Gamla tant Maja

Den 24 Jul 2016 Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

I går gick många tankar några år tillbaka och det till Utöya, och det som hände för fem år sedan. Han ju knappt skiva färdigt innan det det upp händelser igen, och denna gång från München. Det är vädliga lätt att dras med i det som sker och man blir deprimerad. Nej tänkte jag, det måste finnas saker som man blir glad utav och jag började leta i mitt minne.

Mellan åren 1984 och 1994 körde jag buss på stadstrafiken här i Trollhättan. Ja, i tio års tid körde jag från en ändållplats via torget till en annan ändhållplats. Visst låter det tråkigt, men det fanns så många fina människor som gjorde jobbet till så mycket mer än att ratta en buss på stadens gator. Man blev på något sätt även en socialarbetare för många personer, som annars hade blivit instängda i sina hem av rädsla för att gå ut. Kanske inte ur den synvinkeln som många ser i dag med hot, bråk, rån och andra händelser som man gärna läser i tidningarna om, utan mer på ett osynligt sätt. Man skulle behandla alla lika, alla skulle betala och visst det gjorde de flesta med några få undantag. Men man gjorde något mer, som många inte såg och heller inte ser. En del var beroende av mediciner i fall något skulle hända och de flesta av oss chaufförer visste att den personen hade den åkomman och i fall något hände så visste man var de hade sina mediciner, i handväskan, innerfickan eller någon annanstans. Detta var något vi hade pratat med varje individ ifråga om i förtroende, och de kände ju sig trygga i det och vågade lämna hemmet och ta sig ut.

En av dessa var Maja, en dam som var 80 när jag lärde känna henne. Hon var en gråhårig kvinna, boende i en egen lägenhet och var dag kvart i tolv så stod hon på sin hållplats utanför hemmet och väntade på bussen. Hon hade lite svårt att gå och var därför rädd att korsa trafikerade vägar med mycket trafik. Hon led också av kärlkramp som gjorde henne rädd att skynda på. Jag visste var i handväskan hon hade sina nitrotabletter. Hon kliver på bussen och åker fyra hållplatser bort till äldreboendet där hon äter middag med sina vänner. En timma senare står hon åter på den hållplats hon klev av på, för att åka med till ändstationen. Hon höll alltid reda på tiden och såg hon att det fanns tid, sade hon. Nu Bengt, nu går vi ut och tar en cigarett. Hon kallade mig alltid vid namn även om hon gav mig smeknamnet Buss-Bengt som jag blev känd under. Väl utanför bussen tände jag mig min cigarett och hon ställde sig på sådant sätt so kunde känna rökdoften. Ja hon hade själv varit rökare men slutade med motiveringen att gamla tanter inte skall röka. Men hon gillade doften av mina cigaretter.

Hon sade till att nu var det dags för avgång igen och vi intog våra platser för att köra nästa tur. Hon ville gärna sitta framme och kunna prata om det fanns möjlighet och hon åkte med till torget och vidare till nästa ändå. En ny cigarett innan vi åkte turen tillbaka. När hon sedan kom till sitt hem klev hon av och var lycklig över att än en dag hade gett henne en trevlig dag med vänner och att få se staden.

Maja hade varit bondmora bott med maken på en bondgård en bit utanför stan. Gemensamt skötte de gården, fått några barn kämpade och lade undan pengar var månad för att kunna leva ett gott pensionärsliv. En dag när dottern med man och barn var hemma, det var dotterns födelsedag och Maja hade bakat tårta och hade precis tagit fram den från kylskåpet när det smäller till på övervåningen. Hon ramlar med tårtan som inte var en tårta längre, medan dottern springer upp på övervåningen. Där hittar hon sin fader död… Han hade bestämt sig för inte leva längre och avslutar livet genom att skjuta sig i tinningen. Han hade några månader tidigare fått diagnos på en psykisk sjukdom som han inte ville leva med. När Maja förstod vad som hänt svimmar hon av chocken. Hon går inte att väcka och blir liggande avsvimmad och i chock på sjukhuset i över tre månader. Hon är inte med på makens begravning eller något.

