För första gången på en och en halv vecka kunde jag igår äntligen gå en lång, lång runda. Men inte var det obehindrat, utan det blev många pauser för att orka med. En liten osynlig bacill slår ute en 90 kilos man, jag tänka sig. Nussä var understimulerat liksom jag, så det var behövligt med denna promenaden. Men vad fort man går ner sig när man inte håller på dagligen, det kändes verkligen i hela kroppen.

Vissa dagar nu när jag var förkyld var den längsta sträcka jag gick, var sträckan från köket till sovrummet. Ja nästan i alla fall…. Var ju tvungen att rasta vovven också, men ändå.
All ork bara försvann.

Älskar ju att sätta på hörlurarna med en bar bok i och ägna mig åt berättelsen och njuta av det fina naturen har att ge, men när inte orken räcker till. Tänk vad lätt man påverkas och et går åt fel håll, men att komma tillbaka tar så mycket längre tid. Jag har ju aldrig tvekat att ta på ryggsäcken och promenera 3 km till bussen eller 4 km till affären, även om det ar så mycket tid. Jag slipper ju i alla fall många mediciner och mår så mycket bättre av det.

I dag blir de två promenader, en till tipspromenaden, jag promenad till promenaden och sedan promenad till kyrkan för att utbilda min ljudtekniska egenskap. Många steg, men i två omgångar. Känns lite bättre än en lång lång promenad i sträck…

Önska mig lycka till!