Hej mitt vinterland! Gårdagen bjöd på ett strålande vinterväder, ett väder som inbjöd till en långlång promenad för mig och Nussä. Söndagen bjöd ju bara bara på en tvångsrunda för att göra de nödvändiga behoven för vovven. De tog vi igen med besked igår.
13 kilometer, 19000 steg för mig. Vad de blev för Nussä, vet jag inte, men tre timmar ute i friska luften blev de för båda.
Ett av målen med resan till Rendsburg var att möta våren och förhoppningsvis ta den med hem. Visst, jag lyckades i alla fall delvis, jag mötte våren där. Medan jag var där slog vi årshögsta med 19,6 graders värme. Så då blev det premier med en jordgubbsglass med grädde. Vet ni vad det bästa var? JO att jordgubbarna smakade jordgubbar och inte som så många gånger bara ”vatten”. Vilket lyckokast att sitta där på torget på en parkbänk att njuta av solen och denna superba glass. MUMS!
Ett lyckokast var också att vandra runt i staden och leta vårtecken, blommor som stack upp ur jorden och blommade, körsbärsträden och andra blommande buskar. Ni må tro att jag njöt i fulla drag…
Ett axplock av vår visare jag här….
För första gången på en och en halv vecka kunde jag igår äntligen gå en lång, lång runda. Men inte var det obehindrat, utan det blev många pauser för att orka med. En liten osynlig bacill slår ute en 90 kilos man, jag tänka sig. Nussä var understimulerat liksom jag, så det var behövligt med denna promenaden. Men vad fort man går ner sig när man inte håller på dagligen, det kändes verkligen i hela kroppen.
Vissa dagar nu när jag var förkyld var den längsta sträcka jag gick, var sträckan från köket till sovrummet. Ja nästan i alla fall…. Var ju tvungen att rasta vovven också, men ändå.
All ork bara försvann.
Älskar ju att sätta på hörlurarna med en bar bok i och ägna mig åt berättelsen och njuta av det fina naturen har att ge, men när inte orken räcker till. Tänk vad lätt man påverkas och et går åt fel håll, men att komma tillbaka tar så mycket längre tid. Jag har ju aldrig tvekat att ta på ryggsäcken och promenera 3 km till bussen eller 4 km till affären, även om det ar så mycket tid. Jag slipper ju i alla fall många mediciner och mår så mycket bättre av det.
I dag blir de två promenader, en till tipspromenaden, jag promenad till promenaden och sedan promenad till kyrkan för att utbilda min ljudtekniska egenskap. Många steg, men i två omgångar. Känns lite bättre än en lång lång promenad i sträck…
Önska mig lycka till!
I går var en strålande fantastisk dag med en sol som värmde så gott. Vår fem kilometer långa morgonpromenad utvecklades till en promenad dit näsan pekade devis på helt nya området i vår närhet. Så det slutade på femton kilometer och 20000 steg under tre timmar.
Här bodde och verkade bagerskan Beda fram till 50-talet med att baka bröd och sälja till grannarna. Dåtidens bageri.
Det lilla torpet
Snickarglädje
Nya och gamla jaktstugorna
Hästgarage eller bilstall…
Åsbräcka kyrka
Huset i filmen Under solen och TV-serien Ack Värmland
Islykta
Naturbilder
I går var det kanonväder och jag och vovven bestämde oss för en långlång promenad i det fina vädret. Nästan 3 timmar blev det ute på nya okända vägar.
Ovan är utsikten mot byhålan, och öppet men bakom ryggen ligger strax skogen…
Ovan är en gran som har en stor överlevnadsinstinkt. Sårar du den svage så kanske det är det sista du gör men sårar du den starke, så reser den sig igen. Granen bevisar att är man stark så är ingenting omöjligt.
Sjön ligger stilla och solen speglar sig i den…
Ja nu går det verkligen åt höst, träden gulnar och snart börjar de jobbiga månaderna oktober och november med regn och rusk. Jag är rädd för den delen och att nu mörkret sänker sig tidigare och tidigare och det blir mindre tid för promenader ute i det fria.
Jag mår ju så mycket bättre nu när jag fått upp kondis, bliivt av med mediciner och ett stort glädjeämne för mig är ju att vågen börjar peka neråt igen. Var jobbigt att kommer ner under 95 kilo, men nu är jag där. Att ha blivit av med 15 kilo redan, funkade, men vi får se vart det bär. Har planer på ytterligare några kilo innan jag är nöjd. Men jag känner mig otroligt glad att vara där jag är nu.
När nu vädret ställer till det känns det inte så lockande att springa ut, även om det är det jag kommer att satsa på, men, nu har jag ett alternativ. Jag har inköpt ett begagnat gångband som skall ge mig de steg jag behöver för att hålla mig i form.
Nu tillsammans ed mitt FitBit-band så kommer det att bli perfekt.
