Nu skall jag ge mitt strå till stacken och försök göra din vardag i den offentliga miljön lite säkrare. Ni som följt min blogg vet att jag varit ute för händelser där jag fått vara livräddare men också att skapa trygghet och dialog mellan personer. Under mina år som busschaffis, så kunde jag bygga upp förtroende till ungdomar och även generationer. Fick ju ofta bra kontakt med ungdomar på de ”hårda” busslinjerna i stan, och fick ofta hoppa in och byta till de linjerna på fredag och lördagskväller. Tror det skapade en trygghet för både yngre och äldre, då vi hittade ett bra samarbete som gjorde bussfärden säkrare och framför allt tryggare.

Men även alla år ute på vägarna i olika professioner har ju gett mig en hel del erfarenhet, som jag tror kommer till pass, både som livräddare och räddningspersonal behjälplig.

Igår var jag på utbildning för att lära mig trygghetsvandra här i kommunen. Så nu vil jag ge tillbaka lite av den erfarenheten till en tryggare stad.
 Vi samlades ett härligt mer till att börja med ett härligt och mångkulturellt gäng i räddningstjänsten lokaler för att samtala och ge vår erfarenhet, men också lyssna till kommunens information, från polisen och från brandförsvaret. Uppdraget bygger ju på frivillighet men ger oss ändå en del förmåner när vi tar på våra orangea västar. Värme och kaffestuga på ett hotell, fria resor med bussarna, där vi även får tjänstgöra ibland för att göra den resan lite tryggare. Som trygghetsvandrare är jag ju ingen tjänsteman och har därför inga speciella befogenheter mer än de som varje individ har. en jag är ju ändå en representant för kommun, polis och räddningstjänst, så det är mitt sunda förnuft som får avgöra vad jag skall och inte skall göra.Vi fick lära oss hur vi skall uppträda för att inge förtroende och inte visa oss hotfulla, utan att vi i stället skall skapa kontakt.

Vi fick lite fakta om hur SOS-larm fungerar, vad som kan hända vi brand och hur vi skall agera. Vi fick se en film hur fort en brand kan ta sig och hur viktigt det är att agera i tid för att rädda liv och egendom.

Sist men inte minst fick vi prova på att släcka en brand med pulversläckare. Är ju inte så ofta jag har fått träna på det under senare år, så det var en nyttig repetition. Under de år som busschaffis fick vi dessa utbildningar med jämna mellanrum. Oftast är det ju inte branden som är det farligaste, utan röken, och jag frågade brandmannen om den gamla jämförelsen gällde som jag fick lära mig då, för några år sedan om röken. Då pratade vi om att man skall göra i ordning en hink med tapetklister och stoppa ner huvudet där och sedan andas. Han tittade på mig och höll med om att det var en bra liknelse. Sist men inte minst fick vi släcka en brand i en brinnande människa med hjälp av brandfilt.

Själv fick jag ju tillbaka minnesbilder från en filminspelning där ett hus skulle brinna.det var en kuliss som var specialpreparerad just för detta, men där det mesta som kunde gå fel verkligen gjorde det. Rökgaser antändes och det blev en mer realistisk brand än någon kunde ana. Så medan vi i filmteamet flyttade på nyfikna, så gjorde sig brandmännen i ordning för insats samtidigt som regissören skrek fortsätt filma, fortsätt filma. En lätt chockad skådespelare i minus 20 grader, iklädd endast trosor och BH. behövde inte spela framför kameran, utan allt blev realistiskt. Folket som bodde i grannhusen blev chockade och vi fick sända in sjuksköterskor och brandmän för att lugna dem. Efter en halvtimma hade de lugnat sig så vi fick göra färdigt scenerna. Så mer realistiska bilder än dessa kunde knappast bli.

Så tänk på, det är inte elden som är farligast utan röken.

Om ca 14 dagar blir det ytterligare en kurs, då i HLR.