Djur i natur

20161229_124108

Inte så långt ifrån där jag bor, har vi en jaktstig där jagare kan träna på skytte. Denna skogväg/stig finns massor av djur utställda som man måste försöka upptäcka i naturen.
När det blåser på vår vanliga promenadrunda, så kan man välja denna. Nussä tycker det är jättespännande med alla dessa djur som man måste undersöka, och jag tycker det är lika roligt, för man hittar alltid något nytt bakom något träd någon kulle. Det gäller att hö ögonen öppna för att hitta allt, och ändå har jag nog inte hittat allt.

Välkommen att följa med på promenaden. Skulle vara kul att ha någon liten människa med sig när man promenerar där, för att se deras ögon.

Håll till godo, nu går vi….

 

En solig promenad

20161228_115422

I går var det kanonväder och jag och vovven bestämde oss för en långlång promenad i det fina vädret. Nästan 3 timmar blev det ute på nya okända vägar.

Ovan är utsikten mot byhålan, och öppet men bakom ryggen ligger strax skogen…

20161227_134621

Ovan är en gran som har en stor överlevnadsinstinkt. Sårar du den svage så kanske det är det sista du gör men sårar du den starke, så reser den sig igen. Granen bevisar att är man stark så är ingenting omöjligt.

20161228_123655

Sjön ligger stilla och solen speglar sig i den…


Gamla vägar som numera bara duger till promenad och ridning.


Och annat som påminner om svunna tider…

Redo för uppdrag

20161028_163816

I går kväll gjorde jag och Nussä samhällstjänst genom att trygghetsvandra på stan denna lönehelg. Finns ju inte som hindrar att vi byter ut vår skogspromenad mot stadsvandring vid tillfälle och denna mörka årstid så får man ibland ta elljusspåret då dagsljuset inte alltid räcker till. Det bästa med centrum är ju att det är elljusspår överallt. Och för Nussä är detta rena rama julafton med så många nya spännande dofter som måste undersökas och ibland även helt nya bekantskaper som man verkligen kommer överens med.

För mig som inte tidigare vandrat med just denna grupp så kände jag det viktigt att vi gick nya och gamla, så jag fick lära mig denna gruppens arbete. Jag och Ove som vandrade tillsammans visade sig snart ha många gemensamma beröringspunkter, både från barndom, ungdom och vuxna. Samtidigt som vi vandrade på stadens gator och höll våra sinnen öppna mot omvärlden just nu, så kunde vi också diskutera hur vi upplevde världen då och nu, och vilka skillnader och likheter som vi upplevt.

Vi kommer fram till perioden då jag jobbade som busschaffis i staden och hur jag fick med mig ungdomarna på min sida och fick ett underbart samarbete med dem, så jag hade ju sällan problem med ordningsstörande eller annat, då de som kände mig oftast hjälpte mig med att hålla ordning på sina kompisar. Detta gjorde att gammal som ung kände sig trygga att åka de turer jag körde och mina kollegor som kände obehag just för de ”tuffa” linjerna, bytte gärna med mig. Ett av de starkaste minnen jag hade var när någon överförfriskad hade kastat upp maginnehållet bak i bussen och kompisarna kom och bad om hinkar, trasor och vatten för att kunna städa upp efter honom, för att inte jag skulle få skit för detta. Detta löste vi på ett jättebra sätt gemensamt genom att jag kunde få en ny ren buss istället. Så den som klagade på ungdomen vet inte så mycket.

Men ett annat problem, som numera verkar vara borta var de ensamstående föräldrar som skulle ha träff med partners på fredag och lördag. Naturligtvis ville de inte bli störda av sina yngre tonåringar som då fick en eller två flaskor vin och sedan besked att springa på stan medan föräldern hade det varm i sängen. I den åldern kom de inte in någonstans och det enda som kunde värma var det de hade i flaskan om de inte följde med någon mer eller mindre okänd hem. Där visste man ju inte vad som kunde hända. Är glad att det problemet mer eller mindre försvunnit både enligt min kompis men även ordningsmaktens representanter.

Dock finns ett annat problem kvar, och det är de överförfriskade av det kvinnliga könet. Varför det fortfarande är mer tjejer som sitter på olämpliga ställen och spyr, har jag ingen förklaring på, men dessa tjejer är ju väldigt utsatta i sin situation, där de kan utnyttjas av killar. Där gör vi en stor insats genom att hjälpa dem, få tag i någon som kan hjälpa dem hem i trygghet så inget händer. Och får vi inte tag i någon anhörig eller vän som vi anser vi kan lita på, så är det i sista ändan polisen och deras fylleceller. Fylleceller är väl inte det bästa stället, men ett eventuellt annat alternativ känns ännu värre.