Önska mig lycka till!
Det är egentligen väldigt lustigt hur man kan ändra sig från tid till annan. Efter mors bortgång så var det tvunget att göra något åt sig självt och komma i normala gängor igen.
En sak var att bygga upp vänskapen med vänner igen och hitta nya sådana. Där har jag fortfarande en del att ta igen. Men även mitt kroppsliga välbefinnande. Jag började promenera igen, oh vad jobbigt det var, men samtidigt kul. Vovven var absolut inte sen med att hänga på. Det första fick man tvinga sig ut, men när man väl kom ut så gick det bra, men jag hade ju som mål att gå 10000 steg per dag och det blev trots allt en kamp.
Men sedan blev de vanliga vägarna tråkiga och man visste inte var man skulle gå, och man fick än en gång kämpa med sig självt…. Oj oj oj, vad man tyckte synd om sig själv, man ville inte men man visste att man måste göra det för att komma tillbaka till livet.
Kämpa, kämpa och åter kämpa och man försökte hitta på ursäkter för att slippa, man ville skapa sig ett alibi för sitt dåliga samvete. Men nu har det vänt så totalt istället och man får abstinens om man inte promenerar. Långa promenadvägen har blivit korta promenadvägen, och är den tur vi går som morgonpromenad numera. Och vovven vet precis vad det handlar om. Han vet att han skall stanna innan vi skall korsa vägen och där väntar han på kommandot varsågod innan vi promenerar över vägen. När vi kommit en bit så stannar han igen för han vet att jag kopplar loss honom så han får springa lös. Han vet också var han skall stanna för att jag åter skall koppla honom, för att inte springa för mycket och stressa djuren just nu när de behöver lugn och ro.
Ibland tror jag till och med att han kan almanackan, eller har han lärt sig känna igen ryggsäcken? Ett par gånger i veckan promenerar vi de fyra kilometrarna till vår butik och inhandlar lite smått. Får ju inte vara några tyngre grejer men det funkar fint. När vi kommer till butiken går han till tiggaren som sitter utanför och sätter sig och då vaktar tiggaren honom medan jag handlar och oftast sitter han i knät när jag kommer ut igen.
För mig blir det ju extra trygghet när någon har koll på honom där och tiggaren får lite extra betalt för jobbet. Men även promenader till någon av våra kyrkor ingår i promenadprogrammet numera och även där vet vovven var han skall hålla hus när jag är inne i kyrkan. Det som bara var ett helt företag att promenera och handla är idag så vardagligt, så jag tänker inte på att ta bilen. Förr hittade man på ursäkter just för att få ta bilen, idag klär man sig efter vädret och bryr sig inte om lite regn.
I dag är det inte några konstigheter att promenera de tre kilometrarna till busshållplatsen och ta bussen upp till stan för att ta en öl i goda vänners lag och sedan hem igen. Förr sade man alltid nej, för taxi var för dyrt och man kunde inte dricka om man skulle köra själv. Och nu under sommaren kan man ju sitta på uteserveringar och då kan ju vovven också vara med, oftast.
Så numera står bilen still i flera dagar när jag och vovven tar benen till hjälp och det gangnar ju både oss och miljön, så varför klaga? 🙂
I går blev de nästan 30000 steg som generades under två långa promenader.
Jag vaknade mycket tidigt och fann ingen ro till att somna om utan valde att när det ljusnat ordentligt ta den långlångavägen som promenad. Lite härligt var det att börja promenera tidigt i dimman, men det var friskt och gott. Nussä förstod väl inte riktigt hur sjuk var var och protesterade lite innan han accepterade och var med på noterna. Efter hand som vi gick och kom upp på högre höjder då släppte dimman och vi möttes av dansande älvor i morgonsolen. Vad det var vackert att se dem dansa mellan träden, precis som i en dröm. Väl hemkommen blev det en kopp nybryggt kaffe innan jag skulle ha fem minuter på sängen. Det var ordentligt resår i de fem minutrarna så jag missade både gudstjänst, kosläpp och den lokala loppisen. Men vad gjorde det… Skönhetssömn skall man inte förakta.
Jag lärde mig i samband med attackerna i Bryssel att strunta i de sociala medierna då det var så mycket hat som visade sig där. Samma känsla hade jag inför gårdagen så jag undvek dem. Han dock se två röda banderoller, en med texten ”Det finns en snara för alla chefer” och ”Det finns en snara för alla män”. Som vanligt bara hat.
Under eftermiddagen blev det åter en lång promenad. Tanken var en av de fina kyrkorna med klockstapeln dagen till ära. Det var bönsöndagen och lite böner skadar inte tänkte jag. Promenerade för min nya okända vägar och hittade två nya broar över våra åar som rinner här omkring. Solen sken och naturen mötte mig med kärlek och det bara var så vackert. Vad mer kan man begära? Satte mig på stenfundamentet vid klockstapeln vid min dopkyrka och bad Fader vår i aftonens strålar.
