Manifestation för tolerans

DSC_0171

På lördag är det ett år sedan som Anton Lundin Pettersson gick in på en skola här i Trollhättan och tog livet av tre personer. Än en gång kom våldet så väldigt nära inpå kroppen och man hade svårt att ta åt sig vad som egentligen hade hänt.

Jag Twittrade ut att jag måste hämta bror på jobbet, då han säkert är chockad och behöver någon att prata med. Mottagaren av meddelandet var ju våra vänner som kände oss och som visste att han jobbade i grannstaden Uddevalla. Hade ingen tanke på att den Tweeten så fullständigt skulle ändra min dag, och de närmaste dagarna. Helt plötsligt mitt i detta virrvarr så var jag en korrespondent för flera olika media i världen. Helt plötsligt var jag korrespondent för BBC i London, en TV-kanal i Australien och en tidning i USA. Jag fotade, skickade upp dem i mapp på mitt Googlekonto som de fick tillgång till och mina bilder spreds över världen. Fick ordnat fram intervjuoffer som kunde de kunde prata med och ge ögonblicksbilder av vad som hände. Hur mycket pengar jag tjänade den dagen, vet jag inte, men jag bad dem ge pengar till organisationer just som arbetade mot intolerans och främlingsfientlighet. Men jag tror jag gjorde ett bra jobb för att informera världen.

Nu har ett år gått sedan händelse och kommunen skall ordnar nu en manifestation mot intolerans. Denna gång kommer jag att arbeta lokalt och frivilligt som trygghetsvandrare.


Peter Asp och Gigi Cederholm höll i mötet där vi gick igenom vad som skulle ske och vad vi skall göra som trygghetsvandrare.

Så mellan 18,00 och 20,00 på lördagen blir det facketåg fram till skolan och vi hoppas på bred uppslutning och att den värme och kärlek som fanns förra året kommer att upprepas. Förra året drogs allt detta igång av några privatpersoner även om organisationer kom in och hjälpte till, i år är det kommunen som arrangerar. Det har även köpt in ett stort antal facklor så nu slipper vi åka runt till butiker själva och leta efter dem.

PROGRAM LÖRDAG 22 OKTOBER
18.00: Avgång fackeltåg från Lextorpsskyrkan.

18.30: Start program scenen Kronan (Peter Asp konferencier)

– Paul Åkerlund hälsar välkommen, håller inledande tal och tyst minut
– Jenny Andersson sjunger
– Gustav Fridolin håller tal
– Presentation av nyplanterade träd – därefter tal Djeno Mahic
– Jenny Andersson sjunger
– Presentation av vernissage Kronan (flaggor och teckningar)
– Dikt och tal från familjer till de drabbade
– Leith Eskandar framför tre låtar från nya skivan Ängel
– SLUT (troligen runt 20.00)

Kronan: Utställning flaggspel från de kommunala skolorna i Trollhättan under temat tolerans, mångfald och inkludering. Utställning av teckningar från eleverna på Kronan under samma tema.
Öppet lördag: 14.00–20.00. Söndag: 12.00–17.00.

Trygghetsvandrare finns på plats. Hjälper till med facklor samt med själva tåget och ordningen vid anländandet till Kronan.

Är du i närheten så ställ upp i manifestationen som visar att staden står enad – för tolerans, för människors lika värde och mot rasism.

 

Posten 7 dagar i veckan

20161014_030820

Just nu diskuteras Postnord mycket i media och på sociala medier. Postnord lever inte upp till de krav som många ställer på företaget idag, enligt de flesta bedömare och kunder. Men värt att komma ihåg är att Postnord är ett av 30-talet olika postleverantörer i landet.

Mitt företag VTD är ett av de företag som numera även levererar post, och vi gör det sju dagar i veckan, måndag till söndag. Dock evererar vi inte brev från privatkunder, utad det vi levererar kallar vi industriell post, dvs från företag och myndigheter.

Många minns säkert frågeställningen ”Vad gör det på banken efter tre?”. Inte slickar de kuvert, utan många företag med stora postvolymer köper in dessa tjänster från företag, som idag printar ut informationen, lägger i kuvert och sedan postar dem. Så banken som skickar ut ditt kontoutdrag har kanske skickat en datafil till ett printföretag som använder bankens papper och kuvert och sedan printar ut och skickar det vidare till dig. I o med att vi distribuerar ut under nattetid, så ligger vi ett halvt dygn efter posten iom att vi inte klara leveranserna på endast ett halvt dygn, om det inte gäller lokal eller regional A-post. I det fallet är vi snabbare än posten. Och en annan fördel är att vi leverera sju dagar i veckan, även om posten är i mindre antal på söndagar och måndagar. Finns inte så många företag som sänder post på lördagar och söndagar. en vi ägnar oss också åt paketförsändelser som vi kallar postlådepaket eller PPD (påse på dörren). Istället för att du får en avi och sedan behöver åka till ditt ombud och hämta ut paketet, så levererar vi det ända hem till din postlåda eller hänger på din dörr. På samma sätt som du kan följa paketens leverans hos andra operatörer, så kan du även även följa ditt paket när vi levererar dem till dig, via antingen mail eller SMS.

