Skärmdump från SVT:s sida

Jag satt för några dagar sedan när det började hetta till i Ukraina om hur det är att vara journalist.

Jag har presonligen bekanta som jobbar som journalister och jag har hört att vissa av dessa har blivit utsatta för det vi kallar näthat, vilket jag tycker är fruktansvärt. När nu Ukraina blev en oroshärd så tänkte jag på de svenskar, framför allt journalisterna som man hörde och såg, hur garanteras deras säkerhet? Är det värt att vara på plats för att rapportera hit till Sverige?

Jag tänker på Bert Sundström som försvann i Egypten och ovissheten innan beskedet kom att han inte var död. Den gången gick det trots allt bra och nu befinner han sig åter i TV om Nils Norner.

PÅ morgonen i dag hörde jag om att en svensk journalist blivit skjuten till döds och började leta vem som drabbats.
Hör nu hur Cilla Benkö pratar med bruten röst i presskonferensen…
Jag hör även Anne Lagercrantz med bruten röst som försöker förklara vad som hänt…

Mina tankar, trots att jag inte känner Nils, går naturligtvis till Nils närmaste.
Jag tänker på personalen på Ekot, jag tänker på alla journalister som gör allt för att ge oss färsk information från Sverige och utlandet.

Mina tårar rinner ner för kinderna…

Tack alla journalister för det arbete ni gör, men låt er säkerhet gå först…

Från Wikipedia

Nils Horner, född 1963 i Borås, död 11 mars 2014 i Kabul i Afghanistan, var en svensk journalist och korrespondent vid Sveriges Radio. Horner rapporterade under sin livstid från flera krigs- och katastrofområden. Han började arbeta som utrikeskorrespondent för Sveriges Radio 2001 och bevakade framför allt Asien och Mellanöstern.^[1]

Horner avled i tjänst den 11 mars 2014, 51 år gammal, då han blivit ihjälskjuten av okända gärningsmän på en gata i Kabul.^[2] Horners sista reportage berörde afghanska kvinnors oro inför det stundande valet, och samma dag sändes ett reportage från Asien rörande treårsdagen för den tsunami som drabbade Japan 2011.

 

Ola Gäverth lade upp en bild på flaggan som vajar på halv stång på radiohuset i Stockholm

Jag och mor ville hylla den gärning Nils Horner gjorde och för att hylla detta valde vi att åka till Sveriges Radio i Uddevalla och lägga dit en bukett blommor bestående av vita liljor och rosor…

Som de flesta nu vet så slängde jag ju ut hemtjänsten i slutet på maj förr året…

Då hade jag fått nog av deras motarbetande arbetssätt…

Nu har jag skött om mor sedan dess helt ensam ibland med lite hjälp av bror.
Jag såg ju under sommaren hur hennes oro försvann i takt med att tiden gick och blev både lugnare och tryggare…  Jag njöt av denna nyfunna frihet och helt plötsligt blev vår livssituation helt annorlunda med glädje, inte bara för mig utan även för mor och bror.

Livskvaliteten kom tillbaka sakta men säkert. Än en gång började jag förstå att det inte bara var sjukdomen som gjorde henne aggressiv, utan jag förstod att det var hemtjänsten själva.

Hur många gånger satt inte mor och jag vid köksbordet och sade hej då till personalen, med ett leende.  När de sedan försvann ut vårt synfält så började mor gråta, varför lyssnar de inte på mig, varför bryr de sig inte om mig och vad jag tycker och tänker.

Detta upprepade sig flera gånger i veckan och jag mådde sämre och sämre.
En tid var det så allvarligt att jag övervägde att lämna både mor och bror till omsorgen och själv skulle jag överlämna mig gravens vila. Men jag kunde inte… Jag kunde inte, jag kunde inte svika mor och bror….

Jag kämpade på och tänkte det att det blir nog bättre. Till slut insåg jag att detta inte funkar och alla åkte ut med buller och bång, inkl. allt den som jag var tilldelad för avlastning. När jag inte ens orkade åka hemifrån på ”min tid” för jag mådde så dåligt.

I augusti när jag hade sett mors förbättringar och att även bror mådde bättre så tog jag upp detta med att bli anställd för att ta hand om mor och bror.

Jag visste att det skulle bli svårt och för att inte sabba något så låg jag mycket lågt med bloggskrivandet men också alla dessa uppdateringar på webb, Facebook, Twitter mm.

I veckan fick jag besked…
Det blir NEJ!
Chefens svar är att hon anser att de klarar mor, så där finna inga skäl till det plus att kommunen har en policy att INTE har några anhöriganställda.

