Mina panikångestattacker har ju ökat under perioden efter mors bortgång, vilket nog kan ses helt naturligt då de brukar komma efter en period som varit jobbig. Vad värre är att mina antidepressiva mediciner hade försvunnit ur dossystemet utan att varken jag eller min läkare märkt detta L
Så i samband med att mor gick bort så skulle jag ju börja trappa upp dessa. Väl medveten om detta så började jag medicinera igen och väntar på att det går några veckor innan kroppen reagerar på dessa. Som med de flesta antidepressiva så reagerar kroppen först negativt på detta och man blir då sämre under en period innan kroppen helt plötsligt förstår att jag kan ju ha nytta av dem.

NU befinner jag mig i den jobbiga perioden som kan vara upp mellan sex och åtta veckor. Jippi, vilken härlig jul och nyårshelg det blir. Inte nog med att mor inte finns längre bland oss, så skall jag också försöka göra en traditionell jul för bror min, med allt det innebär. Därtill skall jag också må dåligt L

De vanliga standardattackerna kan jag idag hantera och de kan komma när som helst. Jag hanterar de så bra så ingen ser eller märker något på mig och jag klarar även att hålla andningen i schack så jag inte börjar hyperventilera. De större attackerna kommer oftast när jag är i min ensamhet. I söndags eftermiddag kom de senaste större attacken.

Ca kvart över sju på kvällen började det och jag fick overklighetskänslor kände att benen inte bar mig, kallsvetten bröt ut och kände att andningen började öka. Jag vågade inte resa mig från köksstolen som jag satt på utan jag försökte krampaktigt hålla mig i borden och ta mig ner på golvet.  Jag kom ner på golvet och fick även dagens tidning med mig ner. Efter lite stålsättande kunde jag vika tidningen så jag fick en liten kudde under huvudet. Kallsvetten bröt ut ordentligt och jag märkte hur blodet pumpade ut till musklerna som var inaktiva. Denna gång var jag glad, jag slapp de infernaliska bröstsmärtorna som brukar komma under dessa kraftiga anfall, som gör att jag lägger mig i brygga av smärta. Att under ett sådant anfall kunna hålla koll på andningen så man inte börjar hyperventilera och förser musklerna med mer syrerikt blod, är en konst.

Trots att jag låg där mitt på köksgolvet med en tidning under huvudet, oförmögen att kunna röra mig så kunde jag trots det le en smula för mig själv. Det första att jag inte fick bröstsmärtor och det andra att jag kunde hålla andningen i schack och att inte förvärra anfallet. I cirka 40 minuter låg jag där på det svala golvet och kände hur jag blev blötare och blötare både om ryggen och i pannan. Hade inte kraften till att ens torka svetten ur ögonen, men ändå kunde jag le för mig själv, trygg i att jag kan hantera dessa svåra anfall.

Ett par minuter i klocka åtta satt jag svag på köksstolen och kunde ställa in ettan på TV:n för att se finalen i Allt för Sverige.

25 års erfarenhet av panikångest har ändå gett mig en trygghet i dessa jobbiga anfall.

Vill också säga att jag tidigare ett par gånger har legat inne på hjärtintensivavdelningen på vårt sjukhus och därtill gått på flera kontroller under de 25 åren som min panikångest har funnits och det finns inga tecken på att det är något fysiskt fel på mig varken blodprov eller EKG. Så vi hänvisar det till att det är så jag reagerar på kraftiga anfall…