20161014_030839När jag har ett postlådepaket till dig, så ser jag det i min läsplatta där alla tidningar och paket syns i körordning på distriktet. När jag kommer till din postlåda syns det att jag har ett paket till dig som jag skall leverera. När jag stoppat paketet i din låda alternativt hängt det på din dörr, så klickar jag på ”Har levererat” och jag får upp en ny fråga där jag skall bekräfta att så skett. Du får då ett mail eller SMS att paketet ligger i din låda och det är bara att gå ut till postlådan och hämta. Skulle det ske att paketet inte levererats till mig, så får jag då trycka på ”Ej mottaget” och vi får undersöka varför det inte kommit mig till handa. Ett större problem för oss är att din låda är dåligt märkt så vi inte hittar den eller är 100% säkra på att det är just din låda, så går paketet tillbaka till filialen och med uppgift att jag ”Hittar inte kund”. Det är ett av de största problemen vi har, att postlådorna är dåligt märkta. Speciellt för våra vikarier som inte känner till alla lådor.

lovisa-ljusgra-2_1En bra postlåda för dig i villa eller på landet kan ju vara Flexbox som både har brevinkast, den lilla luckan och paketinkast, den stora luckan. Det är låsbar, och försedd med vittringsskydd, så den inte går att vittra, utan måste göras åverkan på om man vill ha tag i det som finns i den, om den är låst. Kan ju vara bra nu när det sker en del identitetskapningar i samhället. Den är också godkänd av post och brev/paketleverantörer och väldigt lättarbetad för oss bud. Den har också tydlig namn och adressmärkning som borgar för kvalitet.

Så ibland går utvecklingen bakåt till vårt allas bästa.

Flexbox har ju även fastighetsboxar där brev och tidningar kan kastas in i inkast medan paket o dyl kan levereras i dem då vi kan öppna dem med nyckel, under förutsättning att fastighetsägaren tilhandahåller detta. Måste väl kännas tryggt att få paket hem och säkert utan att du behöver besöka ombud.

Svunna tider

20161015_170436

I går tog jag och vovven vår promenad baklänges på vår runda, då en av grannarna var ute med sin löptik. Vi hade inte fått någon ro, någon utav oss om vi gått gemensamt. När vi närmade oss hemmet igen, så tog vi genvägen (senvägen) över åkern, som vi en gång ägde när vi hade jordbruket.
hassja_2015I huvudet dök det upp en massa bilder från svunna tider i mitt huvud vad som händer där på denna plats. Visst, marken är nu mera hopslagen med en annan gård och det har förändrats. När det var höbärgning så var alla tvungna att hjälpa till, så även jag. Så jag var mer ute på åkern fast jag bara var några månader gammal och låg i barnvagnen ed mor och far plus farfar hängde hö. Så när det var matdags för mig så satte sig mor bakom en hässja och amma de mig. Så säkert hat mitt intresse för landet kommit med  bröstmjölken, skulle jag tro.

En Arvika självbindare dras av ett trespann hästar. Ett föl går

När jag sedan blev lite äldre så hade vi sått havre här på åkern. Jag tyckte det var en spännande maskin och sprang bredvid samtidigt som maskinen slog havren, lade den rätt och sedan knöt nekrar av havren som vi sedan ställe upp sex och sex för att torka. Det var oftast Svarten som drog maskinen och jättesnäll häst. som verkligen var en hjälp i jordbruket. Helt plötsligt ramlar jag och hjulet, som ni ser på högra sida går över min mage, där det blir stopp. Jösses vad jag blev rädd och chockad. Jag grät och skrek men farfar kommer till min undsättning och lyfter maskinen på den sidan så jag kommer loss. Jag kände inte till Pippi Långstrump, men farfar var ju jättestark som orkade lyfta maskinen så jag kom loss. Oj vad jag beundrade farfar för det. Nu när jag blivit vuxen har jag själv fått känna på maskinen hur tung den var, och skrattar förläget att den vägde ju knappas något, men jag låter bilden av världens starkaste man leva kvar i minnet. Svarten som var en stor arbetshäst men otroligt snäll, selade jag själv när jag var åtta år, hängde på kärran och ut och körde på detta gärde. Kan tänka mig att det måste varit tungt, men jag klarade det. Hår många barn har fått göra det idag?

Över detta gärde promenerade jag och bror när vi skulle gå och plocka tussilago. Men det hade regnat ordentligt så det var otroligt blött och vi fastnade med våra stövlar i lervällingen. Tant Agda såg vår utsatta situation och kom till undsättning, men det var inte lätt för henne att få loss oss, torra och med stövlarna på. En annan granne ”Tjockejohn” kom, en bastant herre på ca 140 kg. Han ville också hjälpa till och jag kommer ihåg tant Agdas ångestskrik, KOM INTE HIT, dig kommer jag aldrig att få upp, om du fastnar. Vissa saker fastnar verkligen i minnet.

