Varför, varför varför…

Det finns så många frågor, frågor vi nog aldrig kan få svar på. Varför startade förintelsen? Varför stoppade vi inte vansinnet? Vi kan nog hitta många förklaringar i böcker och forskningsresultat, men kommer vi att bli helt säkra?

Från mina släktingar i Tyskland har jag hört att Herrn Adolf Hitler var kär i en vacker kvinna, en kvinna som var judinna. Han umgicks en del med henne och en dag bestämde han sig för att fria. Han lade sig ner på knä och frågade om hon ville bli hans hustru, och svaret blev…. NEJ.

Detta gjorde honom ursinnig och han bestämde sig för att hennes ”nej”, skulle alla judar få betala för. Men skulle han få med sig sina allierade till denna grymma gärning bara för att hon sade nej. Måste man prefabricera en lögn, som gör att folk förstår att judarna är de människor som förstör för andra? Ja, jag vet inte hur mycket sanning det finns i denna historia, men jag vet att förintelsen ägt rum.

Toleransen eller toleransprojekt startade i Kungälv efter mordet på John Hron, som mördades av nazister. Projektet har förts fram av Christer Mattsson tillsammans med Segerstedtinstitutet på Göteborgs universitet.
Toleransprojektets är elever som följer i Förintelsens fotspår. Det innebär resa till Polen och besök på minnesplatser och koncentrationsläger/förintelseläger.

Här i Lilla Edet är tanken att det skall bli ett långsiktigt värdegrundsarbete på högstadiet.

Här om dagen var det redovisning av deras senaste arbete, och det skedde i skolans aula. Jag var inbjuden som VIP, och var med på första presentationen. På scenen satt Anna, Christer, Julia, Mats, nej det var fel….

Där satt nummer 1, nummer 2, 3, 4, 5, 6… osv. Mycket enklare att benämna dem med ett nummer, då behöver man inte se dem som människor. Blir mycket lättare då… Dessa djur var lätta att räkna in, på morgonen och kvällen, så ingen hade lyckats fly. Vi tatuerare in numren, så blir de också märka, och lätta att identifiera. Nej, ingen av dessa elever eller lärare var avhumaniserade och fick av respekt för deras individ, behålla sitt namn.

På scenen stod SO-läraren och var den sammanhållande länken mellan dåtid och nutid. Han presenterade ungdomarna i grupper som fick stiga fram och sitta där som förebilder för historien som berättades.

Han berättade historien om Janusz Korczak, en läkare och jude, som arbetade för de förmögna. Med dessa inkomster startade han flera barnhem, där han tog hand om barn, och gav dessa utsatta ett värdefullt liv. Men han förstod snart att ju mer nazismen bredde ut sig, ju mindre chans hade han som jude, och hans 200 barn att komma ifrån det som hände, med livet i behåll.

Varje grupp hade ansvar för var sin dag, att berätta och presentera. Varje grupp, blev presenterad som en människa vid namn, respektfullt bemött. Varje grupp hade gjort en film om sina upplevelser. När jag ser bilderna från judegettona i Warszawa och ser resterna av det, rinner en tår ner för min kind. Jag har läst och hört om detta, men nu kom bilderna in i mina tankar, bilder som förstärkte det jag bara sett i mitt minne. Små detaljer, som kanske bara var små detaljer, blev oerhört förstärk och smärtsamma. Var det bara en liten bisats i historien, eller var detta den grymma sanningen som hände under förintelsen. Jag trodde jag visste så mycket om kriget, då det finns så nära mig från min mor och övriga släktingar i Tyskland, men ändå fanns det saker jag inte visste. Jag visste inte att det bara fanns en synagoga i Polen, då det inte finns så många judar kvar i landet. Utrotningen av avhumaniserade människor var tydligen lyckofull om man ser det från dödens öga.

Vill vi ha detta idag? Trots det fortsätter denna tanke att döma grupper av människor, vilket tar sig uttryck i olika meningsyttringar inte mins på nätet. Jag tänker på mor och hennes reaktion när vi tittade på Förintelsen när det gick på TV. Mor ville inte titta på den serien, då hon själv har mycket minnen från den tiden, även om hon inte var hotad, då hon inte hade judiskt blod. I programmet nämner de ett namn på en ort, en ort som inte låg så långt från deras by, där de bodde. Att det fanns ett koncentrationsläger bara kilometer från dem, hade de ingen aning om.