Helt plötsligt förstår hon hur bräckligt och grymt livet kan vara. Hon säljer gården, skaffar sig en lägenhet och bestämmer sig för att leva livet. Men hjälp av gemensamma besparingar plus det hon fick vid gårdförsäljnungen plus att leva snålt, så åker hon vartannat år på en kryssning. Kryssningsfartyg med enkelhytt styr mor Grekiska övärlden, Medelhavet runt, Karibien runt, Hawaiiöarna runt. Hon var inte rädd. Satte sig ensam på fartyget och när resan var färdig hade hon så många nya vänner som gjorde livet glatt att leva. En del av dessa resor gjorde hon om många gånger. När jag lärde känna henne hade hon gjort en drygt en månad lång resa i Karibien…

Makens självmord tog henne hårt, men hon kunde ju inte sluta leva bara för det. Antingen var det att lägga sig ner och dö, eller så var det att leva livet, och hon valde livet. Under mina 10 år var hennes kryssningar mellan ändhållplatsernq i stan, men hon kunde berätta en massa minnen från sina resor, och var ändhållplats blev en Söderhavsö där vi tittade på palmerna i solnedgången och hörde vågornas kluckande mot sandstranden. Hon levde ytterligare några år efter att jag slutat och vi höll kontakten spontant under dessa år.

När jag fick reda på att hon ”flyttat” till Söderhavet för evigt så kunde jag leta upp hennes dotter, och när hon förstod att jag var Buss-Bengt så brast det för dottern. Jag visste inte att jag betydde så mycket för denna människa, denna individ, att det var ett av de viktigaste sakerna i hennes liv, att få åka buss med mig och några av mina kollegor.

Begravningen skulle ske i stillhet men dottern ordnade en stor bukett med elegansnejlikor från mig, från Buss-Bengt till ceremoni i kyrkan. Många hade hört talas om Buss-Bengt men ingen visste vem det var, men en bukett på begravningen fanns där från mig, som inte många vet vem det var, mer än ett namn på en bukett nejlikor. Askan spriddes i minneslunden, där gräsmattorna böljar som havet i Karibien, hon vilar nu på en sandstrand i Söderhavet och tänker på bussresorna mellan Hawaii och St. Bertholomey. Jag en enkel bisschaffis blev kaptenen på ett Kryssningsfartyg som visade henne världen. Vad lite som behövs för att en människa skall känna sig behövd, känna tillfredsställelse i livet. Bara lite empati och ett öra som lyssnar.

Hon visste att hon kunde lita på mig och mina kollegor, och hela livet blev en fest!

Maja, jag tänker på dig ibland, tankar av kärlek. Är glad att jag kunde ge dig (och många fler) ett liv som var värt att leva, bara för att jag och kollegor tagit på oss att vara ”socialarbetare”. Kram Maja och det fina vi upplevde tillsammans.

Min brors öde 2012

Den 6 Feb 201611 Jan 2018 Av villacaliforniai AnhörigLämna en kommentar

År 2012 var ett jobbigt år för familjen. För bror var det ännu jobbigare då han inte förstod mor sjukdom i sin fullo och inte heller den kamp jag dragit igång för mor. Mitt i detta skulle delar av verksamheten på Samhall i Trollhättan och förflyttas till deras lokaler i Uddevalla. Detta gnagde i honom och han kunde inte berätta vad som var fel pga sitt eget handikapp.

Jag minns så väl den dagen han gick i vägen. Klockan var strax efter 12 på dagen denna fina sommardag. Jag hade hällt upp mig en kopp kaffe och precis satt ner ändan på stolen på altan. Jag hör någon gå på vår grusväg, lite på avstånd men pga av grönskande träd såg jag ingenting. Det lät nästan som bror, men han är ju på jobbet, tänkte jag, så det är någon annan. Helt plötsligt ser jag att det är bror, men han går inte som han brukar och verkar djupt tänkande. Jag frågar om han har fått sluta tidigare idag, för jag skulle ju inte hämta honom förrän 16:55 vid bussen. Får bara ett nej till svar.
Ber honom sätta sig hos mig på altanen så vi får prata.

Det första får jag bara ja eller nej till svar. Jag körde ju dig till bussen tjugo i se i morse, sade jag åkte du inte med bussen? -Nej!
Men vad har du gjort då, frågade jag? Tystnad…
Till slut får jag ur honom ordet ”promenerat”.
Det visar sig att att han promenerat i sina egna tankar i över sex timmar denna morgon och förmiddag.