250px-volvo_544När jag sedan var tolv år, så tog jag mina första körlektioner där med bilen. J jösses vad jag kunde gasa och vad kul det var. Vi hade en likadan bil som på bilden, fast den var blå. Den hade vi målat med vanlig utomhusfärg och den var hur snygg som helst.

Tänk vad en liten avstickare mot normalt kan väcka minnen i huvudet, och med ett stort leende på läpparna och en saknad i hjärtat vandrade jag vidare hemåt med vovven.

En snurrig vecka

20161014_131524

En snurrig vecka belönas med långledighet. Känns oerhört skönt att se fram emot. I dag är första dagen av 16 dagars ledighet. Nu skall jag njuta av friheten, friheten att bestämma över mig själv, vårda mig själv inklusive min kropp och själ.

För mig är dessa dagar då jag bara kan tänka på mig själv (nästan) viktiga. Ibland funderar jag på hur och var jag hittade krafterna när jag slogs för mor och även skötte henne dygnet runt. Men samtidigt tror jag man har en inre styrka som ger en kraft när det behövs, och tanken att en dag så finns inte hon längre och då har jag bara mig själv och bror att tänka på. Så fort kraven blir för stora under för lång tid, så börjar kroppen protestera och säga ifrån. Därför är dialogen mellan huvud och kropp väldigt viktig för mig. Tror vi alla skulle må lite bättre av att ha den dialogen och inte jämt och ständig stressa för var minut.

Jag tänker ofta på orden jag lärde mig, om du inte kan ta hand om dig själv, hur skall du då kunna ta hand om någon annan. Nu gäller det att samla kraft och styrka för att klara vardagen igen.

I morgon tänker jag ta mig till staden för att invigningspromenera nya gångvägen inklusive den nya gång och cykelbron över trafikkanalen. Skall bli spännande att se den. Måndag är det möte med trygghetsvandrarna inför kommande helgs manifestation mor våld på årsdagen av attacken på skolan kronan.

På tisdag inträffar veckans höjdpunkt då en vän från Falkenberg kommer hit upp. Hon skall på onsdagen spela på sopplunchen som vi har har i kyrkans hus varannan onsdag. Måste verkligen säga att jag längtar efter att få umgås några dagar med henne, under några dagar.

Sedan blir det fackeltåg genom stadsdelen Kronogården på lördag. Allt för att visa att vi är en stad som bryr oss om varandra i kärlek oavsett ursprung.

Jag gör din dag tryggare

20161011_202508

Nu skall jag ge mitt strå till stacken och försök göra din vardag i den offentliga miljön lite säkrare. Ni som följt min blogg vet att jag varit ute för händelser där jag fått vara livräddare men också att skapa trygghet och dialog mellan personer. Under mina år som busschaffis, så kunde jag bygga upp förtroende till ungdomar och även generationer. Fick ju ofta bra kontakt med ungdomar på de ”hårda” busslinjerna i stan, och fick ofta hoppa in och byta till de linjerna på fredag och lördagskväller. Tror det skapade en trygghet för både yngre och äldre, då vi hittade ett bra samarbete som gjorde bussfärden säkrare och framför allt tryggare.

Men även alla år ute på vägarna i olika professioner har ju gett mig en hel del erfarenhet, som jag tror kommer till pass, både som livräddare och räddningspersonal behjälplig.

Igår var jag på utbildning för att lära mig trygghetsvandra här i kommunen. Så nu vil jag ge tillbaka lite av den erfarenheten till en tryggare stad.
20161011_172442 Vi samlades ett härligt mer till att börja med ett härligt och mångkulturellt gäng i räddningstjänsten lokaler för att samtala och ge vår erfarenhet, men också lyssna till kommunens information, från polisen och från brandförsvaret. Uppdraget bygger ju på frivillighet men ger oss ändå en del förmåner när vi tar på våra orangea västar. Värme och kaffestuga på ett hotell, fria resor med bussarna, där vi även får tjänstgöra ibland för att göra den resan lite tryggare. Som trygghetsvandrare är jag ju ingen tjänsteman och har därför inga speciella befogenheter mer än de som varje individ har. en jag är ju ändå en representant för kommun, polis och räddningstjänst, så det är mitt sunda förnuft som får avgöra vad jag skall och inte skall göra.Vi fick lära oss hur vi skall uppträda för att inge förtroende och inte visa oss hotfulla, utan att vi i stället skall skapa kontakt.


Vi fick lite fakta om hur SOS-larm fungerar, vad som kan hända vi brand och hur vi skall agera. Vi fick se en film hur fort en brand kan ta sig och hur viktigt det är att agera i tid för att rädda liv och egendom.

Sist men inte minst fick vi prova på att släcka en brand med pulversläckare. Är ju inte så ofta jag har fått träna på det under senare år, så det var en nyttig repetition. Under de år som busschaffis fick vi dessa utbildningar med jämna mellanrum. Oftast är det ju inte branden som är det farligaste, utan röken, och jag frågade brandmannen om den gamla jämförelsen gällde som jag fick lära mig då, för några år sedan om röken. Då pratade vi om att man skall göra i ordning en hink med tapetklister och stoppa ner huvudet där och sedan andas. Han tittade på mig och höll med om att det var en bra liknelse. Sist men inte minst fick vi släcka en brand i en brinnande människa med hjälp av brandfilt.