Så två mils promenad i en kärleksfull värld resulterade i nedanstående bilder.
Kommer inte kärleken till mig får jag själv gå ut och leta efter den…
Tog en skogspromenad till skogen bortanför all ära och redlighet.
Ville njuta av ren luft, slippa höra motorer som brummar på vägarna, se hur tjärnen såg ut efter alla dessa år som jag inte varit där. Senast var 1974 när det brann.
Promenerade på den sönderkörda skogsvägen, tills jag kom till älgstigen. Backe upp och backe ner, fram till mossen där spången hade sett sina bästa dagar. Knakar betänkligt i plankorna när jag går och tryggheten var långt borta. Men att låta bli plankorna var ännu mindre trygghet.
Upp för backen mellan berg och sten. Stannade till och pustade ut. Såg många spår av nytrampade fotavtryck från älg, en skithög det fortfarande rök om… (måste varit en rökare).
Ner för nästa backe och nästa spång.
Tranpade vid sidan om, plask…
Upp för nästa backe, hittade en sten och satte mig på den.
Lyssnade till fågelkvittret, och plasket från bäcken vid sidan om.
Tittar mig omkring och njuter av tystnaden. Funderade på när någon senast satte sin fot här, så som spångarna såg ut. Kraftledningarna kontrolleras numera med helikoptrar så ingen behöver gå här mer.
Sitter där djupt försjunken i tankarna när en solstråle får något att glimma till i grönt bakom en buske. Promenerar bort de metrarna och ser…..
Jag ser en grön ölflaska, en till och en till och…
Ja det ar nog säkert en hel back med ölflaskor som låg där i busken.
Vi i helsk…. bär en ölback över dessa spångar med risk både för det ena och det andra.
Plockar fram Google map och kollar upp hur långt jag gått…
Drygt 2 kilometer på dessa vägar och sedan ser jag…
200 meter åt andra hållet går en väg så varför gick jag denna långa vägen med risk för livet där knappast någon letat, om något hänt, när jag istället kunde tagit bilen hit…
Jag och vovven går ju våra rundor i skog och mark var dag. Oavsett om vi går den långa eller långlånga vägen så måste vi promenera på vår landsväg mellan knappt en km eller drygt två km. Vi bor strax söder om samhället där landskapet är böljande och vägen slingrar sig vackert genom landskapet.
Vi bor otroligt vacker här och jag som gående vill också njuta men utan att riskera livet. Ibland är det som om vissa bilister struntar i mig, eller vill skrämma mig då vi inte hör hemma på vägen. Vid regn känns det som om de försöker hitta varje vattenpöl för att skvätta ner mig så mycket som möjligt. Inte alla men en del. En del tar mycket fin hänsyn, medan andra helt struntar i att vi finns på vägen.
I dag skrev jag till min lokalradio P4 Väst och föreslog att de skulle ta upp detta med oskyddade trafikanter på vägen.
Min skrivning till radion:
Hej!
Skulle ni inte kunna ta upp detta med oskyddade trafikanter på våra vägar och hur vi gör när vi passerar dem med bilar.
Själv funderar jag på om jag kan ordna en stingpinne i byorna, gärna med vassa spikar i ytteränden.
För ett tag sedan skrev jag en Tweet ”Djävla bilist! Ge tillbaka mina byxor som nu hänger på din backspegel”
För någon vecka sedan frågade Trafikredaktionen om det tas hänsyn till oss som går med våra husdjur på vägarna. Jag svarade så här:
”När de inte ens tar hänsyn till mig som gående så tar de ännu mindre hänsyn till min dvärgpudel.
Har en knapp km på en 70-väg där jag måste gå för att komma till skogsvägen. Där körs många gånger alldeles för fört.
Senast i dag på fm kommer en bilist uppför backkrönet i hög fart på väg mot vänster sida. Vrider på ratten för att komma på rätt sida och styr rakt mor mig. Jag sträcker ut handen för att visa här är jag, håll avstånd till oss. och därefter svänger åter vänster. Rattsurf???
I går eftermiddag hade jag själv passerat backkrönet. En bil kommer farande med dj… fart. Lägger sig på vänster sida framför backkrönet utan fri sikt och utan att minska farten. Möte kommer och han styr mot mig. Hade jag inte hoppat över diket och dragit med mig vovven i kopplet hade det varit köttfärs på platsen.
Ingen av dessa bilister stannade och undrade hur de gick…
Visst, det händer inte var dag, men någon gång per vecka händer liknande saker. En del bryr sig inte utan håller samma fart och samma spår som om vi inte existerade.
Tycker själv att både hålla avstånd och ta ner hastigheten när man passerar oskyddade trafikanter, är viktigt…
Jag undrar vart hänsynen vi skall visa varandra i trafiken har tagit vägen…
Villa California 