar en gång om året och vi klarar oss utan hula-hula…

Tänk vad livet ändå kan vara underbart.
Tänk, förra året vid denna tidpunkt, så förstod jag hur fel, läkarna och alla andra hade involverade vården hade haft.
Vi har fått ytterligare en sommar med mor i vårt hem…
En sommar som kanske inte blivit det paradis vi nu upplever om jag trott på läkarna, biståndshandläggare, vårdpersonal…

Nu orkar jag inte skriva mer, blir för känsligt..

Under denna helg har vi varit på tur både till väst och till öst.
Lördagen blev det våra västliga öar, Orust och Tjörn som fick besök.

Det blev en del bilvägar som vi inte åkt tidigare och vi fick se en hel del vackra vyer.
En del av de nya smultronställen vi hittade blir också ett nytt mål för vidare upptäckter.

Men också ett fatalt fiasko gjordes också.
Vårt besök på dessa öar skulle avslutas i en park där vi blivit lovade att vi skulle kunna avnjuta eftemiddagen och promenera i sakta mak med mor i rullstoll, men det funkade inte…

Söndagen valde vi i stället motsatt väderstreck och gamla bekanta…

Där var det perfekt.

Nu har en månad gått sedan hemtjänsten var här senast och livet leker verkligen för oss alla. Ingen kan sia om morgondagen men så som läget är nu, så lär inte hemtjänsten komma in här på överskådlig tid.

Vi verkligen njuter av livet och de krav vi har idag är lätt överstökade och sedan kan vi ta dagen som den kommer. Det innebär verkligen inte att vi sitter sysslolösa utan vi kan göra saker efter våra egna huvuden och vi kan välja hur och när vi vill göra saker. Vi slipper passa hemtjänstens ungefärliga tiden och kan vara spontana och behöver inte passa tider. Vi tar en biltur till bekanta, till aktiviteter mm när VI känner för det.

Att sköta mors morgon och kvällsrutiner är väl inte det roligaste men jag måste ju ändå sköta aktivering, träning så det är ändå bara en liten del av det som måste göras och vad gör då det lilla extra när vi får så mycket annat positivt av livet.

Min kamp för mor och alla andra som drabbats av missvård har nu pågått i nästan ett och ett halvt år och nu ser jag att vår kamp har lönat sig.
Vi får mer och mer stöd, inte direkt utan indirekt. Boken ”Hjälp oss”, som jag själv läser, läkaruppropet är en annan del i det hela och nu rapporten om att ”vården är ett lotteri”…

Där påvisas att ”rika aktiva” får oftast bättre vård än ”fattig äldre befolkning” trots att vården skall vara jämlik.

De senaste dagarna har jag debatterat högljutt med Birgitta Rydberg hennes blogg birgittarydberg.WordPress.com om varför vi medborgare, anhöriga, drabbade, läkare och annan sjukvårdspersonal ser så helt andra saker som politikerna ser…
Varför är det så stor skillnad mellan dessa grupper? Att titta på statistik att vårdköerna har minskat eller att fler starroperationer görs visar inte hela sanningen… Det går inte att bara titta på statistik och att sedan försöka gömma det man inte vill skall synas.
Även det negativa måste fram i ljuset. De som redan är döda genom missvården på vår vårdcentral kan inte göras levande. Att mor sitter i rullstol kan knappast göras ogjort MEN vi måste ta lärdom av detta och ta med oss fler framtiden.

När min lokalradio intervjuade primörvårdschefen för vårt områden så berättade han om nedslitna lokaler som anledning till varför folk flydde vårdcentralen. Jag visste ju att det inte var den enda anledningen och kontaktade reportern och informerade om oss och ytterligare 6 tillsynsärenden. På 14 dagar intervjuade hon primärvårdschefen 2 gånger och andra gången kom en helt annan bild fram om vårdcentralen. Inte bara dessa 7 ärenden utan även konflikter mellan personal och ledning. En annan vårdcentral som drevs i privat regi som också hade problem sade regionen upp avtalet med medan den regionerna vårdcentralen problem skulle mörkas…

Man undrar varför?

Ännu en dag i vårt paradis går mot sitt slut.
En helgdag och bror min var ledig och det var ännu en dag för att skapa livskvalitet för hela familjen.

I dag riktade vi bilens motorhuven mot Uddevalla och Gustavsberg. Första anhalten blev Mona-Lisas för att införskaffa något för våra magars välbefinnande vilket idag blev kycklingsallad. Med välfyllda kassar fortsatte sedan färden till Gustavsberg där bilen parkerade och vara apostlahästar tog vid för vinna plats att inmundiga vår inköpta matsäck. Den smakade superbt i den stilla bris med saltstänk som inkom från havet…

Sedan fortsatte vi apostlafärden efter strandpromenaden bort till Skeppviken. Det var en härlig promenad där man såg hela Gustavsberg. Strax senare uppenbarade dig Uddevallabron i sin mäktiga horisont. Där nedanför hade vi vid Sunningesund några dagars filminspelning till en TV-serie. Detta var på vintern och det skulle vara snö… Tyvärr hölls sig snön borta så en reservplan fanns och två tankbilar med filmjölk fanns, om uti fall att…
Snön kom natten innan så filmjölken kom nog till någons frukostbord istället…

Vi gick tillbaka samma väg och när vi kom till taket, för den som känner till det, så kom en liten skur…
Vi kom dock tillbaka till ursprunsplatsen torra.

Vägen hemåt gick sedan vidare ner till Grohed där vi svängde av för sätt köra ”vattenfärger” ner till Ljungskile.
Ett stopp på hemvägen blev även Backamo läktarplats, där 91:an Karlsson inte stod på post, utan kuren var som vanligt tom. Men ur mediaspelaren strömmade i stället Tjo upp på Bacjamo och Tre dar i buren, som har utspelas där. Även Här går vägen till Uddevalla kom samma väg även om vi åkte ifrån…

Att leva i paradiset är få förunnat men just nu är vara liv i harmoni med tid och rum och vi har möjligheten att njuta och hämta krafter…