Själv fick jag ju tillbaka minnesbilder från en filminspelning där ett hus skulle brinna.det var en kuliss som var specialpreparerad just för detta, men där det mesta som kunde gå fel verkligen gjorde det. Rökgaser antändes och det blev en mer realistisk brand än någon kunde ana. Så medan vi i filmteamet flyttade på nyfikna, så gjorde sig brandmännen i ordning för insats samtidigt som regissören skrek fortsätt filma, fortsätt filma. En lätt chockad skådespelare i minus 20 grader, iklädd endast trosor och BH. behövde inte spela framför kameran, utan allt blev realistiskt. Folket som bodde i grannhusen blev chockade och vi fick sända in sjuksköterskor och brandmän för att lugna dem. Efter en halvtimma hade de lugnat sig så vi fick göra färdigt scenerna. Så mer realistiska bilder än dessa kunde knappast bli.

Så tänk på, det är inte elden som är farligast utan röken.

Om ca 14 dagar blir det ytterligare en kurs, då i HLR.

Fördomar och fientlighet

hc3a4nder2

Tänk om vi kunde förstå att dessa alltid funnits där, dolda i andra partier. Dessa personer som jag kallar främlingsfientliga. Andra väljer andra ord, men detta är det jag föredrar.
Söndagen den 9:e oktober 2016 var en debattartikel införd i Expressen skriven av Hédi Fried, Författare och psykolog som 1945 befriades från koncentrationslägret i Bergen-Belsen. Titeln löd: Bilden av déjà vu är svår att vifta bort. Jag är glad att Hédi Fried fortfarande vill och vågar ge sig in i debatten, då denna form av ögonvittnesskildringar är viktiga.

Jag föddes i början på 1960 och min far var svensk medborgare och mor var tysk medborgare. Mor kom till Sverige av kärleken till en man, som hon ville dela sitt liv med, få barn med och få vara lycklig. Tyskland led fortfarande av sviterna efter kriget och mor och far tänkta att deras barn kommer att få det bäst att växa upp i Sverige, och det är jag tacksam för.

När jag nu följer debatterna bland mina vänner på Twitter och Facebook, så blir jag mörkrädd. Många tror att detta med främlingsfientlighet är något nytt, det syns inte minst på hur de uttalar sig om detta. Jag förstår till viss del att alla inte har hela bilden klar och inte heller kan sin historia, men många av dessa inlägg ger en helt felaktig bild av dagen samhälle.

Malena Ernman delade ovanstående inlägg och jag kunde inte låta bli kommentera med mina upplevelser från min barndom och vidare.

Den 4 november 1958, två år innan jag föddes kröp de fram ur sina hålor. De hade stormöte i vår ladugård i ett försök att förhindra äktenskapet mellan mor och far. Detta var mina föräldrars dag då de skulle gifta sig. De försökte förhindra äktenskapet mellan ett ”nazisvin” och en ”landsförrädare”.
Men 1960 föddes jag som bevis på att deras äktenskap höll.
1963 föddes nästa bevis och 1967 kom tredje beviset.
Men, det tredje beviset drabbades av sjukdom och medicinerna gav en sjukdom, en sjukdom som motståndarna hävdade berodde på det oheliga äktenskapet.

Medicinerna gav honom obotliga hjärnskador, ännu ett bevis på det oheliga äktenskapet. Hela familjen kämpade för tredje bevisets överlevnad och i början på sjuttiotalet började han återhämta sig. Mor och far och vi övriga var slutkörda efter kampen för bror, för kampen mot dessa hatare som spred lögner. Nu kom nästa bevis för dem, mor var krigsskadad då hon hamnade på psyket.

De som 1958 hade haft möte i ladugården hade möte med mig och mellanbrodern. De förklarade för oss att ”nazisvinet”, vår mor, var krigsskadad och aldrig mer kommer bli bra.
Jag var 14 och mellanbrodern 11, en känslig ålder.
Fadern till de som drev kampanjen mot oss, tog avstånd från sina egna barn och ställde sig på vår sida och de försvann ut ur våra liv, men några artighetsvisiter under de sista åren. Den näst sista kontakten jag hade med den drivande bakom hatkampanjen mot oss, mot familjen, sade jag till personen, när du dör ska jag pinka på din gravsten.

Personen är borta sedan 10 år, och jag har besökt gravplatsen en gång, med en blomma med kort, ”Jag skall inte…”

Den enda skillnaden mot i dag är att dessa har varit gömda i andra partier men nu har de krupit fram och bildat eget parti, men jag har alltid sett dem.

Ovanstående text skulle kunna bli mycket, mycket längre.
Redan innan jag fyllt tonåring ställde jag mig upp och protesterade mot dessa personer som vill slänga ut folk från Sverige, för att det var för många invandrare. De som hatade tyskar, för vad de gjort under kriget. Ja de skulle bära ett kollektivt ansvar.
Jag kommer aldrig att vänja mig med nazism, kommunism, rasism och främlingsfientlighet, men jag är van med att hatet fanns och finns fortfarande.