Jag fick ringt hans förman och berättat vad som hänt, sedan ringde jag vårdcentralen och berättade som det var. Vi fick en akuttid och kunde komma upp fort, och där kunde vi konstatera att det inte fanns några fysiska fel på honom. Han var helt enkelt sönderstressad av allt som hände, som han inte förstod. Han blev sjukskriven för utmattning. Under tre månader gick han sjukskriven och vi försökte hitta olika lösningar som kunde fungera för honom så han kunde resa till jobbet lugnt och tryggt.

I klippet ovan hör ni intervju med mig om brors situation. I september har vi äntligen en lösning klar, som passar bror, han får arbetsresor från hemmet till arbetsplatsen i Uddevalla med taxi morgon och kväll.

Under denna sjukdomstid hinner vi också besluta att ta hem mor från boende och hon får bo med oss igen. Bror får vare med i mors negativa utveckling med sin sjukdom men vi försöker också prata hela tiden om vad som händer.

Ni kan läsa hela nyheten som P4 Väst publicerade på sin sida här och där finns också Samhalls kommentar till varför det blivit så här.

Ett stort tack till Radio väst för all hjälp i ärendet!

Programmering #bloggswe

Den 13 Nov 2015 Av villacaliforniai Teknik, Vardag1 kommentar

Jag har nu de senaste dagarna satsat hårt på att inte stressa upp mig över något, utan har tagit det så lugnt jag bara kunnat. Det har gett resultat och magen har också tagit det lugnt. Känns otroligt skönt att vara lite mer i balans. Jag har trots det hunnit mer mycket här hemma utan att behöva springa, jag glömde göra det och jag glömde göra det.

Jag har byggt in hemövervakningsdatorn i garderoben och på väggen utanför har jag också satt upp en datorskärm som jag fick av en bekant, så nu är datorn gömd med vi kan se hela husets funktioner på skärmen på väggen.

Vissa trådbundna funktioner har jag nu också bytt ut till trädlösa funktioner så nu slipper jag en hel del kabeldragningar för att hålla koll på vissa saker. Känns oerhört befriande… Visst, jag måste hitta på en del egna lösningar för att få det att fungera, men det skärper min hjärna och det bästa är att jag tycker även detta är kul igen.

Ingrid som vi kallar datorsystemet är en suverän hjälpreda i hushållet. Hon håller reda på att bror har kommit till jobbet utan problem men informerar mig också när han är på väg hem därifrån. Men det bästa av allt är att hon larmar om något inte är som det skall. Det är en stor trygghet både för mig och bror.

Just nu håller jag på att koppla in tvättmaskin och tumlaren till systemet för att påminna mig, både att köra igång maskinerna och men också när de är färdiga. Men jag har också gjort nya arbetsscheman både för mig och bror om vad vi behöver göra hemma under dagarna. Bror är ju inte självgående så jag får hela tiden tjata och påminna honom om att han har arbetsuppgifter att sköta. Detta är saker som vi gemensamt måste ta han dom, om vi skall bo ihop. Bor man på villa på landet finns alltid något att göra, och vissa saker kan inte vänta tills i morgon. Så nu får Ingrid tjata tills bror har utfört sitt jobb. Så nu hoppas jag på mindre stress och mer välmående igen,

Sov gott lilla mamma! #bloggswe

Den 25 Nov 201418 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag5 kommentarer

Mor, du har avlutat din vandring här på jorden och har återförenats med far i Nangijala.
Sov gott illa mamma, var brors ord varje kväll när han kramade om dig och önskade god sömn.
Du fick leva och bo som du själv ville, du ville bo med dina pojkar, som en av dina sista önskningar.
Detta informerade du även hemtjänstpersonalen även om jag fick strida för mycket under de sista åren. Men jag är glad att jag med ditt stöd, gjorde dessa prioriteringar.

Många av dina fina berättelser har jag bäddad in i fint papper med röda rosetter och sparat närmast mitt hjärta. Minns hur du berättade om din mormor, hur ni flydde under kriget i Tyskland, hur du och far träffades och sedan flyttade till Sverige.

Tack för alla fina minnen som vi kommer att bära med oss för all vår tid på jorden.
Saknaden efter far var stor hos dig men nu är ni tillsammans igen. Jag känner mig trygg i det.