Nussäs roll då?
Han är en flirtare av stora mått och får de flesta att smälta när de ser honom. Han är till stor hjälp till att skapa kontakter med folk, gammal som unga, man som kvinna, nykter som onykter. Så jag och min vovve, vi är ett härligt team tillsammans.

Adjö farväl för denna gång

20160814_153000

Ännu ett tråkigt hösttecken har infunnit sig 😥

20160825_151148
Ann på väg att servera gästerna

Vår kära Slottscafé har nu stängt för säsongen. Slottscafét startade sin verksamhet inte så långt efter fars bortgång och vi ville hitta på något roligt för att inte bara sitta hemma och ha det tråkigt. Vi provade några olika mötesställen med servering och när vi kom hit, blev vi kvar. Caféet har vi besökt en till två gånger i veckan i flera år, och vi har försökt vara med på nästan alla evenemang som vi har kunnat. För mor som sedan utvecklade sin demenssjukdom blev det en plats för att se annat,  samtidigt som vi kände oss hemma och trygga. Personalen kände oss och även för bror blev det en stor trygghet att vi kunde åka hit och njuta.

20160904_163211
Pierre och Erik tar hand om Nussä

Från första början var jag väldigt aktiv där, kom med idéer och förslag om hur verksamheten skulle utvecklas, kom med synpunkter, sådant som många gånger togs som bra tips och implementerades i verksamheten. Jag drog igång en Facebooksida för att presentera ”oss” för en större publik och kundkretsen utvecklades. Jag kom även med tips och idéer hur hela Slottsparken skulle utvecklas och hade många diskussioner med de som jobbade där och även politiker. Jag dokumenterade mycket av arbetet i parken under framväxten utav den samma genom att regelbundet fotagrafera händelser som skedde. Hela caféet och parken växte upp till vårt eget lilla paradis och vi trivdes otroligt bra där.

20160902_172734
Även Nussä skall ha sin våffla med sylt och grädde

Allt eftersom mors sjukdom gick vidare och krävde mer omsorg av mig, fick jag dra ner på mitt engagemang om utvecklingen och Facebooksidan fick tas över av andra som fick sköta den. Vilket de gjort med stor bravur. Oavsett mor, så fanns caféet kvar som ett, för oss, populärt utflyktsmål, och besöken fortsatte ungefär i samma omfattning som tidigare. Många ansikten har kommit och gått bland personalen men vi som kunder har alltid stannat kvar, vilket bevisar hur vi verkligen har trivts där. Nu är mor borta sedan knappt två år, men jag, bror och Nussä besöker caféet regelbundet fortfarande. Jag är tillbaka i Facebookgrupper och bidrar med foton från evenemang och andra händelser, och vi trivs, ja verkligen STORTRIVS. Men nu är det slut på detta för i år, och vi får försöka fylla tiden med annars under vinterhalvåtet till caféet åter är öppet.

20160809_183107Ann, Mathias, Pierre och Erik! Ni har verkligen satt guldkant på vår tillvaro där. Rasken, du är den bakomliggande kraften till att verksamheten drivs och Ulf, du har varit en bra politiker och drivkraft bakom hela projektet. Vi har trivts och vi vill tacka er för det ni gör och har gjort. Behövs många eldsjälar till att få verksamheten att fungera och ni har lyckats. Vårt stora TACK till er.

 

Dogday, min egen hunds dag

nussä-sthlm
Foto: Ola Gäverth

I dag är det internationella hunddagen och vem firar inte jag… Jo min egen Nussä!
Vad vore livet utan hund, har jag tänkt många gånger, jag som är uppvuxen med hundar… Alla mina vovvar har ju varit sina egna personligheter, men Nussä är den jag i stort sett har kunna uppfostra själv och vi har blivit otroligt tajta och samspelta.

Vi är väldigt duktiga på att samspela och förstå varandra, inte behövs det ord som förklarar var gång man vill något, utan även tecken på olika sätt att tolka varandra. Vi har en stor tillit och ett stort förtroende till varandra och det gör att han allt som oftast får gå lös på våra promenader. Visst är det underbart att ha detta goda samspel, som bevis på kärlek mellan oss. I dag är vi så tajta så jag undviker event där jag inte får ta med honom, då jag hellre är med min en vovve än med mina mänskliga vänner, lite tokigt men sant. Vi älskar båda att promenera och gör det gärna också.