Anna-Lena Lodenius (Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.) skriver 22 december 2013 i i sin blogg: Krigsretorik från både höger och vänster
Läser gårdagens kvällstidningar och fastnar i en betraktelse av Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur: ”Nynassarna bor mitt bland oss. Det känns som vi står vid randen av ett permanent krigstillstånd.” Det är ju precis samma retorik som nazisterna använder. De säger också att tillståndet i landet är så allvarlig att endast våldet är vägen. Även om det finns ett lamt avståndstagande från den autonoma vänstern i texten sägs det i nästa mening att vänstern var de enda som skyddade demonstranterna i Kärrtorp.

Det har inte blivit mer våld utan tvärtom mindre de senaste åren. Svenska motståndsrörelsen tappar medlemmar till Svenskarnas parti och måste profilera sig och skapa uppmärksamhet. Det har de lyckats utmärkt med, och det torde vara nöjda. Aktivitetsnivån har gått upp på senare  tid, förmodligen av samma anledning. Låt oss inte tappa huvudet. Nazism är fruktansvärt, Kärrtorp har rätt som protesterar.

Gång på gång går vi på denna beskrivning av verkligheten utan att kolla fakta.

Den 23 oktober 2015, för nästan exakt ett år sedan hände det något här i vår stad. Anna-Lena fortsätter sin berättelse i ett inlägg: Att det var hatbrott i Trollhättan betyder inte att nazismen växer
Nu kommer många att säga att polisen måste ta allvarligare på rasistiska och högerextremistiska brott. Men det skulle jag nog säga att polisen redan gör, överlag. Allt kunde förstås alltid vara bättre, men det rör sig knappast om en stor expanderande miljö. En viss reservation får väl göras för att vi ännu inte vet vilka motiv som ligger bakom den senaste tidens attacker på planerade flyktingboenden, det är inte ens säkert att det rör sig om hatbrott. Men bilden är inte att problemet med högerextremism växer, snarare är det ganska konstant, och det har det varit i decennier.

Går vi tillbaka till Anna-Lenas första inlägg: Nynassarna bor mitt bland oss. Sedan vidare till det senaste: Men bilden är inte att problemet med högerextremism växer, snarare är det ganska konstant, och det har det varit i decennier.

Jag har levt drygt fem decennier, och med en familjekonstellation som inte var så vanlig på 60-talet, så florerade det en massa fördomar om familjen, fördomar som blivit hat mot oss. Nassarna bor mitt bland oss, ja, jag har sett dem, de har funnits i släkten och bland vänner, då som nu. Vad är skillnaden. Visst har de ökat och minskat sina aktiviteter under perioder för att göra sig synliga, och säkert skrämmer de många med sina aktiviteter på de sociala medierna, men vi eggar också upp varandra med att sprida dessa fördomar att det är något nytt.

Detta är en navelskådares syn på saken.

Mobbaren hemsökte mig i drömmen

2419545
I natt var min mobbare på besök i mina drömmar. Det var många år sedan jag träffade honom på detta sätt, och är mycket glad över att ha sluppit detta.

Finns det något inom mig som gjorde att det var dags igen? Jag vet inte, än i alla fall.
Jag har inte träffat honom IRL sedan början av 90-talet, sedan dess har jag alltid flytt från honom, vilket jag hitintills har gjort. Det har varit enda möjligheten att hålla mig därifrån, och med bultande hjärta, kallsvetten drypande från huvudet, har jag gett mig ifrån de platser jag har mött honom på.

Det var denne man min ”psykdoktor” ville påstå att jag var kär i, jag ville ha honom, jag ville ligga med honom, och att jag skulle acceptera min homosexualitet med en gång, det var bäst för mig. Ja, det var de första orden ”psykdoktorn” sade ti mig när han träffade mig första gången, ja innan vi ens hade hälsat och presenterat oss för varandra. Visst hade vi kramat varandra vid något tillfälle som man gör med kompisar, men inget mer. Men att jag var kär i denne man, att vilja ha sex med honom var inget jag ens hade tänkt, och den tanken äcklade mig. Hur jag än försökte inse vad läkaren sagt, så kunde jag inte förlika mig med tanken att jag var kär i honom utan satte bara en kil oss emellan och mitt förtroende för läkaren var lika med noll.

