Tack, Ingrid Thörnqvist, säger vovven och är nöjd med alla promenader de senaste dagarna. Detta låter säkert kryptiskt med en sådan hälsning, och kanske några höjda ögonbryn. Varför tackar vovven?

Jag kan oftast inte sitta still och läsa en bok utan behöver göra någon samtidigt för att få full behållning. Så jag köper boken, väntar att den kommer till mitt ljudboksbibliotek laddar ner den i telefonen, sedan blir det fart.

Klär på mig efter väder, stoppar propparna i öronen, visar kopplet för vovven som viftar på svansen, sedan ut och promenerar. Så beroende på hur bra boken är, ju fler promenader blir det. Så i går blev den 4 timmar och 36 minuter medan boken hördes i mina öron.

Jag minns inte att jag hört talas om denna man Carl-Gustaf Svingel från Hjärtum, men just kriget, kalla kriget, Berlin, berlinmuren gjorde mig intresserad.

Den 9 november 1989 föll berlinmuren och världshistoria skrevs och mitt i allt detta stod Ingrid och berättade om händelserna för oss TV-tittare. Berlinmuren har varit en del av min släkts historia, en del av av mina släktingars död, den splittring som berlinmuren och järnridån skapade var en del av min verklighet. Jag minns ju redan från min barndom om det splittrade Tyskland, hur den fråntog min släkt en möjlighet att umgås med mellan öst och väst. Nu fick jag via boken ännu mera fakta om öden och ibland även äventyr om livet i Berlin. Inte nog med det, Berlin, eller i alla fall kopplades väldigt nära till mig, då vi inte bor så långt från Hjärtum där barnhemsbarnet Carl-Gustaf växer upp.

Medan jag promenerar strandpromenaden här i Lilla Edet, nosar vovven i marken efter vem som gick här för 5 minuter sedan, så går jag förbi Brandeburger Tor, Checkpoint Charlie, Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche och har jag tur så kanske jag hittar Haus Victoria runt nästa krök.

Att det är Ingrid som läser upp boken i mina öron ger också en dimension till upplevelsen då det är samma röst som rapporterade från Berlin.

Ingrid beskriver själv boken så här: I en personlig biografi skildras Carl-Gustaf Svingels svindlande resa från fattigdomen i barnhemmet i bohuslänska Hjärtum till den storpolitiska dramatiken i det kallas krigets Västberlin.

Själv var jag två gånger och lyssnade på Ingrids berättelse om boken när hon gästade Lilla Edet. Detta för att hennes berättarkonst är viktig för mig, samtidigt som rösten är en del av min historia. Därtill finns det så mycket i mig som ännu inte har något svar om kriget, kalla kriget och efterkrigstiden.

Nästa gång jag är i Berlin så kommer jag att ha Carl-Gustav Svingel vid min sida, och han får guida mig i staden och visa det han gjorde, och du Ingrid, vill du, så får du gärna följa med.
Stort tack för boken, inte bara från vovven utan även en varm tack från mig.