Under denna helg har vi varit på tur både till väst och till öst.
Lördagen blev det våra västliga öar, Orust och Tjörn som fick besök.

Det blev en del bilvägar som vi inte åkt tidigare och vi fick se en hel del vackra vyer.
En del av de nya smultronställen vi hittade blir också ett nytt mål för vidare upptäckter.

Men också ett fatalt fiasko gjordes också.
Vårt besök på dessa öar skulle avslutas i en park där vi blivit lovade att vi skulle kunna avnjuta eftemiddagen och promenera i sakta mak med mor i rullstoll, men det funkade inte…

Söndagen valde vi i stället motsatt väderstreck och gamla bekanta…

Där var det perfekt.

Nu har en månad gått sedan hemtjänsten var här senast och livet leker verkligen för oss alla. Ingen kan sia om morgondagen men så som läget är nu, så lär inte hemtjänsten komma in här på överskådlig tid.

Vi verkligen njuter av livet och de krav vi har idag är lätt överstökade och sedan kan vi ta dagen som den kommer. Det innebär verkligen inte att vi sitter sysslolösa utan vi kan göra saker efter våra egna huvuden och vi kan välja hur och när vi vill göra saker. Vi slipper passa hemtjänstens ungefärliga tiden och kan vara spontana och behöver inte passa tider. Vi tar en biltur till bekanta, till aktiviteter mm när VI känner för det.

Att sköta mors morgon och kvällsrutiner är väl inte det roligaste men jag måste ju ändå sköta aktivering, träning så det är ändå bara en liten del av det som måste göras och vad gör då det lilla extra när vi får så mycket annat positivt av livet.

Min kamp för mor och alla andra som drabbats av missvård har nu pågått i nästan ett och ett halvt år och nu ser jag att vår kamp har lönat sig.
Vi får mer och mer stöd, inte direkt utan indirekt. Boken ”Hjälp oss”, som jag själv läser, läkaruppropet är en annan del i det hela och nu rapporten om att ”vården är ett lotteri”…

Där påvisas att ”rika aktiva” får oftast bättre vård än ”fattig äldre befolkning” trots att vården skall vara jämlik.

De senaste dagarna har jag debatterat högljutt med Birgitta Rydberg hennes blogg birgittarydberg.WordPress.com om varför vi medborgare, anhöriga, drabbade, läkare och annan sjukvårdspersonal ser så helt andra saker som politikerna ser…
Varför är det så stor skillnad mellan dessa grupper? Att titta på statistik att vårdköerna har minskat eller att fler starroperationer görs visar inte hela sanningen… Det går inte att bara titta på statistik och att sedan försöka gömma det man inte vill skall synas.
Även det negativa måste fram i ljuset. De som redan är döda genom missvården på vår vårdcentral kan inte göras levande. Att mor sitter i rullstol kan knappast göras ogjort MEN vi måste ta lärdom av detta och ta med oss fler framtiden.

När min lokalradio intervjuade primörvårdschefen för vårt områden så berättade han om nedslitna lokaler som anledning till varför folk flydde vårdcentralen. Jag visste ju att det inte var den enda anledningen och kontaktade reportern och informerade om oss och ytterligare 6 tillsynsärenden. På 14 dagar intervjuade hon primärvårdschefen 2 gånger och andra gången kom en helt annan bild fram om vårdcentralen. Inte bara dessa 7 ärenden utan även konflikter mellan personal och ledning. En annan vårdcentral som drevs i privat regi som också hade problem sade regionen upp avtalet med medan den regionerna vårdcentralen problem skulle mörkas…

Man undrar varför?

Ännu en dag i vårt paradis går mot sitt slut.
En helgdag och bror min var ledig och det var ännu en dag för att skapa livskvalitet för hela familjen.