I natt var han på ett bra humör och kontaktsökande och där vi träffades hade jag ingen möjlighet att fly ifrån, utan det viktigaste var att behålla lugnet och ta mig några meter i från honom för att slippa prata med honom. Men jag visste att hans humör kunde vända på en femöring och att jag kunde bli utskälld och anklagad för något jag både var ovetande om och ännu mera skyldig till. Ja ha visste det själv att han inte alltid kunde styra sitt humör, och led av det, men det gjorde inte saken mer rätt för det. Såkert fick jag ta emot mer av ilskan för att vi var goda vänner, men jag var ingen soptunna för någons vrede. Jag drog mig undan honom mer och mer, gjorde mig osynlig men min psykiska ohälsa gjorde livet svårt för mig. Jag kunde må bra tills jag var duschad och färdigklädd för att ta mig till jobbet, där jag riskerade att träffa honom igen. Kom till ytterdörren, då slog ångesten till som en blixt, och jag ramar ihop i en hög, hade inga krafter att stå upp. Försökte släpa mig över golvet för att ringa någon som kunde sjukskriva mig. Sedan blev jag liggandes i timtals innan krafterna återkom och jag kunde komma till sängen för att åter samla krafter. I dag finns det säkert någon bokstavskombination som kan förklara hans utbrott av ilska, men då var det aldrig tal om det. Jag försökte förklara för mina sjukvårdskontakter att jag är inte kär i honom, men jag vill ha hjälp att sippa må så dåligt. Jag gick på mina psyktabletter populärt kallat ”lyckopiller”. PÅ några månader hade min vikt ökat från 80-110 och jag misskötte min kropp. Jag skulle gå på kurs för att lära mig äta rätt, jag skulle gå på sjukgymnastik för att ta hand om min kropp, därtill skulle jag jobba, för det var inte bra att gå hemma. Jag skulle utsättas för min mobbare, och jag fick inte vara ledig för att gå på kurserna och sjukgymnastiken. De ringde mig för att jag var tvungen att komma, men hur skulle jag det, jobbet måste ju gå i första hand. Nu var jag pressad från både sjukvården som inte kunde samordna sig, jobbet och min mobbare. Jag försökte ta mitt liv, åkte ed ambulans till sjukhus, där de gav livsuppehållande åtgärder och när jag var utom fara, skulle jag hem, med 14 dagars sjukskrivning och sedan jobba igen, tillbaka till samma helvete. Efter drygt fem år slutade jag på jobbet, jag hade inget val, därefter fick jag också en ny diagnos, panikångest.

I natt var han åter här, mannen som gjorde att jag en gång blev sjuk, mannen som min ”psykdoktor” påstod att jag var kär i och att jag skulle acceptera min homosexualitet.
Jag vaknade med bultande hjärta strax efter fem i morse. Sängen är genomblöd och jag äcklades av tanken att hoppa i säng med honom, och när jag väl lugnat ner mig är jag glad att det bara var en dröm, en dröm som jag hoppas var mycket tillfällig. För jag vill inte tillbaka till det helvete som började för drygt 25 år sedan.

Jag saknar Charlotta Lugn

12745996_10153464691452404_113440605007883475_n
Foto: Ola Gäverth (lånad från hans Facebookflöde)

Den 25 februari lade Ola Gäverth upp ovanstående bild i sitt Instagram och Facebookflöde med följande text därtill:
Att det på Arlanda ligger högar av böcker av en vän (@katarinawennstam )gör mig stolt. Att min namn finns i alla dessa exemplar gör mig mallig. Att boken är grymt bra har oxå nåt med känsla att göra.

Jag blev nyfiken på boken, kollade upp om den fanns som ljudbok på Storytel, och den fanns där. Jag tecknade ett 14 dagars provabonnemang, tänkte att jag hinner nog på 14 dagar lyssna och sedan säga upp abonnemanget igen. För många år sedan lyssnade jag på ljudböcker när jag körde min tidningsrunda, men det var så länge sedan så jag hade rätt till nytt testabb. Jag lyssnade men märkte till min besvikelse att mitt huvud som vanligt inte hängde med. Jag hade sedan jag fått min panikångest haft svårt med koncentrationer på något under längre tid. Mitt jobb krävde mer av min uppmärksamhet och hade blivit stressigare, så att lyssna på ljudböcker på jobbet var knappast något alternativ.
Efter att Ola jobbade ett tag med nattradion på Vaken med P3 och P4, så hade det blivit min följeslagare på min runda genom natten. Men skam den som ger sig, jag försökte hitta nya möjligheter till att lyssna på boken och jag gav mig inte. Efter knappt en timmas lyssnade så hände något och boken startade om från början. Boken blev liggandes i mobilen några dagar och jag började om. Efter knappt en timma så hände samma sak igen, boken började om från början. Jag kontaktade Storytels support om problemet, och efter några dagar fick jag svar att radera boken och ladda hem på nytt. Då hade redan mina 14 dagar övergått till betalabonnemang, och jag kände ingen stress, ny hade jag en månad på mig. Jag lyssnade då och då, men var besviken på mig själv, mina tankar flög iväg och jag tappade koncentrationen som vanligt. Insåg att jag inte klarar av böcker längre.

