Jag började sova utomhus i början på 90-talet, efter att jag fick antidepressiva mediciner. Dessa gav min många verkningar och ännu mera biverkningar. Ett av de jobbigast biverkningarna var att jag svettades otroligt mycket. Minst en gång per natt var jag tvungen att gå upp, vända bäddmadrassen och sedan byta sängkläder. Ja täcke hade jag redan slutat med så jag hade bara påslakan på mig. Ganska snart så installerade jag en rumsfläkt, en ventilator, som står och blåser på mig var natt, för att ha luftväxling runt mig, och med en sådan har jag sovit sedan dess. Så fort vädret tillåter så försöker jag sova utomhus. Jag bäddar på min bäddmadrass och kan sedan rulla ihop den och lägga inne på min vanlig säng eller ute på altanen på gästsängen som står där för min skull.

Jag sover mycket bättre utomhus, med frisk luft omkring mig, och känner mig trots allt piggare på dagarna efter det.

I går blåste det rätt så ordentligt så jag var tvungen att stoppa täcket under mig själv för att det inte skulle blåsa bort. Vika in under fötterna, vika in under knäna och vika in under stjärten, och vira tätt runt halsen. Jag somnade så gott i den goa sommarnattens luft som rördes runt av vinden. Har nog legat och vridit och vänt mig i sömnen men när klockan var strax före 00,30, så vaknar jag av det blir väldigt kallt fort och jag ser att täcket är på väg att flyga bort. Så fort upp och börja med morgongymnastik i form av jaga täcke.

Nu sitter jag i köket och dricker kaffe, pigg och glad med ett leende på läpparna. Dags att möta en ny arbetsdag på jobbet. Skrattar för mig självt och undrar vem som väckte mig, för själv hade jag glömt att ställa klockan.