När deppigheten tar över

20160720_165439
De senaste veckorna har jag känt mig deppig, eller lite nere.Men jag vet inte varför 😦

Jag känner att det inte är samma fart på mig som tidigare, av någon anledning.
Ibland känner jag det som om jag bara vill gråta, men varför. Jag har inte kunnat gråta, även om det kanske vore bra, för att få ur sig lite känslor.

Jag försöker hitta varför jag känner mig deppig, utan att förstå varför. Är det redan vårtröttheten som gör sig påmind? Tycker det känns lite tidigt i så fall, och jag som är ute så mycket i ljuset, borde inte reagera så, när jag aldrig har känt så tidigare. Tycker ju alltid att hösten har varit värre, när man börjar gå i ide.

Jag har så många fina vänner som ger mig så mycket kärlek, men ändå finns det något som stör det hela. I går var jag och vovven ute på en långlång promenad i nästan tre timmar och njöt i det fina vädret. Jag och bror gick sedan och åt middag på kinarestaurang innan vi sedan bänkade oss framför tv:n och melodifestivalen. Kunde det bli bättre?

Är det andra vänner som suckar med orden ”jag vet inte vart världen är på väg…”
Är det allt snack om de främlingsfientliga som spår jordens undergång, eller är det USA:s nya president? Jag tror att USA:s konstitution kommer att klara det som händer där, så varför oroa sig, likadant med våra grundlagar som kommer att skydda oss från förstörelse. Jag är trygg i att jag vet vad som hänt i historien, så jag ser ändå det fina i framtiden.
Jag har sorterat om mina sociala flöden för att slippa de värsta domedagsprofetiorna, men jag gillar den sunda debatten som är, men känner en uppgivenhet mot att vi så ofta benämner varandra som idiot eller andra mer nedsättande saker. De värsta glädjedödarna har jag tagit bort, då det finns så mycket annat som kan skapa glädje.

Jag läser alla fina bloggar som sprider glädje, och försöker ge tröst till de som deppar…
Men även här har jag tagit bort de som spår domedagen.

Även idag ser det ut att bli en del som och plusgrader som ger skäl till att vistas ute i skog och mark, så vad finns det att deppa för?

Nej, nu tar vi  nya tag. Jag skall måla hela världen lilla mamma…

minnen

fb-minne

Vissa minnen som dyker upp på Facebook väcker mer känslor än andra.
Är dock stolt över att jag tog striden…

Nu vänner, nu händer det saker….

I går vara en reporter från vår lokalradio här hemma och hälsade på mor och mig.
Hon lade inspelningsmikrofonen mitt på bordet och spelade in ett ca 40 minuter långt samtal som vi hade. Jag framförde då min kamp som jag snart har bedrivit i snart ett år…
Jag framförde att jag från början också trodde att det som hände med mor var ett utslag av hennes sjukdom. Men efter hand som tiden gick så förstod jag ju att det fanns mer fel…

Mycket av det jag berättat har ju kommit fram vi andra trådar, så ingen ide att upprepa detta.

Däremot har reportern grävt lite djupare och sedan tidigare har Socialstyrelsen riktat mycket stark kritik mot vårcentralen i bl a bemötande mm.

Innan hon kom hit så hade hon även pratat med primärvårdchefen och intervjuat honom. Hon skall också prata med chefsläkaren som har utrett alla händelser på vårdcentralen. Chefläkaren som har bekräftat för mig i telefon att det funnits stora brister i jouralföring, epikriser, remisser mm.
Detta är den gemensamma nämnaren för alla händelser som nu Socialstyrelsen begärt in handlingar för…

Exakt vad som kommer i sändning senare vet jag inte utan reportern har mitt fulla förtroende att göra det bästa av vårt material.
Även om det är det som hänt mor och oss, så vill jag att fokus ligger på händelserna på vårdcentralen även om kommunen har fått sig en känga från oss också.