Jag hörde mors skrik i köket, såg hennes likbleka ansikte, och jag förstod chocken många, många år senare. Vi måste våga prata om detta, förstå och till varje pris verka för att inte detta upprepas igen.

Resan för ungdomarna fortsatte från Warszawa via Lublin till koncentrationsläger. Nya ungdomar tog plats på scenen framför oss, en ny historia berättas och sedan kommer dessa elevers film om sina upplevelser den dagen. Jag ser hur en av ungdomarna torkar en tår, och inser att även mina kinder är blöta. När jag hör om tågen som kör till förintelselägeren, så tänker jag på mor, blott 12 år gammal som sitter i en boskapsvagn, med sin lillasyster 10 år, och på lite ihopskrapad halm ligger morbror 3 månader gammal. Mors mamma och mor andra syskon hade kommit ifrån sin mamma och övriga i syskonskaran. Mor blev med tolv år, mamma till sina egna syskon. Med jämna mellanrum fick hela tåget stanna och mor och alla andra mammor fick hoppa ut och göra iordning nappflaskorna till sina små. En militärbil körde fram och de fick lägga nappflaskorna på bilkylaren så att vällingen fick ättemperatur. Mor var på väg mot frihet medan andra tåg var på väg till döden. Jag är så tacksam för att alla växlar låg rätt, annars hade inte jag funnits till. Mor var i samma boskapsvagn som många andra, men målet var ett annat, att rädda människorna. Hur var det med de som kom på den andra tågen mot arbete och död? Fick de också möjlighet att värma nappflaskorna på en bildkylare. Tågen körde ju inte alltid raka vägen, utan kunde köra runt ett dygn, bara för att lura passagerarna.

Om morbror har jag berättat här.

Vad är det för saga jag egentligen berättar? Kan den ha ett lyckligt slut? Eller är det ingen saga? För mig har den en lyckligt slut, iom att jag finns till. Men handlaren i byn där mor bodde, vad hände med honom och hans familj. Fick de ett lyckligt slut? Den historien tar för oss slut när mor och hennes syster kommer dit för att handla, och inser att familjen är borta och alla fönster ligger krossade på marken. Idag kallar vi det för kristallnatten.
Jag har bloggat om det här.

Tårarna rann på mig på presentationen, tårarna rinner nu när jag skriver.

En fråga: Du kommer till grannen och du ser två resväskor på köksgolvet. Vad förknippar de det med? Vad frågar du?

För mor betydde resväskor flykt, flykt från krig, elände och att överleva. Vad betydde resväskor för de, vars tåg växlade till Treblinka eller Auschwits? Visste de om att tågets destination var döden? Vad visste vi i Sverige om alla växlar som tågen passerade och slutmål för deras resa? Vad vet vi idag?

Ni elever på Fuxernaskolan och speciellt de, som hjälpte till att föra fram budskapet om toleransen, vilket arbete ni har gjort. Jag hoppas att ni med ert arbete har gjort att växlarna på järnvägen ligger rätt, att tågens slutmål är frihet och tolerans. Att resväskor betyder frihet och semester och inte flykt från ondska. Jag hoppas att många fler berörs av det ni berättar, att förstå och inser grymheterna som sker även idag,

Ni personal på skolan har också gjort ett fantastiskt jobb, men idag vill jag ge eleverna det förtjänta priset. Era berättelser rörde mig långt in till hjärtat. Om ni inte vet så är tårar ord från hjärtat som munnen inte förmår att säga.

TACK

Här hittar du gruppens egen blogg.

En artikel om gruppen här i Lilla Edet finns i vår lokaltidning TTELA
En berättelse från en överlevare från ett ryskt koncentrationsläger finns i bloggen.
På denna länk finns också mer berättelser om Toleransen.
På sajten, Forum för levande historia, finns mer att läsa om historia.