Ego-boost:ad, ja okey då…

RonnieTwitterEgo-boost:ad det är nog egentligen inget för mig. Jag trivs nog bäst med att vara den där halvanonyma personen, jag vill vara. Jag minns själv under de år jag jag jobbade som busschaffis och var ett ”känt” ansikte i vår lilla stad. Jag hade absolut inget emot att prata och skoja med passageraren när jag jobbade, det ingick som en del av min arbetsuppgift. Men när jag sedan gick i privata kläder och var ledig och skulle shoppa, så blev det genast jobbigt. Hur skulle jag agera? Folk hälsade, ville prata eller fråga om busstider och jag, jag ville vara ledig. I bland ville man be folk flyga och fara men man bet ihop och svarade vänligt och försökte dölja vad man innerst inne kände.

Ronniesinstagram
Förra veckan skrev jag lite om melodifestivalen här i bloggen och min nya upplevelse av den när den var i radion. Det jag hörde i radion väckte på nytt mitt intresse av tävlingen och naturligtvis så ville jag framför mitt tack för den upplevelsen vilket blev Ronnie Ritterland som fick bli mottagare. Diskussionen som sedan följde mellan mig och Ronnie gjorde att jag halvt om halvt lovade att göra en extrakoll på mellon och radion och chatten. Och visst blev det ett blogginlägg, kanske inte det bästa jag har skrivit men absolut inte det sämsta. Naturligtvis delade jag den vidare med Ronnie, då mitt ”uppdrag” var slutfört och gick sedan vidare i livet. Fick ett stort tack från Ronnie och kände att jag gjort dagens stora gärning. 🙂

Men på promenaden med vovven, så började min telefon att pinga och pinga och åter pinga. Till slut så valde jag att stänga av ljudet, då jag tyckte det var mer intressant med äkta fågelkvitter är twitterkvitter.

RonnieFB

När jag sedan kom hem förstod jag vad det handlade om. Att mitt blogginlägg som jag tyckte var medelmåttigt hade fått en sådan spridning och respons kunde jag aldrig drömma om. Det var många fina vänner som ville göra mig uppmärksam på vad som hände, och jag tackar alla dessa ödmjukast för att ni gjorde mig uppmärksam på detta.
Min vän i Handen påminde mig om att passa på att njuta, och det gjorde jag. På självaste alla hjärtans dag beströddes mina steg framåt med rosenblad. Tack, tack och åter tack!

Tack för alla uppskattning känner mig stolt men säger samtidigt som Christer Björkman, I morgon är en annan dag, och den dagen har nu börjat.

Musikens glädje

wp-1454977077492.jpeg
De senaste åren har jag inte varit så intresserad av melodifestivalen som tidigare. Tror intresset svalnade i samband med att de införde deltävlingarna. Mitt tidigaste minne från denna tävling var Clas-Göran Hederström med ”Det börjar verka kärlek, banne mig”, 1968 och då fick mor och far väcka mig så jag inte missade honom. Den låten ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Sedan har denna musiktävling varit ett måste varje år för hela familjen.
En milstolpe var ju när ABBA vann med Waterloo.

wp-1455026935412.jpeg
Foto: Fredrik Johansson/Sveriges Radio

När jag sedan fick min kasettbandspelare så skulle jag spela in dem på kassetter. Spelaren  nära TV:n så ljudet gick och alla måste vara tysta. Sedan kom VHS och där fanns ju långa band och kopplades direkt till TV:n och då kunde man ju själv njuta mer igen utan att hålla koll så jag inte fick halva låtar på kassetterna.  Har idag många videoband med denna musiktävling inspelad, men tyvärr ingen avspelare. Nu ligger dessa band och samlar damm, tyvärr…

Tänker ibland på Lill Lindfors när hon tappade kjolen i direktsändning 🙂

Sedan dalade mitt intresse mycket och jag hade inte intresse av denna. Kanske mycket beroende på att mor och far var till åren, de behövde mycket hjälp. Visst tittade vi, men inte med sann glädje. Bror vill ju trots allt se denna tävling, så TV:n har ju varit påslagen, men om jag lyssnat vet jag inte, jag minns inte så mycket av det i alla fall.

Förra året hände det dock något och jag fastnade för Måns Zelmerlöw och hans klättring till Europas topp. Jag var tvungen att följa låten, som låg mig mycket varmt om hjärtat. Jag kollade in hörseltolkningen av låtarna på SVT-play och fick en dubbel upplevelse av dans på scen men även av de som tolkade låtarna.

I år hade jag dock inget intresse av tävlingen återigen, så jag var borta hos bekanta och hjälpte till med lite översättningar från tyska till svenska. Tiden gick och klockan närmade sig 20:00. Blev lite bekymrad för bror, så jag var tvungen att åka hem. I samma veva så startade tävlingen i radions P4 och jag fick höra Carolina Nore’n och Ronnie Ritterland och helt plötsligt fick jag någon form av flashback. Jag började se Bengt Grive framför mitt inre som så underbart kunde beskriva bilderna och förmedla den känslan till mig. Uttryck som ”mörkvitt”, ”spaljégrönt”, ”sängkammarrosa” och ”blåbärsrisgrönt” var uttryck som han blev känd för. Nu fick radion mig åter att måla upp bilder inom mig på ett fantastiskt sätt, som jag länge saknat.

När jag sedan kom hem så försökte jag samköra webbradion med TV-bilden vilket fungerade dåligt pga webbradions fördröjning. I stället kopplade jag FB, där de flesta av mina vänner brukar skriva, men hade tagit bort aviseringar från dessa personer. Jag valde att följa min vän ”melodifestivalnörden” som skapat ett inlägg där man direkt i inlägget kunde kommentera. Detta var ett suveränt sätt att diskutera utan att nedsvärta andras flöden med en massa kommentarer.

Jag fick ett nyvaknat intresse för denna tävling och nu på lördag funderar jag redan på hur jag skall använda detta kommande lördag. Troligen blir det TV-bilder och radioljudet från en vanlig radio, därtill har jag min läsplatta framför mig och följer ”mellonörden” och dennes inlägg på FB.

Kontaktade Ronnie på Twitter för vad de gjorde och fick följande svar… ”Tack tack å TACK! Då har vi ju lyckats uppnå vårt mål 😃! Å hoppas att vi får höra mer av din feedback genom hela turnén.

Tack till Carolina, Ronnie och ”nörden”, ni gjorde min upplevelse halvperfekt och jag har ytterligare några lördagar på mig att finslipa så den blir helt perfekt.

Tack också Ronnie Ritterland att du fixade bilden för mig.