I dag riktade vi bilens motorhuven mot Uddevalla och Gustavsberg. Första anhalten blev Mona-Lisas för att införskaffa något för våra magars välbefinnande vilket idag blev kycklingsallad. Med välfyllda kassar fortsatte sedan färden till Gustavsberg där bilen parkerade och vara apostlahästar tog vid för vinna plats att inmundiga vår inköpta matsäck. Den smakade superbt i den stilla bris med saltstänk som inkom från havet…

Sedan fortsatte vi apostlafärden efter strandpromenaden bort till Skeppviken. Det var en härlig promenad där man såg hela Gustavsberg. Strax senare uppenbarade dig Uddevallabron i sin mäktiga horisont. Där nedanför hade vi vid Sunningesund några dagars filminspelning till en TV-serie. Detta var på vintern och det skulle vara snö… Tyvärr hölls sig snön borta så en reservplan fanns och två tankbilar med filmjölk fanns, om uti fall att…
Snön kom natten innan så filmjölken kom nog till någons frukostbord istället…

Vi gick tillbaka samma väg och när vi kom till taket, för den som känner till det, så kom en liten skur…
Vi kom dock tillbaka till ursprunsplatsen torra.

Vägen hemåt gick sedan vidare ner till Grohed där vi svängde av för sätt köra ”vattenfärger” ner till Ljungskile.
Ett stopp på hemvägen blev även Backamo läktarplats, där 91:an Karlsson inte stod på post, utan kuren var som vanligt tom. Men ur mediaspelaren strömmade i stället Tjo upp på Bacjamo och Tre dar i buren, som har utspelas där. Även Här går vägen till Uddevalla kom samma väg även om vi åkte ifrån…

Att leva i paradiset är få förunnat men just nu är vara liv i harmoni med tid och rum och vi har möjligheten att njuta och hämta krafter…

I dag har vi struntat i alla vård och omsorgsbekymmer och i stället satsat på livskvalitet för hela familjen…

När vi öppnade ögonen i morse visste vi inte vad dagen skulle bära med sig. Vädret var inte det bästa men det var ju i alla fall midsommar.
Efter ett rådslag i familjen styrde vi färden mot Gräfsnäs slottsruin. Ruinen har alltid varit ett intressant utflyktsmål redan från barndomen.

När vi var små hade de gärna stora tillställningar där och på Koberg. Koberg passerar vi ju normalt på vägen till Gräfsnäs och vi betraktar det som vårt ”kungliga” slott då prinsessan Désirée bor där med sin make Friherre Niclas Silverskiöld.
I dag såg vi inte till varken prinsessan eller hennes make, eller kungen eller Silvia. Men vad gör det, det är deras privatliv.

På Gräfsnäs var det full aktivitet i hembygdsstugorna med diverse hantverk och utställningar…
Mycket intressant, må jag säga… Som en ”bonnapöjk” sedan barnsben så känns det lite extra när man ser det som man minns från barndomen.
Mycket av det är idag borta och finns endast i minnet, så känslan inombords är något speciellt…
Fram till ruinen där de nu reparerat och konserverat så nu kunde man besöka innanmätet och gå runt i de olika delarna inomhus och på något sätt jämföra med det man ser på Nobelfesten men då för 500 år sedan…
Det kändes magiskt på något sätt, och ruinen har ju funnits där så länge jag minns plus några år till…
Men att få komma in var speciellt…

I parken har det alltid varit liv och mycket artistuppträdanden av skiftande slag.
Minns när bror var liten…
Han älskade musik och trots att han var sen i utvecklingen var det inget fel på hans musikkunnande.