Han vet vilka vägar vi oftast går och vill gärna välja och när vi skall korsa större vägar väntar han på att jag säger varsågod innan han går över vägen. Han vet att när jag går upp på natten, då är det jobb som gäller och då får han heller inte följa med. Men i övrigt så vill han inte stanna hemma, och det är mycket sällan han måste det. Avstår gärna sådant som han inte kan få vara med på. Kan kärleken vara större när man vill göra det mesta ihop.

En dag vid havet

IMG_20160720_183433

Jag vill ju ha träffat mina Facebookvänner IRL för att få en bild av dem hur de är och vad de står för. En ny vän har jag fått i Falkenberg. Samtidigt har jag Många minnen från den staden då min far som var inom rederinäringen hade mycket kontakter med Falkenbergs varv. Jag har ju nu min sista vecka ledigt innan jobbstart medan bror precis har startat sin semester. Vi bestämde att vi tar en dag i Falkenberg, livar upp gamla minnen och ser på vad som hänt i och kring staden. Vi bokade tågbiljett, jag frågade vännen om hon var intresserad av att träffas…

Visst var hon det, och hon lovade att möta upp på järnvägsstationen. Vi hade inga mer planer än så och dagen fick bli som den blir, och ibland blir det något helt fantastiskt. Vi gillar ju alla att promenera, se det vackra som finns i naturen. Hon bjöd på en rundtur i staden och frågade sedan om vi ville se ett av hennes bästa smultronställen. Absolut och hon styrde bilen ner mot Skomakarhamnen. Nu blev det promenad i havsnära natur. Helt fantastiskt vackert. Vi trivdes, jag, bror och Nussä och inte minst vår nya vän.

Hade glömt att Falkenberg med omnejd kunde vara så fint. Själva undviker vi kusten häromkring i turistsäsong då man inte kommer fram någonstans, utan det blir i början eller slutet på säsongen vi åker dit.

Vi hade tur med vädret, och det visade sig snart att vår vän hade mer smultronställen runt orten och vi fick med bilen åka runt och se det vackraste i omgivningarna. Vilken fantastisk dag. Vännen frågade om vi ville äta middag med henne hemma hos henne. Absolut, sade vi, vi hade hittat en massa gemensamma nämnare mellan oss, och det gladde oss alla. Medan hon lagade middag så hittade vi ett hörn i skuggan i hennes och övriga hyresgästers gemensamma trädgård. Vi flyttade trädgårdmöblerna dit i hörnet som var omringat med buskar och när värdinnan kom ut med middagen blev det ett välkomnande i ”bersån” vi hade skapat. Nussä hade fått sin skål med vatten och druckit och nu låg han där och gosade sig i gräset som var svaligt  och skönt i värmen.

Vännerna sitter där och bersån,  äter nyskördade potatisar med sill, och Nussä glufsade sin festmåltid bestående av kuttbullar med vi andra lät oss väl smaka av bordets läckerheter och våra berättelser om livet, våra nära och kära. Jag säger som vår kära konung, det sa bara klick.

Efter middagen gav vi oss åter ner till stan och centrum. Besökte Grand Hotell vid Ätran, där vi bott många gånger fast det var länge sedan nu. Vandrade utefter ån, ner till vallarnas friluftsteater där bland annat Stefan och Krister upprätt tillsammans med Dag-Otto. Men där även vår vän spelat dragspel och sjungit allsång.

En sådan dag går klockan alldeles för fort och snart blev det att åter ta sig till stationen för hemfärd,  med gråt i ögonen och med hjärtat fyllt av glädje blev det ett kramkalas strax innan tåget kom in på station.

Nu är vi många minnen rikare, men dagen har skapat en massa mer nyfikenhet som jag själv och tillsammans med gårdagens vän bland annat kommer att sprida vidare på.

Tack Maj-Britt för vad du gav oss av det finaste du kunde ge, och tack till Robert Klåvus, som tack vare ditt twitter och FB-flöde förde oss samman. Tack för en fantastisk dag.

Kärlek lever

20160716_153251

I dag när jag vaknade var det första bror sade, ”tack för igår”. Kärleken flödade och jag kände en sann glädje inom mig. Jag blir glad av att dela glädje och mår bra av sådant.

