Äntligen, säger jag bara, äntligen.
Börjar nu komma i inre balans igen och det känns skönt. Snart är min vilopuls nere på normala nivåer. Min normala vilopuls brukar ligga på ca 50, med lite variation var dag. Men att ligga så högt som på 70, som jag gjorde ett tag, gör att jag inte mår bra.

Jag läser om Jesper Strömbäck som också har hamnat i detta som kallas utbränd och han skriver om sitt utmattningssyndrom som han har haft i två år och sju månader. Jag har levt med mitt i trettio år. Jag har kämpat, gjort allt jag kunnat för att ta mig tillbaka till ett ”normalt” liv. Tyvärr är det bara att inse att jag inte kommer att lyckas. Var dag är en utmaning, en utmaning att hålla balans på mina åtaganden som inte får bli för mycket. Men jag har lärt mig mycket efter trettio år, och brukar kunna hålla koll på mitt mående.

Men så händer något jag inte räknat med, något jag inte kan göra något åt, men blir ändå involverad på ett sätt jag inte vill. Då blir det jobbigt. Jag känner mig som en disktrasa som kastas omkring, och kan inte stoppa det. Det snurrar i mitt huvud och hur jag än försöker återta kontrollen så går det inte. Jag måste istället försöka smälta det och ta mig därifrån. Det tar sin tid.

Jesper skriver i sitt inlägg:
Nu är det upp till mig att se till att vidmakthålla en sund balans mellan sådant som kostar och sådant som ger energi och kraft, både i och utanför arbetet. Teoretiskt har jag under de senaste åren lärt mig väldigt mycket om utmattningssyndrom och min egen psykologi, men det gäller att omsätta kunskaperna i praktiken. Som så ofta är det lättare sagt än gjort, men det ska gå!
För mig är det bara att hålla med. Just nu är min vilopuls nästan tillbaka i normala värden, och jag lyckades än en gång.