#Kulturtisdag, bara så WoW

20190219_200643.jpg

Och nu, vart far vi nu?
Anhalten i förrgår var Folkets hus här i Lilla Edet. Det utlovades en radioteater och bio i ett, och jag var mycket nyfiken på vad det skulle innebära. Som nyinflyttad i kommunen, så måste man integreras och lära sig det nya,vilket jag inte är rädd för.

Nedan är klipp från projektets FB-sida:
Teater- och filmprojektet Och nu, vart far vi nu? ingår i en serie fristående pjäser som kom till genom oväntade möten när dramatikern Kristian Hallberg, på uppdrag av Folkteatern, följde Göteborgs stadsmuseums utställning ”Vi är romer” då den turnerade i Västra Götalandsregionen.

Det här är tredje och sista delen i Kristian Hallbergs trilogi om identitet och den ställer frågan: du har fått nycklarna och blivit insläppt, men får du göra vad du vill i det där rummet eller är du där på nåder så länge du fogar dig?

Först gör pjäsen en roadtrip i regionen och sen kommer den hem till Göteborg och Folkteatern. I första rummet får du lyssna på akt ett i hörlurar. I andra rummet får du höra slutet av historien samtidigt som en bioduk fylls av minnen från roadtripen. Du är välkommen på radioteater och filmkonst. Försök passa in.

20190219_191858.jpg

I första rummet hamnar vi i stolar och får var sina hörlurar. Efter Kristians presentation lutar vi oss tillbaka och så hör vi ljudet medan bion spelas upp inför vår inre syn. Här sätter endast vår fantasi käppar i hjulet, om vad vi ser inför vårt inre.

Filmen handlar ju en del av utanförskapet, som jag själv i många avseende tillhör och även får fajtas med. Fördomar, jag tror, jag vet, men vet du verkligen? Under mina snart  60 år på jorden, så är jag väl förtrogen med att man måste kämpa, och att sällan kan slappna av… Ryktet hinner alltid ifatt en…

Starten på filmen sker i Lilla Edet, där Kristian ser en tom lokal och där finns en änglabutik. En liten ort, många rykten, och till sist flyr man. Känner igen ryktena från det jag var barn och nu även när jag är gammal gubbe.

Efter en stund tar vi mångfaldstrappan upp till övervåningen och sätter oss i biografen. Fortfarande hörlurarna på, men nu får vi en gemensam bild till berättelsen.
Efter filmen spelades det musik i öronen, musik som gjorde att jag inte ville ta av hörlurarna. Jag ville leva kvar i denna värld, en värld som var min egen på något sätt. En värld som väckte både avsky men också hopp och kärlek.

Är det detta som är #Kulturtisdag, så kommer inte jag att missa något av detta.
Tack Kristian Hallberg, Anna Svensson, Lilla Edets kommun,  Folkets hus, Bibliotek och kultur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s