Äntligen ser det ut att bli en tidsenlig lag gällande sexualbrotten, och jag är glad, otroligt glad för det. Att vi lever i ett land där vi är mycket jämställda, så innebär inte det att vi är det på alla områden.

Att nu lagstiftarna nu markerar att all annan sexuell handling än vad man är eniga om, betraktas som är ett brott, är en viktig markering. Sex måste bygga på frivillighet och ömsesidig respekt för varandra. Fortfarande måste det ställas krav att den misstänkte gärningsmannens brott har skett bortom allt rimligt tvivel. Ja jag vet, för den timman som jag var misstänkt, var fruktansvärd. Men jag kunde bevisa att det fanns lögn i anmälarens berättelse och hen tog tillbaka anmälan.

Men även om nu lagen skärps, så måste vi bryta alla fördomar om kvinnor, män och sexualitet. Det är aldrig offrets fel att hen blir våldtagen, samtidigt som vi inte får anse att män våldtar. Vi får inte skuldbelägga offret och försöka hitta orsaker hos offret till varför, samtidigt som vi inte kan påstå att män våldtar. Då flyttar vi åter fokus till den våldtagna som måste leta fel hos sig själv, varför våldtäkten ägde rum. Själv mådde jag mycket dåligt av den snedvridna debatten som var i somras när det var våldtäkter i festivalvimlen. Jag drog mig undan, framför allt twitter, och började lyssna på Katarina Wennstams böcker, ”Flickan och skulden”, ”Flickan och skammen” och ”En riktig vådtäktsman”. För mig blev det något av en tröst, en ögonöppnare om hur vi verkligen ser på detta med våltäkter.

Jag har många gånger tänkt på dessa kvinnor som under kriget blev utsatta för våldtäkter, just för männens höga nöjes skull. Jag tänker på alla tyska pojkar och män som hängdes i lyktstolpar i Danzig bara av en orsak, att de var tyskar. Alla flickor kvinnor som tillfångatogs, skulle till ryska arbetsläger och blev våldtagna morgon, middag och kväll. När man hade ledsnat på att våldta dem, så kunde man istället roa sig med att skjuta på dem med gevär.Tänkte på alla mammor som ströp sina döttrar av barmhärtighet för att de skulle slippa bli utsatta för detta. Jag tänker på mor som hade tur att komma på rätt tåg under flykten och hamnade utan för Lubeck, på rätt sida av det som skulle blir järnridån, där hon hamnade i Brittisk sektor av Tyskland. Tänker på Georg, en ung brittsik soldat som blev kär i mor, som delade säng med henne och såg till att hon och familjen hade mat, Corned beef, i överflöd. Jag tänker på mor hur hon berättade hur han gång på gång sade jag älskar dig, känner du inte hur jag äskar dig, men samtidigt accepterade att de kunde dela säng utan något mer. Tänk vilken skillnad livet kan ge människor.

Mycket av de fördomar från kriget och ännu tidigare, lever fortfarande kvar idag, och där måste vi arbeta vidare, även när den nya lagstiftningen ev kommer till plats. I den kampen vill jag verka. Mina vänner, det är dags att vi visar respekt för varandra.