Det värsta med kommunen är väl att jag tolkat det så att kommunen inte velat tro på mig och de anklagelser som riktats mot mig både gällande misskötsel och att jag fuskat med mediciner, vilket tog mig mycket hårt…

Jag förstod i går kväll av en personal när hon sade att varför bråkar du om detta fortfarande, det hände ju nästan för ett år sedan.

Jag svarade det började för nästan för ett år sedan, men därtill har ”vanvård” på boendet tillkommit, verksamhetschefen får sparken.

Hela patientsäkerheten har satts ur spel, inte bara för oss utan troligen för alla som har valt vårdcentralen som ”sin”.

Ett samtal kom till mig sent i går eftermiddag. Det var sjukgymnastiken som tillsammans med biståndshandläggare mm beslutat att satsa på mor. Så på torsdag kommer de hit för att titta på träning för mor för att få igång henne och ge lite livskvalitet tillbaka.
Dock vet jag inte om det är ett utslag av att de tänker på mor eller om det är en rädsla för att få betala skadestånd.

Minnen

fb-minne
Vissa minnen som dyker upp på Facebook väcker mer känslor än andra.
Är dock stolt över att jag tog striden…

Nu vänner, nu händer det saker….

I går vara en reporter från vår lokalradio här hemma och hälsade på mor och mig.
Hon lade inspelningsmikrofonen mitt på bordet och spelade in ett ca 40 minuter långt samtal som vi hade. Jag framförde då min kamp som jag snart har bedrivit i snart ett år…
Jag framförde att jag från början också trodde att det som hände med mor var ett utslag av hennes sjukdom. Men efter hand som tiden gick så förstod jag ju att det fanns mer fel…

Mycket av det jag berättat har ju kommit fram vi andra trådar, så ingen ide att upprepa detta.

Däremot har reportern grävt lite djupare och sedan tidigare har Socialstyrelsen riktat mycket stark kritik mot vårcentralen i bl a bemötande mm.

Innan hon kom hit så hade hon även pratat med primärvårdchefen och intervjuat honom. Hon skall också prata med chefsläkaren som har utrett alla händelser på vårdcentralen. Chefläkaren som har bekräftat för mig i telefon att det funnits stora brister i jouralföring, epikriser, remisser mm.
Detta är den gemensamma nämnaren för alla händelser som nu Socialstyrelsen begärt in handlingar för…

Exakt vad som kommer i sändning senare vet jag inte utan reportern har mitt fulla förtroende att göra det bästa av vårt material.
Även om det är det som hänt mor och oss, så vill jag att fokus ligger på händelserna på vårdcentralen även om kommunen har fått sig en känga från oss också.

Det värsta med kommunen är väl att jag tolkat det så att kommunen inte velat tro på mig och de anklagelser som riktats mot mig både gällande misskötsel och att jag fuskat med mediciner, vilket tog mig mycket hårt…

Jag förstod i går kväll av en personal när hon sade att varför bråkar du om detta fortfarande, det hände ju nästan för ett år sedan.

Jag svarade det började för nästan för ett år sedan, men därtill har ”vanvård” på boendet tillkommit, verksamhetschefen får sparken.

Hela patientsäkerheten har satts ur spel, inte bara för oss utan troligen för alla som har valt vårdcentralen som ”sin”.

Ett samtal kom till mig sent i går eftermiddag. Det var sjukgymnastiken som tillsammans med biståndshandläggare mm beslutat att satsa på mor. Så på torsdag kommer de hit för att titta på träning för mor för att få igång henne och ge lite livskvalitet tillbaka.
Dock vet jag inte om det är ett utslag av att de tänker på mor eller om det är en rädsla för att få betala skadestånd.

Har tröttnat

20170127_040729

Ibland ledsnar jag på jobbet som tidningsbud…

Här om morgonen när jag kom fram till några postlådor, så mötte mig denna skylt…
Jag tog ett foto, skickade det som MMS till vår filialföreståndare med specificerad adress och frågan, vad göra?