Sov gott lilla mamma!

Underbara fredag #blogg100

Den 2 Maj 201416 Mar 2015 Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

Fredag kväll 22:25 vi sitter i köket och mår så gott. Jag är nog världens lyckligaste människa.

En mor som är trygg och glad och även min broder hämtar sig.
Mor och jag lyssnar på svensktoppslåtar från 60-talet och njuter och bror har sitt ritblock där han skapar sina konstverk. TV-bilden flimrar i bakgrunden till ingen nytta som ingen tittar på.

Mor lägger sin hand på min arm och tittar på mig med ett leende hennes bruna ögon signalerar ”leende guldbruna ögon”. Leendet blir större och hon säger ”jag älskar er mina pojkar”. Bor är inte sen att svara, ”jag älskar dig också”.

Vem kan vara mer än vi, just nu?
Mor nickar på huvudet i takt med musiken och njuter.
Jag tittar på henne och ser en otroligt vacker människa, en människa som har fått sina rynkor av ålderdom men fortfarande lika vacker.

Vem har sagt att all sjukdom bara är ett elände?
Mor har bara sin lilla värld, den just för ögonblicket, men den lilla världen räcker för henne att hon skall njuta. Ibland kommer frågan som man helst inte vill svara på, men med ett leende ger jag henne en liven vit lögn, som hon känner sig tillfreds med.

Varför skall jag sörja något som mor inte saknar, mor är lycklig, och det gör mig glad.
Ingen kan ändra det som sker men vi kan alla leva i nuet och njuta av varandra, av att vi har varandra.

Bror tänker nu på något roligt och ler med hela sitt ansikte. Tittar på sina konstverk och funderar innan han åter fattar pennan.

Lyckan inte köpas för pengar utan den största lyckan är att ha sin familj när sig.
Att ha vänner som bryr sig och stöttar, när stunden känns svår.

På golvet ligger Nussä och sover. Han är trött efter kvällspromenaden. Det är nog dagens lyckligaste stund för honom när vi är ute och han får springa lös. Det luktar nog jättegott i vägkanten och dessa dofter, nyheter måste undersökas. Jo men visst, det är hans egen kvällstidning att nosa efter dofter och se vad som hänt i omgivningarna. Han reser sig går fram till mor och ställer frambenen i mot hennes ben och lägger huvudet mot knät. Mor säger, ”titta Bengt, han älskar nog mig också” och sedan klappar hon honom ömt på huvudet. Jag ser hur lyckan genom hennes ögon.

Nussä är nöjd för den kärlek mor visar och lägger sig åter på golvet och på datorn spelas dansmusik.
Ser att mor vill dansa och vi svänger henne lite i rullstolen. Mor ler och tackar för dansen.

När man har en familj som älskar en, litar på en, känner trygghet med en, kan man då vara ledsen?

Jag är nog världen lyckligaste man som får leva ihop med mina nära och kära…

Kan livet vara bättre denna underbara fredag…

Vi måste alla samarbeta för bättre vård/omsorg #blogg100

Den 30 Apr 2014 Av villacaliforniai Äldreomsorg, Samhälle, TankarLämna en kommentar

Jag tar ut min bitterhet mot omsorgspersonalen fick jag höra här om dagen, den bitterhet jag enligt den anklangande person jag har efter den missvård som redan är konstaterad har skett.

Jag är idag stolt och glad över att kunna överbevisa att fel har skett och att åtgärder är vidtagna mot de ansvariga personer som har varit involverade. Jag är glad över att mor lever och har hälsan vilket inte alla i denna härva har. Det finns de som redan tagit avsked av sina nära och kära, just på grund av dessa fel. Idag lever vi ett underbart familjeliv tillsammans och har inrättat oss efter de förutsättningar vi har. Vi kan inte vara lyckligare än vi är, då vi har varandra.

Men…
Jag har valt ytterligare en kamp och det är för alla andra som drabbas av missvård som inte kan, vill eller orkar kämpa.
Jag har valt kampen för alla som pga sjukdom som exempelvis demens, stroke men även mer synliga handikapp brutna/amputerade armar och ben mm också har rätt till att bli bemötta på ett värdig sätt.

