Jag är en stor beundrare av TV-programmet När livet vänder med Anja Kontor. Älskar programformatet där en person får berätta sin livshistoria och där tystnaden många gånger får komma till tals… I senaste programmet som handlade om Marcus, så orkade jag inte titta på hela programmet första gången då jag kände igen mycket av det han berättade från min egen sjukdomshistoria.

För drygt 25 år sedan var jag anställd i ett företag här i kommunen där jag jobbade fackligt.
Jag var då vice ordförande och hade ett mycket bra samarbete med vår ordförande.
Det blev förändringar inne på kontoret och ordföranden fick då erbjudandet att ta den tjänsten.

Tjänsten var mer krävande än vad han hade föreställt sig, tror jag, och hans humör påverkades på ett mycket negativt sätt. Ofta blev det jag som fick ta skit från honom. Jag började må psykiskt dåligt och drog mig undan honom. Då fick jag skit för att jag sviker honom. Blev utslängd från kontoret av honom. När jag då höll mig undan så blev det ännu värre när han inte ville kännas vid vad han gjort.

Jag förstod att jag inte kan leva under dessa förhållanden och gick då till öppenpsyket. Nej, de kunde inte hjälpa mig, utan jag skulle åka till psykiatriska akutmottagningen för att få remiss. Det var ett stort steg och det tog jag inte.

Depressionen blev djupare och jag började få anfall. Anfall jag inte visste vad det var. Anfall som från börja kanske var fem till tio minuter långa. Dessa anfall övergick sedan i psykosliknande tillstånd. Jag var ”tilt” i huvudet och började vandra mellan sängen och soffan, Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Dessa tiominuters anfall blev till timmar, då jag var helt borta. Till slut fanns ingen råd, bara att åka till akuten…. Jag ville få hjälp, bli inlagd, bli bra…

Vi har inga platser, du får en remiss till öppenpsyk, några tabletter att sova på och 14 dagars sjukskrivning. Ingen hörde av sig och jag ringde till öppenpsyk, där är det väntetid i några månader.
Nya besök på akuten, nya tabletter och några veckors sjukskrivning. Attackerna kom oftare och oftare och jag han inte ens bli av med den ena innan det satte igång igen.

Äntligen fick jag tid på öppenpsyket. Nu skulle livet bli bättre…
Får träffa en kurator som skall leka psykolog med mig.
Får träffa en läkare som jag blir invisad i rummet till med orden ”doktorn” kommer strax.
Läkaren kommer in, och läser i papper som jag tror är mina journaler. Utan att lyfta blicken från pappren säger han…. ”Är du homosexuell skall du erkänna det med en gång…

Fy fan, vad jag blev äcklad av de orden och ville bara rusa därifrån, men samtidigt visste jag att jag överlever inte om jag inte får hjälp. Nya mediciner både långtidsverkande och korttidsverkande.
Ingen som informerar hur medicinerna verkar. Jag blir sämre av medicinerna, som jag idag vet är bra, men hur skulle jag kunna veta det. Nya besök på akuten, medicinjusteringar, mm mm.

En biverkan av medicinen var viktökning, 30 kilo upp på några månader. Nu var jag lat och åt fel så nu skulle jag gå på sjukgymnastik och en kurs i att lära mig äta rätt….

Fyra dagar i veckan för matlagningskurs och sjukgymnastik. Därtill korta sjukskrivningar och jag skulle jobba. Att jobba och gå på kurser samtidigt det fungerar inte…
Periodvis blev psykakuten mitt andra hem.
Hur många gånger har jag inte stannat vi bron innan sjukhuset, stått vid staketet och även klättrat över… Kan jag inte få slut på ”krisreaktion”, ”psykisk ohälsa” mm, vad de sade till mig…
Kan jag inte få slut på det, så är det lika bra att göra slut på hela livet.

Ibland valde jag att kombinera alkohol och mediciner för att lindra de värsta topparna av ångest.
Jag försökte också hålla mina närmaste utanför det som skedde med mig och tror inte de såg när det var som värst. Min dåvarande flickvän och jag hade gjort slut, under denna tid… Jag ville inte visa hur det var ställt med mig. Mina föräldrar såg inte när jag hade de värsta anfallen…

En vändning blev när jag efter drygt fem år fick reda på att jag led av panikångest, då kunde jag för första gången själv läsa mig till vad det handlade om och börja förstå.

En annan händelse som nog var den största räddningen var när vi alla blev uppsagda från jobbet.

Fortsättning följer….