Till saken hör att nere vid stora vägen finns alternativa lådor för tidningar, men EJ post, som vi enligt lag MÅSTE leverera till mottagarens postlåda vid gränsen eller där den är godkänd att sitta. Lägger jag post där, gör jag mig skyldig till lagbrott och sköter inte heller mitt jobb, vilket kan ge mig uppsägning. Nu finns en lösning att jag tills vidare får köra ytterligare en km för att vända, för att kunna leverera post…
Ett alternativ är att vi tar upp diskussion med Post och Telestyrelsen om att få lägga post nere i de alternativa lådorna. Men va säger då grannarna, så får längre till postlådorna?

20170206_040603

Nästa ställe finns ingen skylt, men där har stolpar ställts upp så jag inte kan vända.
Nu måste jag åka in på en tomt och vända precis vid ett boningshus halv 4 på morgonen för att leverera tidningen. Visserligen har fasstighetsägaren godkänt det, men känns inte helt okey, för mig…

DEn finns ingen lag som säger hur postlådor skall vara märkta, men vi har också ett ansvar att leverera post i rätt postlådor. Ibland tycker jag synd om Postnord, som får mycket kritik för sin postutdelning, då det ibland är postlådeägaren som inte märker sina lådor.

20170209_032504

Denna låda har jag tjatat om i över två år att ägaren skall märka utan att det har hänt. Här tror jag Postnord ledsnat och skrivit lådnumret med tusch på lådan. Tack Postnord för detta!

20170209_043633

Den högra lådan tog det drygt ett halvt år att får märkt, den andra är fortfarande omärkt efter två och ett halvt år.

20170209_032533

Här har någon verkligen tänkt till och märkt lådan med namn och adress, som är lätt att läsa när man står upp, men jag sitter i bilen, och är snön kommer täcks skylten av snö, och ibland är jag glad att ha fönsterskrapan för att skrapa bilrutan med, till att skrapa postlådor…

20170123_043228

Här är en som inte är nöjd med posten utdelning i postlådan, utan vill ha posten i tidningslådan. Här kan man inte missa vilket nummer som är på lådan, då skylten är gånger så stor som själva lådan…

20170209_050131

Men ibland finns det positiva saker med att dela ut post och tidningar.
Denna kund har sin tidningslåda vid tomtgränsen men nästan en km till postlådan.
Här kunde jag sluta ett frivilligt avtal att även lägga posten i lådan där jag lägger tidningen och den låda som de kollar 7 dagar i veckan. Då slipper de kolla den ordinarie lådan där Postnord lägger posten, mer än de fem dagar Postnord kör.

MÄN, ta ert ansvar

man

Nu har det hänt igen!

Jag som man kan inte ta ansvar för vad andra män gör, och jag skall inte utsättas för kollektiv bestraffning för vad andra män gör…

Men jag kan säga min mening att det vissa män gör inte är OK, och vissa män saknar all respekt för andra människor och deras integritet.

Artist polisanmäld efter konsert i Bohuslän
Mitt under en pågående klubbspelning på en västsvensk ort, drog sångaren en 18-årig flicka ur publiken i håret, och tryckte hennes ansikte mot sitt skrev. Den förnedrande händelsen filmades och artisten har nu polisanmälts misstänkt för sexuellt ofredande.

Fatta skriver så här i ett inlägg
// ALLT UTOM ETT JA ÄR ETT NEJ //
En vanlig klubbspelning slutade med att en av artisterna tryckte Malins ansikte mot sitt skrev. Artisten menar att han fick ”feeling” och ursäktade sig efteråt med ”hur skulle jag kunna veta att hon inte ville om jag inte provade?”.
Samtycke utgår ifrån att allt utom ett ja är ett nej. Det spelar ingen roll om du är full, får feeling eller är en känd artist. Frågan du bör ställa dig är ”Hur vet jag att hen vill om jag inte frågar först?”.