Så en dag hände det där jag väntade på men aldrig vågade hoppas på, något hände och jag började lyssna mer intresserad  på vad som hände. Något fick upp mitt intresse och jag hittade nya tillfällen till att lyssna på boken, fast besluten att säga upp abonnemanget när boken var färdiglyssnad. Men jag lyssnade mer och mer intresserad och när boken var färdig kände jagen längtan till att lyssna mer på vad Katarina Wennstam hade för böcker.
Nästa bok, och blev glad när jag hörde att karaktärerna var kvar i boken, personer jag tyckte att jag kände, som blev vänner, personliga vänner till mig. Jag blandade hennes deckare med faktaböckerna om våldtäkter, och synen på kvinnors sexualitet och våra fördomar. När jag vid ett tillfälle lyssnade på ”Flickan och skulden” på min promenad med vovven, om hur en man förgripit sig på en kvinna med en varm lödkolv, så mådde jag dåligt blundade och snurrade ett varv på vägen. Kan något sådant verkligen hända i Sverige i dag? Berättaren fortsatte att berätta och jag blundade hårt, ville inte veta mer samtidigt som jag ville det. Helt plötsligt låg jag där i diket, med hörlurarna långt ifrån mig, en vovve som undrade vad jag sysslade med, och en rädsla för att jag, mobilen eller något annat gått sönder. Jag fick trösta vovven, samla mig efter chocken efter vad jag hört, men också att det tagit mig så hårt så jag ramlade i diket.

I dag i oktober, så känner jag en stor tomhet, det sista med Katarinas berättelser är färdiglyssnade på, inklusive hennes egen inläsning av ”Alla borde vara feminister”.
Jag känner en tomhet av att inte, just nu i alla fall, kunna få följa Charlotta Lugn, Madeleine Edwards och alla de andra personerna i hennes böcker. Skall jag hissa flaggan på halv stång, för jag känner nästan begravningsstämning inom mig, känns så trist.

Ovanstående inlägg som kommer från Katarinas Facebookflöde delade en annan vän, Robert Klåvus med orden: Lyssnade till Katarina Wennstam på bokmässan. Det kan jag nog rekommendera alla att göra, ta med er familjen och lyssna och diskutera efteråt. Har ni tonåringar, gör det absolut om ni har tjej eller kille. Det kan rent av vara en ögonöppnare eller så blir det en påminnelse, om det du själv sett som ung och även som vuxen.

Jag lyssnade också på flera seminarier med Katarina på bokmässan, och jag upplevd en stor samstämmighet med hennes ord. Jag kan bara hålla med Robert i hans ord ovan, LYSSNA!. Ta med hela familjen, sätt er sedan och diskutera vuxna och ungdomar vad hon verkligen vill säga, hur vi bygger ett bättre samhälle med respekt för varandra. Detta är väl spenderad tid, som kan ge en många tända ljus, hur våra fördomar sprids, hur samhället ser ut idag.
Glöm inte att fajten för en bättre värld börjar idag.

Tack Ola Gäverth, Katarina Wennstam och Robert Klåvus.

Ny sexualbrottslag

20130119-174000
Äntligen ser det ut att bli en tidsenlig lag gällande sexualbrotten, och jag är glad, otroligt glad för det. Att vi lever i ett land där vi är mycket jämställda, så innebär inte det att vi är det på alla områden.

Att nu lagstiftarna nu markerar att all annan sexuell handling än vad man är eniga om, betraktas som är ett brott, är en viktig markering. Sex måste bygga på frivillighet och ömsesidig respekt för varandra. Fortfarande måste det ställas krav att den misstänkte gärningsmannens brott har skett bortom allt rimligt tvivel. Ja jag vet, för den timman som jag var misstänkt, var fruktansvärd. Men jag kunde bevisa att det fanns lögn i anmälarens berättelse och hen tog tillbaka anmälan.

Men även om nu lagen skärps, så måste vi bryta alla fördomar om kvinnor, män och sexualitet. Det är aldrig offrets fel att hen blir våldtagen, samtidigt som vi inte får anse att män våldtar. Vi får inte skuldbelägga offret och försöka hitta orsaker hos offret till varför, samtidigt som vi inte kan påstå att män våldtar. Då flyttar vi åter fokus till den våldtagna som måste leta fel hos sig själv, varför våldtäkten ägde rum. Själv mådde jag mycket dåligt av den snedvridna debatten som var i somras när det var våldtäkter i festivalvimlen. Jag drog mig undan, framför allt twitter, och började lyssna på Katarina Wennstams böcker, ”Flickan och skulden”, ”Flickan och skammen” och ”En riktig vådtäktsman”. För mig blev det något av en tröst, en ögonöppnare om hur vi verkligen ser på detta med våltäkter.

Jag har många gånger tänkt på dessa kvinnor som under kriget blev utsatta för våldtäkter, just för männens höga nöjes skull. Jag tänker på alla tyska pojkar och män som hängdes i lyktstolpar i Danzig bara av en orsak, att de var tyskar. Alla flickor kvinnor som tillfångatogs, skulle till ryska arbetsläger och blev våldtagna morgon, middag och kväll. När man hade ledsnat på att våldta dem, så kunde man istället roa sig med att skjuta på dem med gevär.Tänkte på alla mammor som ströp sina döttrar av barmhärtighet för att de skulle slippa bli utsatta för detta. Jag tänker på mor som hade tur att komma på rätt tåg under flykten och hamnade utan för Lubeck, på rätt sida av det som skulle blir järnridån, där hon hamnade i Brittisk sektor av Tyskland. Tänker på Georg, en ung brittsik soldat som blev kär i mor, som delade säng med henne och såg till att hon och familjen hade mat, Corned beef, i överflöd. Jag tänker på mor hur hon berättade hur han gång på gång sade jag älskar dig, känner du inte hur jag äskar dig, men samtidigt accepterade att de kunde dela säng utan något mer. Tänk vilken skillnad livet kan ge människor.

