Än en gång fick jag lyssna på denna kvinna och hennes starka berättelse.
Brigitta Klasson föddes i början på 30-talet i Danzig (Gdansk). Staden var en fristat från Tyskland och Polen hade stora intressen i staden, så den styret delades mellan mellan Tyskland och Polen. När kriget bröt ut så införlivades området med Tyskland och blev i därmed ett område som skulle befrias.
Du kan läsa mer om Danzig i krigshistoria

Ute på gården där hon och hennes mamma bodde låg sju rullar med lakan och i varje lakan fanns en död person, pappa, farmor och farfar, mormor och morfar och två kusiner. Det var vinter och det var tjäle så dessa personer kunde inte begravs.

Ungefär 30 mil därifrån hade också min mor fötts ungefär samtidigt, men området var tyskt och det blev stora skillnader i deras historia. Brigitta och hennes mamma var katoliker och inte judar, vilket innebar att de inte skulle räddas utan straffas, bara för att de var tyskar. Brigitta och hennes mor fördes till ett rysk koncentrationsläger på gränsen mellan Polen och Ryssland, och tanken var troligen att de skulle föras vidare till arbetsläger i Ryssland. Detta blev ett stopp på vägen. De inkvarterades i ett läger med sex baracker. En barack var avsedd för soldaterna och i de övriga fem bodde 60 flickor och kvinnor i varje barack. Det var tänkt som tillfällig bostad så varken sängar eller något annat att ligga på, fanns att tillgå.

Vatten att dricka och tvätta sig med fanns i en brunn mitt på gården, men hur skulle man kunna hämta? Någon eller några soldater hade det kanske tråkigt och satt i något fönster med sitt gevär och väntade på att någon skulle synas, så de fick öva lite prickskytte. Så att lämna barackerna gjorde man bara i absoluta nödfall…

När man hörde att kvinnorna i den första baracken började skrika, så visste man att det var dags. Soldaterna skulle gå runt och våldta flickor och kvinnor i de olika barackerna efter lust och behag, och kvinnorna i de andra baracker började också skrika, det var det enda vapen de hade, men vad hjälpte det.

När mammorna såg detta, så såg de bara en utväg att rädda sina döttrar ifrån detta helvete och de satte sina händer runt dotterns hals och klämde till de hade slutat andas. Döden var ett bättre alternativ än livet i det helvetet.

Att Brigitta var en av de som överlevde, förstår ni säkert. Stora delar av sitt liv har hon ägnat åt att föra sina berättelser vidare till oss som inte vet vad som hände.
Innan hon höll sitt anförande för oss i kyrkan, så hade hon hållit träffar med konfirmander, vilket är brukligt. Ungdomarna sitter tyst och lyssnar på hennes gripande berättelse.

När jag och bror kommer till kyrkan, så sitter hon där tillsammans med sin chaufför, och jag och bror går fram till henne och ger henne värme och kärlek och frågar om hon känner igen oss. Jag berättar om förra gången vi träffades och var och hon skiner upp som en sol, och kunde precis säga när vi kom, var vi satt,och hon kom ihåg vilka kopplingar hon och min mor hade. Detta trots sin ålder på 86 år. En fantastisk människa.

Hon brukar berätta att när hon var i Dalstorp, så kom människor ända från Trollhättan. en resa på 15 mil, bara för att lyssna på henne. Hon bad oss sätta oss längst fram så hon kunde hålla ögonkontakt med oss, det var så skönt att vila ögonen på kända ansikten när känslorna blev för svåra. Hon och jag har ingått ett förbund, vi skall båda kämpa för att föra våra berättelser vidare till eftervärlden, och vi måste se till att detta aldrig glöms bort.
När en generation försvinner, måste nästa ta vid…