Jag kommer att fortsätta protestera mot dessa övergrepp som sker oavsett om det är på festivaler eller inom hemmets fyra väggar. Jag anser att jag som man har ett sort ansvar att göra det…

Gruppen skriver på sin FB-sida: Under ett uppträdande i lördags begicks en helt oacceptabel handling av en enskild medlem mot en kvinna i publiken.

Detta var ett enskilt agerande och vi vill ta helt avstånd från dennes handling som vi inte någonsin vill ska förknippas med oss eller vår musik. Det strider mot våra värderingar och samarbetet med medlemmen har avslutats omedelbart.

Vi vill framföra vår ursäkt till berörd person, anhöriga, vänner och all övrig publik.

En person svarade: Lite patetiskt… Det minsta man kunde hoppats på var att ni framfört er ynkliga ursäkt direkt till ”berörd person” för det är långt mer än en oacceptabel handling som begåtts…
Kanske ska tilläggas att den ”berörda personen” är min dotter…

Debatten i Sverige har pågått länge om dessa övergrepp oftast män gör, men ändå händer det gång på gång igen. Detta är inte acceptabelt, och måste sägas, vi har ALLA ett ansvar att ta avstånd från detta.

Men vad jag saknar är att fler män ställer upp och tar avstånd från att detta får förekomma i vårs samhälle år 2017. Vi måste gemensamt ställa upp på alla människors lika värde. Men vad hände denna gång? Stora delar av debatten i ämnet saknades i mina flöden i alla fall. En svensk man tillika artist, och helt plötsligt saknas debatten, både från höger och vänster och även bland män och kvinnor.

Elvis still alive

20170205_155018

I går gick turen till Floda för att träffa kompisarna i The Cadillac band och för att se va det byggt upp på ”Ön” i Floda. Det gick verkligen inte att ta miste på var vi hade hamnat, jo i rockens mecca.

Det första vi möter är eliten av musikgenrens artister som står ute och hälsar välkommen.


Alla figurerna är i trä och modellerade med motorsåg, är det inte fantastiskt så säg?


I trädgården hade de byggt upp ett kopia i skala 1:1 av Elvis födelsehem i Tupelo i Mississippi. Att gå in där och se hur två vuxna och ett barn bodde i ett rum och kök, kändes fantastisk. Men samtidig funderade man på hur man fick plats, Vi vet att Elvis kom från enkla förhållanden, men detta…


Inne i huset hade artisterna sina egna områden där det visades upp foton, musikinstrument och annat som artisterna har haft. Kändes nästan lite overkligt att USA-gigantens pryl finns i lilla Floda, i original. Vår vän Janne ”Lucas” Perssons guldkivor från storhetstiden fanns på väggen samtidigt som hans modelljärnväg fanns på pianot han spelade på. Här fanns Burken, Dolly Parton, Ebbot Lundberg, Rod Stewart med flera.

Vi satt länge och pratade i köket på TCB-house och pratade med Peter Kaufeldt om bandet, om deras historia,om vilka som varit aktiva i gruppen men också vika som varit gästartister under alla år. Sedan efter att barnkalaset var slut anslöt även Ulf Nilsson och visade oss runt. En dag i musikens tecken.

Länkar:
http://www.tcbhouse.se/

Missa inte rockens mecka – i Floda!
Elvis födelsehus nu i Floda (Även intervju med Ulf Nilsson)
På Lilla ön mitt i centrum ligger TCB House of Music
Kliv In I Elvis Barndomshem – I Floda!

Hundeftersök

wp-1486173367638.jpeg
När det gäller djur så smälter mitt hjärta. Djur och människor som inte kan tala om hur de mår, vad som händer eller vad de vill, så får man alltid ha ett extra stort ansvar genom att läsa av dem och se vad de vill.