Mycket av de fördomar från kriget och ännu tidigare, lever fortfarande kvar idag, och där måste vi arbeta vidare, även när den nya lagstiftningen ev kommer till plats. I den kampen vill jag verka. Mina vänner, det är dags att vi visar respekt för varandra.

 

Som ett brev på posten

20160914_163352

Som ett brev på posten, gäller det idag? Jag har följt SVT:s granskning av Postnord och chockerats över det jag sett, vad händer? Visst vet jag att det varit mycket problem, inte minst här, men att det var så allvarligt, det hade jag ingen aning om.

Men vad skall vi göra? Tidningsprenumeranter läser mer sin tidning på nätet och papperstidningen har till viss del försvunnit. Men den mesta ändringen är i stan där det finns bredband men på landsbygden finns inte denna möjlighet. För att vi som tidningsbud skall klara servicen framför allt i glesbygden är möjligheten att leverera post och paket livsnödvändigt. Vårt mål är ju att tidningsprenumeranter skall ha tidningen innan klockan sex på morgonen, och då levererar vi även posten och paket, direkt hem.

Medan i alla fall en anställd på posten kastar in paket i sin bil, så kryper vi på isgator för att leverera post och tidningar. När enskilda vägar är dåliga så ringer vår dag personal och påpekar att det är viktigt att vägarna håller en viss klass för att vi skall kunna tryggt och säkert ta oss fram, och det brukar fungera.

wp-1475656281943.jpgEfter varje tjänstgöring så meddelar jag, och naturligtvis även mina kollegor, om det varit strul, om någon blivit utan sin tidning eller post och i så fall anledningen. När sedan kunden ringer kundtjänst så får de oftast besked om varför tidningen uteblivit. Har aldrig själv fått den servicen hos posten. Största problemet med att leverera posten är att det är svårt att få mottagarna att märka sina brevlådor på korrekt sätt. Den ena av vidstående lådor blev märkt efter 16 månader av tjat, medan den andra fortfarande är omärkt 😦

20160906_050700Gång på gång lägger vi i lappar med ungefär vidstående text för att få lådan märkt, men ibland är det lönlöst att tjata. Får vi besked om att personen är äldre, eller har andra svårigheter, eller i alla fall gör något försök, så vi vet rätt adress, så hjälper vi naturligtvis till. I morgon skall jag märka upp tre ytterligare lådor, då jag fått dessa tecken från personerna på adressen, att de har svårigheter.

Ett annat problem som vi tidningsbud har är, att när Postnord (posten) för några år sedan beslutade om att ha samlingslådor vid olika kvarter för att minska start och stopp, så levererade vi fortfarande i deras lådor vid tomtgränsen. Detta gör att många tidningsprenumeranter har dubbla postlådor,och då skall tidningen levereras i en låda medan posten skall levereras i den lådan som Postnord har satt upp. För ett par år sedan beslutade våra tidningar gemensamt att sätta upp samlingslådor vid återvändsvägar ute på landet, just för att spara pengar. Detta under förutsättning att det fanns för få prenumeranter per kilometer. Så även på landsbygden har vi dubbla lådor numera. En som tidningen skall levereras i och en annan, framme vid tomten dit eventuell post skall levereras. Även hyreshus där de har postboxar i entren, för post, så skall posten levereras dit, samtidigt som tidningen skall levereras till dörren. Alt detta arbete sker ju på natten, då de flesta sover, så vi har ju också problem, både med belysning med lågenergilampor och brevinkasten som kallas ”råttfällor”. Om nu posten får igenom sina krav om fastighetsboxar i de fastigheter som det nu pratas om,så kvarstår våra problem med ”råttfällorna” för tidningarna. Men oftast brukar det lösas på ett bra sätt med en bra dialog med mottagaren.

Vintertid finns det de abonnenter som hänger en plastkasse i en pinne som de ställer i snödrivan, om de inte har möjlighet att skotta vid brevlådan. En del har till och med en extra låda på en stolpe de sätter ut i snödrivan. En del har till och med satt postlådan på utsidan av en stolsrygg så att de med lätthet kan flytta hela stolen efter väder och vind. Det finns många uppfinningsrika prenumeranter som gör allt de kan för att vi skall kunna leverera tidningar och post till morgonkaffet. Andra problem är att någon skäl grannens tidning och antingen får de då skaffa en låsbar brevlåda, men vi försöker alltid hjälpa till att ta tjuven på bar gärning. Naturligtvis är jag inte alltid nöjd med hur våt företag sköter sina saker, men det brukar oftast lösas med konstruktiva samtal.