ID-10044499

Jag är en stor beundrare av TV-programmet När livet vänder med Anja Kontor. Älskar programformatet där en person får berätta sin livshistoria och där tystnaden många gånger får komma till tals… I senaste programmet som handlade om Marcus, så orkade jag inte titta på hela programmet första gången då jag kände igen mycket av det han berättade från min egen sjukdomshistoria.

För drygt 25 år sedan var jag anställd i ett företag här i kommunen där jag jobbade fackligt.
Jag var då vice ordförande och hade ett mycket bra samarbete med vår ordförande.
Det blev förändringar inne på kontoret och ordföranden fick då erbjudandet att ta den tjänsten.

Tjänsten var mer krävande än vad han hade föreställt sig, tror jag, och hans humör påverkades på ett mycket negativt sätt. Ofta blev det jag som fick ta skit från honom. Jag började må psykiskt dåligt och drog mig undan honom. Då fick jag skit för att jag sviker honom. Blev utslängd från kontoret av honom. När jag då höll mig undan så blev det ännu värre när han inte ville kännas vid vad han gjort.

Jag förstod att jag inte kan leva under dessa förhållanden och gick då till öppenpsyket. Nej, de kunde inte hjälpa mig, utan jag skulle åka till psykiatriska akutmottagningen för att få remiss. Det var ett stort steg och det tog jag inte.

Depressionen blev djupare och jag började få anfall. Anfall jag inte visste vad det var. Anfall som från börja kanske var fem till tio minuter långa. Dessa anfall övergick sedan i psykosliknande tillstånd. Jag var ”tilt” i huvudet och började vandra mellan sängen och soffan, Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Dessa tiominuters anfall blev till timmar, då jag var helt borta. Till slut fanns ingen råd, bara att åka till akuten…. Jag ville få hjälp, bli inlagd, bli bra…

Vi har inga platser, du får en remiss till öppenpsyk, några tabletter att sova på och 14 dagars sjukskrivning. Ingen hörde av sig och jag ringde till öppenpsyk, där är det väntetid i några månader.
Nya besök på akuten, nya tabletter och några veckors sjukskrivning. Attackerna kom oftare och oftare och jag han inte ens bli av med den ena innan det satte igång igen.

Äntligen fick jag tid på öppenpsyket. Nu skulle livet bli bättre…
Får träffa en kurator som skall leka psykolog med mig.
Får träffa en läkare som jag blir invisad i rummet till med orden ”doktorn” kommer strax.
Läkaren kommer in, och läser i papper som jag tror är mina journaler. Utan att lyfta blicken från pappren säger han…. ”Är du homosexuell skall du erkänna det med en gång…

Fy fan, vad jag blev äcklad av de orden och ville bara rusa därifrån, men samtidigt visste jag att jag överlever inte om jag inte får hjälp. Nya mediciner både långtidsverkande och korttidsverkande.
Ingen som informerar hur medicinerna verkar. Jag blir sämre av medicinerna, som jag idag vet är bra, men hur skulle jag kunna veta det. Nya besök på akuten, medicinjusteringar, mm mm.

En biverkan av medicinen var viktökning, 30 kilo upp på några månader. Nu var jag lat och åt fel så nu skulle jag gå på sjukgymnastik och en kurs i att lära mig äta rätt….

Fyra dagar i veckan för matlagningskurs och sjukgymnastik. Därtill korta sjukskrivningar och jag skulle jobba. Att jobba och gå på kurser samtidigt det fungerar inte…
Periodvis blev psykakuten mitt andra hem.
Hur många gånger har jag inte stannat vi bron innan sjukhuset, stått vid staketet och även klättrat över… Kan jag inte få slut på ”krisreaktion”, ”psykisk ohälsa” mm, vad de sade till mig…
Kan jag inte få slut på det, så är det lika bra att göra slut på hela livet.

Ibland valde jag att kombinera alkohol och mediciner för att lindra de värsta topparna av ångest.
Jag försökte också hålla mina närmaste utanför det som skedde med mig och tror inte de såg när det var som värst. Min dåvarande flickvän och jag hade gjort slut, under denna tid… Jag ville inte visa hur det var ställt med mig. Mina föräldrar såg inte när jag hade de värsta anfallen…

En vändning blev när jag efter drygt fem år fick reda på att jag led av panikångest, då kunde jag för första gången själv läsa mig till vad det handlade om och börja förstå.

En annan händelse som nog var den största räddningen var när vi alla blev uppsagda från jobbet.

Fortsättning följer….

14 Comments »

  1. Undrar hur mycket vi skulle spara i pengar och mänskligt lidande om den psykiatriska vården fungerade lite bättre? I ”mitt” landsting när jag bodde i Sverige var kön till Neuropsykiatriska utredningar minst 3 år för vuxna (om man hade tur) 😦
    Jag ser dock en liten trend som hjälper en gnutta, många vågar både skriva och berätta om det som händer inom dem. Det hjälper nog andra med samma svårigheter.

    Liked by 1 person

    • Jag vet inte hur lång tid den är här men tror det ligger på ca ett år…
      Men jag är otroligt besviken på vården och den hjälp jag fick…
      Jag har aldrig kommit tillbaka till arbetslivet fullt ut efter detta, men försöker trots allt dra mitt strå till stacken…

      Gilla

      • Min erfarenhet är som tur är lite tvärt om. Det blev en himla fart på dem när jag inte klarade att jobba längre och olika insatser sattes in. Tyvärr hade de nog inte velat betala dessa i ett längre perspektiv och då känner jag att möjligheten att flytta utomlands kom rätt i tiden. Vad som händer sen får vi se…

        Liked by 1 person

  2. Modigt av dig att skriva så öppet och naket om detta. Tusen tack för att du delar med dig. Det är ju fortfarande så tabubelagt att prata om detta av någon märklig anledning. Så många som tror att de inte kan drabba dem, vilket inte kunde vara mer feltänkt. Beundrar människor som orkar och vågar dela med sig av erfarenheter som är tunga och svåra! Du har all min respekt!

    Liked by 2 people

    • Tack Lena!
      Orkar helt enkelt inte skriva mer i detta nu…
      Det tog ordentligt på krafterna. 😦
      Men jag tror det är viktigt att min och andras historier kommer fram.
      Hade det varit så enkelt som att ta sig i kragen, då hade bekymren varit lösta. När folk såg mig var när jag hade tagit mig i kragen och såg bara lite på ytan. Men jag är mycket, mycket besviken på sjukvården som inte ville ta mig på allvar….

      Liked by 3 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s