Igår kväll skulle jag egentligen varit ute på trygghetsvandring i staden, är jag blir ombedd att hjälpa till med eftersök av två hundar som försvunnit från sina ägare och bondgården de bor på. Stället ligger några kilometer från där vi bor, så jag och Nussä promenerade dit för att hjälpa till. Nussä fick ju springa lös och nosa, för att se om han fick upp något spår. Bilvägarna var ju kontrollerade med bil och de hade inte hittats, så vi promenerade småvägar, efter vattendrag, buskage där de kunnat fastna. Vi frågade folk om de sett några lösa hundar springandes men nej. Vi gick in på småvägar som knappt var småvägar, vi gick ner åt ån och följde hela strandkanten efter men inga hundskall, inga dofter som Nussä reagerade på.

Kom åter hem och tog bilen till ställen där jag vet andra hundar brukar vara. Vi gick ur bilen, lyssnade promenerade och letade efter spår,men nej inga tecken på några frörymda hundar.

Jag sade till ägaren att du måste leta genom hela gården om de gått in någonstans och fastnat, eller att någon dörr gått igen. Det är så lätt att sådant händer och att djuren blir instängda. Vi lagade middag och åt middag och jag tog en stund på sängen för att samla lite krafter innan jag satte mig i bilen och avsynade vägarna i kvällsmörkret.

I 30 timmar har de nu varit borta ingen har sett dem och polisen har heller inte fått in några uppgifter om dem, fast de har alla uppgifter inkl chipmärkning.

Hundar brukar ju hitta hem igen, så det känns otroligt mysko alltihopa och jag har ju funderat på rovdjur som de blivit utsatta för, eller att någon har tagit med sig dem.

Ja mina tankar snurrar just om om vad som har hänt…

Öppna gränser, öppet sinne

20170202_163009

Jag bor ju mellan två huvudorter i två olika kommuner. Jag har närmare den huvudort som jag egentligen inte tillhör, och är jätteglad att det inte står en gränspolis i bäcken som delar kommunerna och vill se mitt pass. Så beroende på vilka ärenden jag så väljer jag ju ort utifrån vad jag har för behov.

16388263_10155715085108496_674421731624164777_n
I går hade min grannkommun en informationsträff för vägvisare för nyanlända, vilket är ett sätt för att skapa integration, och samhörighet mellan personer och kulturer. Detta ligger ju mig varmt om hjärtat som, ni som följer mig vet.

Uppropet var riktat till deras kommuns invånare men jag frågade snällt om jag fick komma, och jag var välkommen. 🙂

Nu arbetar jag ju mycket med med just de frågorna, så att själv bli vägvisare just nu, skulle nog inte fungera för mig, men det är alltid intressant och lära sig nya saker, lära känna nya människor och byta erfarenheter och bygga broar oss emellan.

Randi Hawrami från Göteborgs Föreningscenter berättade lite om föreningen och dess verksamhet och hur de arbetar vilket var mycket intressant. Därefter ställde två vägvisare upp tillsammans med sina vänner och berättade hur deras arbete och gemenskap vuxit upp genom projektet. Det har ju gått från att bli matchade med varandra till att hitta en stor gemenskap och samhörighet, och jag kände en stor tillfredsställelse av höra dessa personer och hur de vuxit fram en en djup vänskap och förståelse av varandra och deras kulturers och länders historier. För trots allt så har vi mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt, om vi bara vågar öppna våra sinnen och lära känna varandra.


Efter informatiosdelen så hade vi mingel där vi hade möjlighet att träffas och prata med varandra, och som vanligt fick jag många nya kontakter och prata med många härliga personer, som berikade mig. Många valde att skriva upp sig på listor för att bli vägvisare och andra skrev upp sig för att bli vägvisare.

Själv hade jag tagit på mig min tryggehetsvandrarväst från min kommun för att visa att jag var ”utböling” men också vad jag sysslade med.