Vi började med att besöka en av våra uteserveringar där vi båda tog en öl och bror fick även en ”Jäger”. Vi kände glädje och trygghet med varandra. Vi promenerade sedan ner kanalen och fallen och tittade på knallemarknaden, öltälten, ansiktsmålare, och olika säljare av mer exotiska varor och tjänster inklusive mat. Vi tittade på alla människor från olika länder och kulturer och vi gick där gemensamt på gatorna och njöt av det vackra. Vi promenerade ner till vår vackra kyrka och gjorde sedan en rundgång där och jag lade mig en stund med knäppta händer vid altarringen. När jag sedan var färdig gjorde bror samma sak, och det var så vackert att se den stillhet som rådde.

Vi promenerade sedan vidare till fallfåran som just nu var i det närmaste tomt på vatten för att sedan gå vidare till cirkustältet för att njuta av musik. Till och med jazz kan vara fint i rätt sällskap, även det normalt inte är min typ av musik. Tyvärr missade vi Louise Hoffsten, som jag annars gillar skarpt. Vi tittade in hos olika utställare och såg vad de hade att erbjuda och vi fick även dricka kranvatten, på flaska. Vi fick prata med poliser, stadsvandrare mm. Vi tittade på konsten som spridits i staden och även ”Strömkarlen” som står i kraftfåran för att skrämma att att vi inte hoppar i vattnet och drunknar i strömmarna. Gamla försök till slussbyggen som blivit ett fiasko för att tekniken inte funnits till att bygga det vi önskade.

Tillbaka i staden strosade vi på strandpromenaden, stannade till och lyssna på spelmän och grupper som framförde sin musik på gator i öltälten. I bland smet vi även in och satte oss för att lyssna och dricka lite gott. Vi stannade till och provsmakade Souvasrulle. Souvas är Nordsamiska och betyder ”rökt” och köttet var blandning av älg, hjort och ren.
Säger bara MUMS! Vi tittade till på scenen på rikskändisar sås om Samir & Viktor, Tour de Frans, Jerka, mm mm. Vi lyssnade på rockmusik och vi njöt av kärlek, glädje och fest ända ut i tånaglarna.

Förändringens vind #blogg100

nussä-sthlm

Det är egentligen väldigt lustigt hur man kan ändra sig från tid till annan. Efter mors bortgång så var det tvunget att göra något åt sig självt och komma i normala gängor igen.
En sak var att bygga upp vänskapen med vänner igen och hitta nya sådana. Där har jag fortfarande en del att ta igen. Men även mitt kroppsliga välbefinnande. Jag började promenera igen, oh vad jobbigt det var, men samtidigt kul. Vovven var absolut inte sen med att hänga på. Det första fick man tvinga sig ut, men när man väl kom ut så gick det bra, men jag hade ju som mål att gå 10000 steg per dag och det blev trots allt en kamp.
Men sedan blev de vanliga vägarna tråkiga och man visste inte var man skulle gå, och man fick än en gång kämpa med sig självt…. Oj oj oj, vad man tyckte synd om sig själv, man ville inte men man visste att man måste göra det för att komma tillbaka till livet.

Kämpa, kämpa och åter kämpa och man försökte hitta på ursäkter för att slippa, man ville skapa sig ett alibi för sitt dåliga samvete. Men nu har det vänt så totalt istället och man får abstinens om man inte promenerar. Långa promenadvägen har blivit korta promenadvägen, och är den tur vi går som morgonpromenad numera. Och vovven vet precis vad det handlar om. Han vet att han skall stanna innan vi skall korsa vägen och där väntar han på kommandot varsågod innan vi promenerar över vägen. När vi kommit en bit så stannar han igen för han vet att jag kopplar loss honom så han får springa lös. Han vet också var han skall stanna för att jag åter skall koppla honom, för att inte springa för mycket och stressa djuren just nu när de behöver lugn och ro.

Ibland tror jag till och med att han kan almanackan, eller har han lärt sig känna igen ryggsäcken? Ett par gånger i veckan promenerar vi de fyra kilometrarna till vår butik och inhandlar lite smått. Får ju inte vara några tyngre grejer men det funkar fint. När vi kommer till butiken går han till tiggaren som sitter utanför och sätter sig och då vaktar tiggaren honom medan jag handlar och oftast sitter han i knät när jag kommer ut igen.

För mig blir det ju extra trygghet när någon har koll på honom där och tiggaren får lite extra betalt för jobbet. Men även promenader till någon av våra kyrkor ingår i promenadprogrammet numera och även där vet vovven var han skall hålla hus när jag är inne i kyrkan. Det som bara var ett helt företag att promenera och handla är idag så vardagligt, så jag tänker inte på att ta bilen. Förr hittade man på ursäkter just för att få ta bilen, idag klär man sig efter vädret och bryr sig inte om lite regn.