Jag har försökt lägga skulden på de som bär den och är ansvariga för vad som skett.
Jag har inte anklagad en enskild USK för något den inte har ansvar för utan där har jag gått högre upp.
Däremot har jag tagit upp med chefer om viss vårdpersonals beteende när de INTE följer exempelvis genomförande planer.
Jag har alltid varit mån om den enskilde individen och aldrig nämnt några namn och när det gäller i det offentliga rummet så har jag valt att så långt som möjligt använda så vida grupperingar som möjligt för att inte peka ut en enskild grupp personer.

Att då som en enskild person gå på mig att jag nervärderar en viss yrkesgrupp genom att dela är stor förbannad skam.

Jag och många med mig sitter redan i skiten och att då sparka på oss som redan ligger, är det OK?
Som anhörig ser jag en bild som vårdpersonal ser ni en annan bild men vi har en sak gemensamt, vi måste värna individen.

Vi vet idag genom SVT:s granskning av äldrevården att det finns så mycket fin vård/omsorg i vårt Svenska samhälle men vi vet också, via samma granskning. att det sker mycket misstag och fel. Detta måste vi gemensamt arbeta för att minimera utan att se snett på varandra. Ni som vårdpersonal måste säga till och anmäla om ni anser något är fel, liksom vi anhöriga också måste våga. Vårt gemensamma mål är trots allt den anhörige/brukaren.

Jag känner ingen egenglädje i att enskilda personer ställs till svars om de har handlat enligt de regler och de lagar som krävs.

Men alla former av missvård och fel måste dokumenteras och framför allt utredas så vi kan ta lärdom av det som hänt.
Det är för mig det viktigast…

Vi måste gemensamt arbeta för att ge de svagare i samhället förutsättning att kunna leva sitt liv på bästa sätt och att hushålla med de gemensamma resurser vi har.

Bra välfärd finns och det gäller att ta vara på den erfarenheten och ta tillvara de mindre goda exemplen för att utveckla vård och omsorg till att bli i världsklass.

Vi har alla ett gemensamt mål och det är att driva utvecklingen framåt till fromma för alla.

Samma person skrev också att den inte sett mig skriva något positivt om någon.
Nedanstående text är hämtat från de dagens ros;or jag och de mina sätt satt i våran lokaltidning.
Min personliga uppfattning är att hylla personal för ett bra jobb är att sprida det offentligt viket gjorde att vi valde tidningsannonser. Dessa är även delade både via Twitter och Facebook för att sprida det ytterligare att det finns suverän personal och tillika vårdinrättningar.

dagens rosor

Nussä – ett energiknippe #blogg100

Den 24 Apr 2014 Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

Nussä har fått en massa energi, energi som jag gärna hade fått lite mer utav.
Nu när svaret är IVO är inskickat har jag haft mer tid för familjen och djuren.
Tidigare tog jag och vovven en tur med bilen till skogen för en promenad i den spridande grönskan, men nu är vi måste få bror på fötter med mediciner mm så har vi nu mätt upp vår gamla runda på grusvägar och upptrampade stigar i skogen.

Efter två dagar så vet nu Nussä hur vi skall gå och svänga.
Men detta började inte nu utan började tidigare. Överloppsenergi finns det fullt med i den lilla kroppen. Nu är det full fart och medan jag spanar åt backkrönet där han senast försvann så kommer han bakifrån och skrämmer mig. Visserligen är jorden runt och han har fart på benen så ha jag ändå svårt att tro att han avverkat ett helt varv på denna tid.

Mor har ju blivit mycket piggare under vinterns och vårens omsorg, vilket känns skönt. Brors problem med sitt blodtryck och puls har också blivit mycket bättre nu när han åter börjat med medicin, vilket känns skönt.

Men min energi och trygghet kommer sakta tillbaka med att familjen mår bättre vilket jag också tror speglar av sig på våra djur. Våren som spirar, blommor slår ut och träden börjar grönska gör också att man känner sig piggare.

Mor är mer pratsam och vaken, Thomas är lugnare, katterna springer mer och mer ute utan att springa runt mina ben och Nussä, har energi för sju…

En gång i veckan har jag också beviljats hjälp med en del städning för att kunna vårda både mor och bror och ge dem sin kvalitetstid.