Hela föreläsningen var filmad liksom minglet efteråt och min väst kom i närbild, så jag fick ju hälsa alla välkomna till ett tryggare Trollhättan, om de har vägarna förbi.
Kanske det kan resultera i ett samarbete mellan kommunerna och även polisen, allt för ett tryggare Sverige.

Har några bekanta som jag vet har intresse för detta, så nu kommer jag att tipsa dem om vad de kan göra.

 

 

Att känna sig trygg

Swedish Police Car

Att känna sig trygg är ju en grundläggande rättighet för alla och envar. Men det innebär också en skyldighet för alla och envar att hjälpa till. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.

Själv har jag ju valt att engagera mig som trygghetsvandrare i min kommun.Detta r ju ett frivilliguppdrag som jag inte får någon ersättning för utan gör det för mina medmänniskor. Vi har en samordnare på kommunen som också samarbetar med polisen så att vi kan organisera oss på bra sätt. Vi har ju också ett antal sponsorer som hjälper oss på olika sätt. Västtrafik ger oss gratis resor inom kommunen för att kunna ta oss till olika platser.Kan vi skapa lugn i stadsdelarna så kan ju också bussresenärerna känna sig tryggare så att dessa som ger otrygghet inte behöver skrämmas på bussarna. Ett hotell i stan fixar smörgåsar och varm och dricka och vi kan även gå in i foajen för att värma oss.
När vi är där så ger det ju också en trygghet till hotellets gäster, så det blir en win-win situation.

Polisen har ju också gått ut med något de kallar medborgarlöfte, vilket skall göra att det blir mer polisiär närvaro i samhället. Så vi är ju även polisens förlängda arm. Ser vi oroligheter så kallar vi ju på polis, så de kommer dit de behövs. När vi går med våra västar som kommer vi in först på krogen, före alla andra och vi är oftast välkomna, då vi har en lugnande och dämpande påverkan. Men medborgarlöftet har ju också resulterat i en medborgardialog där kommunen innevånare bjudits in att svara på en enkät. Så nu har ju vilka områden/stadsdelar tagits fram där människorna känner störts otrygghet.

Nu skall dessa områden samlas med olika organisationer för att titta på var otryggheten är störst. Det kan ju vara så att vissa gångvägar får annan belysning för att öka tryggheten. Att parker också får ny belysning. Att buskage i parker kan förses med effektbelysning för att ge ett lugnt intryck samtidigt som det kan skrämma eventuella personer med onda avsikter. Blir svårare att hitta gömställen för eventuella förbrytare.

Det är ju många gånger så att folks rädsla kanske inte stämmer överens med statistiken som visar hur vissa brott begås. Att det oftast är yngre män som utsätts för hjälper ju inte den kvinna som blivit utsatt för våldtäkt eller försök till det. Samtidigt så lever vi ju i informationssamhället där det går väldigt fort att sprida saker. Blir en kvinna rånad på sin handväska i Malmö, så känner säkert kvinnorna i Kiruna en otrygghet också, fast det kanske är mindre risk där. Bara som exempel…

Vill du veta mer så är SKL:s webbplats en bra start att fundera på om medborgarlöften.

Du kan ju också kontakta din kommun och fråga hur långt de kommit eller även polisen för att höra om läget i din ort.

När jag är ute med mina kompisar och vandrar så är det ju många som vill prata med oss och vår verksamhet. Då är det ju viktigt för mig att föra vidare deras synpunkter i min organisation för att hitta de områden där medmänniskorna känner störst otrygghet.

Frågor vi diskuterade igår när vi vandrade var hur vi skall få fler att bli aktiva även om det är ett frivilligarbete. Att vi i min kommun med nästan 60.000 innevånare är ca 125 trygghetsvandrare innebär ju inte att alla är aktiva. Visst, det finns många skäl till varför man inte alltid kan, men samtidigt så måste man ju kunna vara med någon eller några gånger på år för att hålla sig uppdaterad. Så just ditt engagemang är mycket viktigt.