SVT håller nu på som bäst med LIVEKOLLEN: ”Stupstocken”, som den kallas, inledde SVT Agenda i går kväll. Det handlar om den tidsgräns som infaller efter två och ett halvt år när den sjuke har förbrukat alla sina sjukdagar.

Jag tror inte att den gör varken gör till eller från, om vi behandlar varandra som människor. Så fort någon ser ut att bli långtidssjuk måste berörda individer och organisationer runt den sjuke samarbeta för att ge bästa rehabilitering.
En rehabplan görs upp som alla är informerade om och arbetar efter gemensamt och tillsammans med FK.
I de fall där det ser ut att ta längre tid där personen hamnar i en form av tidsbegränsad sjukpension, så man slipper tänka på att skaffa nya läkarintyg. Hålls ett samarbeta mellan vården och FK under hela tiden, så har FK den info de behöver, samtidigt som den sjuke slipper oroa sig för ekonomin samtidigt som de kan fokusera på sin rehab.

Jag skrev av mig av min egen erfarenhet och hur ett missat samarbete bara försämrade mitt tillstånd.
Till slut samarbetade AF och kommunen och tillsammans med min läkare blev 75% sjukersättning (sjukpensionär).

För ca 25 år sedan blev jag psykiskt sjuk och hamnade i en förbannad karusell. Akuten, lång väntan på öppenpsyk. Ingen tog ett helhetsbegrepp. Då upprinnelsen var händelser på min arbetsplats, så blev det i fokus. Fick kontakt med en läkare, en kurator som lekte psykolog. Helt plötsligt var jag homosexuell, då det fanns en manlig chef med i bilden. Jag fick ångestdämpande mediciner, skulle jobba skift som busschaffis, gå hos psykologen, kortare sjukskrivningar.

Tre gånger i veckan på sjukgymnastik för psykiskt sjuka. jobba heltid som chaufför. Chaufförsjobbet gav pengar, inte sjukgymnastiken. Jag valde jobbet för att få pengar. Orkade inte, ny sjukskrivning. Tidvis upp till psykakuten på sjukhuset, fem, sex, sju kvällar i veckan. Hem och sova, upp klockan 4 för att jobba. Skall se glad ut när jag tar emot pengar från passagerare. Gråter bakom ratten när jag kör.

Sjukgymnastiken ringer och frågar varför jag inte kommer… Jag måste jobba för att få pengar, svarade jag.
Jobbade några veckor, tills jag inte orkade. Ny sjukskrivning på några veckor, ny remiss till sjukgymnastiken. Nu skulle jag gå på kurs också och lära mig att ta hand om min ångest. DEeantidepressiva medlen gjorde att jag gick upp 30 kilo i vikt. Ja ha. nu fuskar han med kosthållning. Ytterligare en kurs, ”det är skönt att inte banta”. Jag skall jobba heltid, gå på sjukgymnastik tre gånger i veckan och två kurser de andra två dagarna.

Jag orkade inte detta. Varje gång jag skulle förlänga min sjukskrivning var det en ny läkare, en ny som ville höra MIN version av varför jag var dålig. Orkade inte dra i detta igen. Tog tabletter, ambulans avgiftning och fick sova ruset av mig, innan de beställde taxa i jag kunde åka hem.

Finns det INGEN som kan hjälpa mig????

En gång hade jag jobbat två timmar och kände att detta funkar inte. Mellan två turer sprang jag till en telefonkiosk och ringde FK. Håll ut minst halva dagen så kan du sjukskriva dig självt igen och därefter ringa läkaren.

Efter fem år fick jag äntligen en diagnos, jag var inte homosexuell, jag hade panikångest.
I samma veva fick vi alla sparken då vi förlorat upphandlingen.

Fram till för åtta år sedan så hankade jag mig fram på olika tillfälliga jobb. Ingen trygghet, vågade inte sjukskriva mig.
Fick en rehabersättning som också innehöll praktik. 8 timmar dagligen 5 dagar i veckan.

Jag fick också en fast anställning på 25% som tidningsbud. Dessa timmar fick jag INTE räkna av mot praktiken.
Jobba natt några timmar och sedan åtta timmars praktik.
Orkade inte detta, orkade inte ringa en läkare och be om sjukskrivning och åter berätta min historia.
Enklaste vägen, 100 propavan. Ambulans, avgiftning, sova ruset av sig, taxi hem.

Till slut satte AF stopp för denna karusell. Skriv under här och vi fixar resten. Detta var en ansökan om sjukersättning, men det var ett tomt blad som jag skrev under på. Vet inte vad kommunen, AF eller läkaren har skrivit i ”min” ansökan. Sedan åtta år är jag sjukpensionär på 75% och jobbar 25%.

Ibland vill jag tillbaka till 100% i arbetslivet, men har insett att det kommer aldrig att funka. Minst 10 förlorade år av mitt liv,till vad för nytta?

Ibland funderar jag på om jag är värd att leva, om jag platsar i dagens samhälle, kanske bättre att jag avslutar livet och låter bli att vara samhället till last?

Jag har så gott det går att lägga detta bakom mig, men detta kommer upp emellanåt, i mina tankar.

Det måste sättas in resurser med en gång, och då RÄTT resurser, så fort det går.

Hade jag fått rätt diagnos, rätt behandling rätt kontakter och slippa ha kontakt med FK och begära nya sjukskrivningar är jag övertygad att jag varit fullt frisk.
Oavsett sjukdom, så måste alla inblandade hålla kontakt med varandra för att ge mig som sjuk en trygghet.
Jag vet hur det är när man ifrågasätts, blir utan pengar, skall stå inför en ”domare” och förklara sig. Hela kedjan, måste kunna ha kontakt inkl FK, för att jag skall komma tillbaka till ett arbete…

10 år har försvunnit av mitt liv 😦