Ytterligare en sten borta från mitt hjärta och att få komma hem till ett hem som dofter rent med stänk av citron, är underbar. Med så mycket härliga känslor så gör det inte så mycket att bli fastklämd i en tågdörr i någon minut utan kan ses som en krydda i tillvaron.
Inte ens Nussä som satt i mors knä när de fastnade i dörren var särskilt bekymrad.

Behöver jag säga att jag är lycklig? Behöver jag säga att Nussä är ännu mera lycklig?

Vi är lyckliga familjen och Nussä är nog spegeln som visar det…

Geocaching och @P4Karlavagnen #blogg100

Den 16 Apr 2014 Av villacaliforniai Njutbart, VardagLämna en kommentar

I går kväll hände något mycket kul!

Gick igenom mitt Facebookflöde och såg att Karlavagnen i P4 ville vi skulle kommentera ” Vilka sporter gäller i din familj? Och har ni något som ni gärna utövar tillsammans? Boule, badminton, fotboll?

Hur är det med sportandet under påsklovstiden? Blir det extra mycket med att åka iväg på matcher och sånt? Berätta gärna!”

Jag berättade om mitt intresse, geocaching som ligger mig varm om hjärtat och för övrigt är den enda sport jag gillar. Jag tar ju med min mor som har en minnessjukdom och bror som behöver röra på sig mer pga sitt blodtryck.

För oss är det en familjesport även om en eller två av oss inte deltar i själva letandet

Själv gick jag vidare i mitt flöde för att hitta mer intressanta inlägg som var intressanta.
Plötsligt ringer telefonen och jag sträcker mig efter den, mycket motvilligt.
På displayen står uppringare, Sveriges Television, Göteborg.
Tänkte först inte svara med anledning av den sena timmen, vilket jag ändå gjorde av artighetsskäl.

Den som ringde var producenten av radioprogrammet Karlavagnen som undrade om jag kunde tänka mig vara med i programmet. Efter två sekunders tvekan svarade jag ja, med tanke på att det ev kunde finna ett intresse hos allmänheten att veta lite mer.

Vi gjorde upp att jag skulle vara första telefonör i programmet vilket skulle bli ca kvart, tjugo över tio.
De ringde upp i bra tid och vi justerade telefonvolymen och jag fick sedan höra radio via telefon.

Efter en liten stund hörde jag Harald ropa på mig i telefonen och jag svarade artig..

Resten kan ni höra i programmet som länkas till när nere.
(Jag kommer med ca fem och en halv minut in i programmet.)

Efter att vi var färdiga så lade vi på och jag kopplade in webbradion och fcik höra slutet på intervjun med mig själv. Lite kusligt det där, att höra sig själv i radion precis de orden jag pratade om för drygt en minut tidigare. Andra gången jag är med i direktsändning och båda gångerna är min reaktion att det är så läng tid mellan det verkliga ögonblicket från det jag säger något till att det går ut i webbradion.

Här kommer länken till programmet: Karlavagnen

Vill passa på att tacka för alla underbara kommentarer jag har fått på Facebook om mitt deltagande.
Jag är verkligen överväldigande över den responsen.

IVO – Inspektionen för vård och omsorg #blogg100

Den 31 Mar 2014 Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, Socialstyrelsen, Tillsynsärende3 kommentarer

Nu har jag suttit och genom att läsa, tänka och förstå materialet som kom från IVO, vad det är.

IVO skriver på sin sida så här vad som händer.

Vad händer med min anmälan?

När din klagomålsanmälan har kommit in till IVO, bedömer vi först om händelsen du har anmält ska utredas.
Anmälan sände jag in 2012-07-02
När vi beslutat att utreda händelsen sker följande:

