Mobbaren hemsökte mig i drömmen

2419545
I natt var min mobbare på besök i mina drömmar. Det var många år sedan jag träffade honom på detta sätt, och är mycket glad över att ha sluppit detta.

Finns det något inom mig som gjorde att det var dags igen? Jag vet inte, än i alla fall.
Jag har inte träffat honom IRL sedan början av 90-talet, sedan dess har jag alltid flytt från honom, vilket jag hitintills har gjort. Det har varit enda möjligheten att hålla mig därifrån, och med bultande hjärta, kallsvetten drypande från huvudet, har jag gett mig ifrån de platser jag har mött honom på.

Det var denne man min ”psykdoktor” ville påstå att jag var kär i, jag ville ha honom, jag ville ligga med honom, och att jag skulle acceptera min homosexualitet med en gång, det var bäst för mig. Ja, det var de första orden ”psykdoktorn” sade ti mig när han träffade mig första gången, ja innan vi ens hade hälsat och presenterat oss för varandra. Visst hade vi kramat varandra vid något tillfälle som man gör med kompisar, men inget mer. Men att jag var kär i denne man, att vilja ha sex med honom var inget jag ens hade tänkt, och den tanken äcklade mig. Hur jag än försökte inse vad läkaren sagt, så kunde jag inte förlika mig med tanken att jag var kär i honom utan satte bara en kil oss emellan och mitt förtroende för läkaren var lika med noll.

I natt var han på ett bra humör och kontaktsökande och där vi träffades hade jag ingen möjlighet att fly ifrån, utan det viktigaste var att behålla lugnet och ta mig några meter i från honom för att slippa prata med honom. Men jag visste att hans humör kunde vända på en femöring och att jag kunde bli utskälld och anklagad för något jag både var ovetande om och ännu mera skyldig till. Ja ha visste det själv att han inte alltid kunde styra sitt humör, och led av det, men det gjorde inte saken mer rätt för det. Såkert fick jag ta emot mer av ilskan för att vi var goda vänner, men jag var ingen soptunna för någons vrede. Jag drog mig undan honom mer och mer, gjorde mig osynlig men min psykiska ohälsa gjorde livet svårt för mig. Jag kunde må bra tills jag var duschad och färdigklädd för att ta mig till jobbet, där jag riskerade att träffa honom igen. Kom till ytterdörren, då slog ångesten till som en blixt, och jag ramar ihop i en hög, hade inga krafter att stå upp. Försökte släpa mig över golvet för att ringa någon som kunde sjukskriva mig. Sedan blev jag liggandes i timtals innan krafterna återkom och jag kunde komma till sängen för att åter samla krafter. I dag finns det säkert någon bokstavskombination som kan förklara hans utbrott av ilska, men då var det aldrig tal om det. Jag försökte förklara för mina sjukvårdskontakter att jag är inte kär i honom, men jag vill ha hjälp att sippa må så dåligt. Jag gick på mina psyktabletter populärt kallat ”lyckopiller”. PÅ några månader hade min vikt ökat från 80-110 och jag misskötte min kropp. Jag skulle gå på kurs för att lära mig äta rätt, jag skulle gå på sjukgymnastik för att ta hand om min kropp, därtill skulle jag jobba, för det var inte bra att gå hemma. Jag skulle utsättas för min mobbare, och jag fick inte vara ledig för att gå på kurserna och sjukgymnastiken. De ringde mig för att jag var tvungen att komma, men hur skulle jag det, jobbet måste ju gå i första hand. Nu var jag pressad från både sjukvården som inte kunde samordna sig, jobbet och min mobbare. Jag försökte ta mitt liv, åkte ed ambulans till sjukhus, där de gav livsuppehållande åtgärder och när jag var utom fara, skulle jag hem, med 14 dagars sjukskrivning och sedan jobba igen, tillbaka till samma helvete. Efter drygt fem år slutade jag på jobbet, jag hade inget val, därefter fick jag också en ny diagnos, panikångest.

I natt var han åter här, mannen som gjorde att jag en gång blev sjuk, mannen som min ”psykdoktor” påstod att jag var kär i och att jag skulle acceptera min homosexualitet.
Jag vaknade med bultande hjärta strax efter fem i morse. Sängen är genomblöd och jag äcklades av tanken att hoppa i säng med honom, och när jag väl lugnat ner mig är jag glad att det bara var en dröm, en dröm som jag hoppas var mycket tillfällig. För jag vill inte tillbaka till det helvete som började för drygt 25 år sedan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s