Tänk då på att det är samma chef som ringde för ett och ett halvt år sedan och påstod att jag fuskade med mors mediciner, dvs lugnande mediciner som var till behov, som är journalfört att de inte fungerar. Allt detta för personalens skull….

Då kunde de inte klara av det, men nu funkar det när jag har fått mor lugn…

Jag kan inte acceptera detta och kommer INTE låta de förstöra mor en gång till. Jag kan än inte låta det förstöra mor och bror och jag vill inte själv må dåligt.

Efter ett drygt halvår är jag nu tillbaka på ruta ett…

 

Jag har nu under en tid hållit mig ifrån Bloggen men även att följa vissa andra bloggar.

Anledningen är att vi befinner oss i ett ”känsligt” läge och för att inte ”förstöra” något har jag därför valt att hålla mig mycket lugn och inte reta upp mig själv eller någon annan.
Det har varit mycket skönt att liksom kunna skita i världen runt omkring och ägna min kraft åt vården och omsorgen åt mor och bror…

Mor mår så otroligt bra nu så vi kunde tom åka till Stockholm där jag föreläste om mitt/vårt datorsystem och hur vi kan leva ett tryggt och fritt liv.

Mer om detta kommer inom kort….

Nu äntligen!

Nu har jag äntligen fått tid till att fixa dammsugarroboten… Puh!

Tog en hel del funderande på hur den skulle fixas, men nu är det gjort.

Klockan 02.00 varje natt kommer Ingrid (hemautomatiseringsdatorn) att starta dammsugaren för att städa kök och vardagshallen.
Tre personer, en rullstol, en hund och två katter ser effektivt till att det dras in en massa smuts, grus och annat otyg.

Nu kommer vi att vakna till nystädat golv… UNDERBART!

I två dagar har jag nu suttit med programmering av ett skript till hemautomatiseringssystemet. Google tog ju bort sin funktion med Latitude där du kunde följa dina vänner på en interaktiv karta.

Dessa data fanns ju också tillgängliga via API så att du kunde ladda ner detta till din lokala dator och använda dessa till eget bruk.

För bror som numera jobbar i grannkommunen och är beroende av färdtjänst så var det viktigt att jag kunde hålla koll så inget hände honom under arbetsdagen och resorna till och från.

Jag har en annan app på gång, men känner att den bör utvecklas lite mer och har då letat efter ett annat program som är stabilt och bra.

Nu mera uppdateras hans positioner var 10:e minut och jag kan hämta hem dessa positioner, koordinater från nätet. Från Google kan sedan kan jag med hjälp av dessa positioner också hämta mer platsinformation där han befinner sig.

Det innebär att vårt datorsystem håller reda på var han (och vi övriga) befinner oss och skulle vi befinna oss på fel plats vid fel tidpunkt, så blir jag åter igen larmad om detta.

Känns tryggt för oss alla att veta att inget kan hända.

I dag var det en kort tur med bilen och det var in till stan för att byta vårdcentral för mor och bror.
Det viktigaste är att få en diagnos på mor och att kunna medicinera där efter…
I morgon blir det till att beställa tid för båda.

Värmen håller i sig här och jag märker framför allt på mor att det är jobbigt.
Vi har därför inte kunnat ut och åka så som vi tänkt, framför allt med tanke på bror och hans semester.
Tyvärr slits jag emellan att göra hans semester innehållsrik samtidigt som jag måste tänka på mors välbefinnande.

I stället har vår trädgård blivit ett paradis för oss. Eftermiddagens sol skymmer en del av trädgården och då blir det naturligt att spendera tiden där.
I det närmaste vindstilla och trots tvärdrag så blir det varmt inomhus också.

Så för att lindra det mesta för mor så blir den en förlängningskabel och golvfläkten som får bli stand in för kvällsvinden på söderhamn.
Vi bor vackert på landet så paradiset är nära och det går trots allt ingen nöd på oss…

Vi skall inte klaga på värmen när det är sommar, vi vet att det kommer en vinter till oss och personligen föredrar jag när man utan problem kan göra ute och inne till ett helt allrum.

Föreslog brorsan att servera ett glas vin i vårt paradis iklädd bastkjol, men där gick gränsen.
Men vad gör väl det, sommar en gång om året och vi klarar oss utan hula-hula…

Tänk vad livet ändå kan vara underbart.
Tänk, förra året vid denna tidpunkt, så förstod jag hur fel, läkarna och alla andra hade involverade vården hade haft.
Vi har fått ytterligare en sommar med mor i vårt hem…
En sommar som kanske inte blivit det paradis vi nu upplever om jag trott på läkarna, biståndshandläggare, vårdpersonal…

Nu orkar jag inte skriva mer, blir för känsligt..