Du får en skriftlig bekräftelse på att vi tagit emot din anmälan inom cirka två veckor.
Vi informerar den eller de som du anmält genom att skicka en kopia av din anmälan.
Vi begär in handlingar för utredningen, till exempel patientjournaler och yttranden från berörd personal.
Verksamhetschefen svarade 2012-08-08
Läkaren svarade 2012-08-08
Regi0nens utredning på SoS begäran var klar 2013-02-14
För att du ska kunna vara delaktig i utredningen och ha möjlighet att lämna synpunkter, skickar vi de handlingar vi får in från vårdgivaren till dig. Handlingarna skickas med rekommenderat brev som du får hämta ut.
Nu har det legat i malpåse i ett år och kom till utlämningsstället i fredags.
Min (vår) anmälan har alltså legat och samlat damm i över ett år innan någon råkade snubbla på dessa papper i arkivet.
Om du har synpunkter på de handlingar vi skickat till dig, skicka då gärna de synpunkterna till oss.
Nu, först nu, få vi chansen att inkomma med synpunkter på det inlämnade materialet.
Hur rättssäkert är detta?
Hur mycket har inte mor och vi lidit under de 20 månaderna sedan första anmälan?
Vi utreder vad som har hänt och har inte enbart fokus på hälso- och sjukvårdspersonalens agerande. Tyngdpunkten ligger framför allt på att bedöma om något blev fel och i så fall varför. Vi bedömer också vad som är viktigt att åtgärda för att inte samma händelse ska inträffa igen.Nu börjar utredningen….
- När vi är färdiga med vår utredning, vilket kan ta cirka tolv månader, skriver vi ett förslag till beslut.
- Beslutsförslaget skickas till dig och till den eller de som du har anmält. Både du och den som du har anmält har möjlighet att inom två veckor lämna synpunkter på vårt förslag till beslut.
- Därefter avslutar vi ärendet med ett beslut. Vi skickar beslutet till dig som gjort anmälan och till den eller de som du har anmält. Beslutet går inte att överklaga.Nu börjar den verkliga väntan…
  Har vi tur är vår utredning klar nästa vår…
  
  Puh!
  Orkar vi vänta ytterligare ett år.
  Visserligen har vi vunnit då både primärvård och kommun har gjort stora förändringar i organisation men samtidigt kvarstår fortfarande de ”sakkunnigas” beslut.
  Hur mycket skall individerna och i många fall deras anhöriga lida pga detta???
  
  Vi är ju bara ett diarienummer/personnummer i myndigheternas ögon men för varandra är vi människor som genom kärlek har förenats till det vi är idag.
  
  Vår kärlek är stark gentemot varandra och den kärleken har gett oss stryka till att klara detta, men denna väntan tar på krafterna på oss alla.

Vänner #blogg100 #

Den 23 Mar 2014 Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

För många år sedan lärde jag mig, ”släkten den föds man till men vänner de väljer man”.

Vi i familjen har väl aldrig varit så speciella att vi umgåtts med släkten bara för att de är släkt utan vi har umgåtts med de i släkten som vi trivts ihop med. Vänner väljer vi efter ömsesidigt förtroende och gillande.

Under senaste veckan har vi haft en sådan vän på besök. Inga-Lill lärde jag känna för drygt ett år sedan och blev för mig en ”räddare i nöden” när jag själv mådde dåligt efter alla vårdskandaler med mor. Vi kom i kontakt på ett våra sociala medier, Twitter. Hon stödde mig med sin egen erfarenhet som hon tillförskansat sig efter att ha vårdat sin make under flera år…

Vi blev senare vänner även på fejjan…

När det blev klart att jag skulle föreläsa på Folkets Hus i Stockholm, så frågade jag Inga-Lill om hon kunde tänka sig att hjälpa mig med mor när jag vara på scen. Visst, svarade denna underbara människa, men jag måste ju lära känna er lite mer, så jag kommer på söndag…

Så denna fantastiska människa satte sig i bilen och bilade ner till oss…
Vi fick lära känna varandra under tre dagar på sensommaren.

När jag och mor sedan kom upp till Stockholm i november så stod hon på perrongen på centralen och väntade. Vi spenderade där fyra dagar tillsammans varav en dag på mötet.

Vi och Inga-Lill har verkligen funnit varandra och är lika tokiga allihopa, vilket absolut inte blir mindre när vi kommer tillsammans.
Nu sjunger det på sista versen och denna människa skall åka hem till Stockholm i morgon…

Jag känner redan en smärta i hjärttrakten att behöva skiljas IRL…
Visst hon finns inte längre bort än min närmaste dator/läsplatta/mobil, men ändå…

Vänner de väljer man och här har det varit ömsesidigt…

Tack Inga-Lill för ditt underbara besök! Det har vänt vår vardag till en fest, en vardag med guldkant, en vardag med värme och kärlek, och vi alla har mått så underbart bra…

Villa California

Etikett: Trygghet