Vid ett av dessa uppträdanden var bror försvunnen och paniken spred sig hos oss att hitta honom i folksamlingen…
Men några sekunder senare kunde vi koppla av när vi fick syn på honom. Huvudartisten den eftermiddagen var Mats Rådberg och på hans axlar sätt en bekant och spelade tamburin – det var bror. Hur fort han kommit dit och hur han kommit upp på scen, det vet vi inte. Om Mats kommer i håg händelsen vet jag inte, men vi har inte glömt…

En annan händelse jag minns från Gräfsnäs var när kommunen skulle göra en utrymningstest av staden i händelse av krigssituation.
Man valde att i parken göra en familjedag och att alla skulle utrymma staden och för den som inte hade eget alternativ så fanns ju Gräfsnäs till hands…
De flesta som kunde ta sig iväg gjorde det men det var tvprogram grupper som inte gjorde det, a-laget och inbrottstjuvar…
Det blev aldrig mer någon utrymningstest…

Vädret var väl inte det bästa så något restaurangbesök blev det inte i Gräfsnäs utan färden fortsatte till konditorier och trähusens stad och potatisen stad Alingsås.

När det våras sändes jag till dig – potäter från Alingsås. Den låten tror jag nog att alla känner till. Där blev det pizza istället 🙂
Hemfärden gick sedan via Vårgårda och Tånga hed där morbror gjorde lumpen -69.
Höststormen det året minns nog många som var födda vid den tidpunkten och inte minst morbror som låg i förläggningen med lumparkompisar som nattvänner. När sömnen var som djupast så tog en vindpust med sig hela taket på förläggningen och det som varit varmt, torrt och tryggt förbyttes på några sekunder till det motsatta.

Färden fortsatte sedan hemåt via Fåglum och tanken på likheten mellan cykelfantasterna därifrån och Drottning Silvia infann sig…

Essunga och Aftonbladets Hierta passerades liksom Nossebro och Främmestad som också tillhör en del av Aftonbladets historia, passerades innan kvällen nu avslutas på altan.

Tänk vad livet ändå kan vara underbart

Nästan fyra veckor utan hemtjänst och ingen som blandar sig i vårt liv och leverne för tillfället.
Det är så nära paradiset man kan komma. Nu återstår vad som händer i Almedalen på Gotland och kampen om human vård och omsorg.
Tänker följa den så mycket det går och jag hoppas verkligen de jag pratat med kommer agera utifrån vårt mål om bättre vård och hälsa för alla.

När den veckan är slut så hoppas jag på fyra veckors semester från allt vad kamp och strid heter och min dröm är att kunna få njuta av den tillsammans med mor och bror.

Vad jag längtar efter är att inte behöva gå upp innan jag har vaknat av mig själv och är utvilad. Jag längtar efter att slippa hålla koll på klockan och passa tider. Jag längtar efter att kunna få lägga mig när jag är trött….

Det är så mycket jag längtar efter, som jag inte kunnat infria när hemtjänsten sprungit här.

I kväll hade vi bestämt oss för att besöka Slottscafeet i Lilla Edet för att inmundiga en kopp kaffe med nygräddad våffla med sylt och grädde. Nörd vi nästan var framme öppnade sig himmelen och vi kände att nej, det får vara. Nytt beslut blev Sollebrunn. Sagt och gjort och vi vände bilen.

På vägen dit bor en av mors väninnor. Vi stannade till och jag knackade på och sade på med jackan nu åker vi och köper glass.
Två minuter senare var vi åter på väg med ytterligare en i bilen. Det blev glassfrosseri i form av 42:ans special.
Tre kulör hårdglass två stora klickar med mjukglass och där emellan en klick med grädde. På detta noisettesås och jordgubbssylt strössel och en massa jordnötter. En hel liten middag i form av glass, glass och ännu mera glass…

Älskar att vara spontan. Är inte lika spontan som tidigare då vi åkte från den tråkiga dansen i Dansband och i stället hamnade på Södermalm i Stockholm där vi köpte korv med bröd klockan fem på morgonen. Eller när det var kilometerlånga köer till Lysekilsfärjan och vi hamnade på Karl-Johann på en servering och fick en god middag under allén. Idag behöver jag inte åka 30, 40 eller 50 mil för att uppfylla min spontanitet. Idag räcker det med 2 mil.

Men glädjen att kunna vara spontan, njuta av livet är så stort just nu, så lyckan går inte att beskriva…