I dag är det inte några konstigheter att promenera de tre kilometrarna till busshållplatsen och ta bussen upp till stan för att ta en öl i goda vänners lag och sedan hem igen. Förr sade man alltid nej, för taxi var för dyrt och man kunde inte dricka om man skulle köra själv. Och nu under sommaren kan man ju sitta på uteserveringar och då kan ju vovven också vara med, oftast.

Så numera står bilen still i flera dagar när jag och vovven tar benen till hjälp och det gangnar ju både oss och miljön, så varför klaga? 🙂

Får jag lov, herr Nussä

Jag har alltid varit intresserad av sång, musik och dans. Redan som fjorton-femtonåring så gick jag och mor på gammaldanskurs och lärde oss dansa. Det var så roligt att lära sig allt det nya och kunna kontrollera kroppens minsta muskler. En av de andra deltagarna var ”Anna på ängen”, en stor bastant dam i sina bästa år, och inte det minsta buskablyg. Nu efteråt förstår jag att lärarna hade väldigt roligt åt när vi dansade polka. Så när vi blev ett par på dansgolvet, så blev det denna dans. För att komma runt i polka i rätt takt så var man tvungen att ha benen nära varandra medan man fick böja överkroppen ifrån varandra. Så var gång vi dansade, så nästan hon ropade…. Du måste längre in mellan mina ben. Femton år, och rödfärgen blossade, och jag vågade ännu sämre komma nära henne. Ja jösses!

20160120_131916%25280%2529Aderton år och jag och min dåvarande tjej Laila startade egna danskurser i gammaldans. Vilka tider det var, och det bästa med danskurser var att folk vågade gå dit nyktra, vilket jag uppskattade. Hon och jag gick också kurser i att lära oss bugga. Oj, vad vi buggade bra tillsamman och vi kände verkligen varandra och var helt samspelta i dansen tempo. Vid ett tillfälle på Tysklandsfärjan när vi satt i baren, vi hade varit uppe och buggat ett flertal gånger, så ropar orkestern ut att de skulle bli dansuppvisning av bugg. Naturligtvis så vände vi oss om för att kolla in de dansande för att lära oss något nytt, innan vi förstod att det var oss som orkestern ville ha upp på dansgolvet. Det var bara att gå upp och bugga med inslag av jitterbugg medan publiken stor runt dansgolvet och klappade takten.
Visst det hände även ute på lokal att övriga dansare drog sig undan och kollade in vår dans och klappade händerna.

wpid-wp-1434957514996.jpegTyvärr hände saker i mitt liv så den stora danslusten försvann, men jag har ändå behållit takten i blodet. Även de sista åren när mor satt i rullstol så kunde vi dansa hon och jag och hade så roligt. Danssteg kan jag liksom ta när som helst. Ibland på önskenätter i radion med Richard Herrey, så spelas så go dansmusik så jag stannar min tidningsbil och hoppar ur och börja dansa mitt på vägen klockan tre på natten. Ibland blir det en nighambo där jag lagt till ett moment att nudda mittlinjen på vägen med knät (är jag tokig?). 🙂

Ibland kan det bli en bugg i helljuset från bilen (tänk om någon ser mig) eller typ fågeldansen där jag viftar med ändan likt en påfågel som är redo för parning. Tänk om en bil dyker upp, vad tänker de då?

wpid-dsc_1115.jpgÄven dagtid tar mina danskunskaper över. Många gånger tar jag mina danssteg när jag är ute med vovven och promenerar. Har ju ibland min spotifylista i örat som triggar i gång mig. Har hänt att bilar har fått tuta på mig för att väcka mig, så de kan komma förbi.

Så mycket som möjligt på våra promenader får Nussä gå lös och jag blir själv mer fri i kontakten med honom, då kan djävulen flyga i både mig och honom. Jag börjar dansa fram på vägen i olika danser och danssteg. Då blir Nussä lika tokig och springer bakom och försöker nafsa i mina byxben och ännu hellre få tag i skosnöret och knyta upp mina skor. Vilken snabbspringare det blir av honom då, och vilken energi. Ibland åker han upp i min famn och vi dansar tillsammans i virvlar, då skall han alltid passa på att ”pussa” hela mitt ansikte. Ja vilka tokerier vi håller på med mitt i skogen, men vi trivs med att vara tokiga, som är en stor krydda i vårt liv.

I melodifestivalens sista deltävling kunde jag inte låta bli att kommentera Panetoz sång- och dansnummer, i Sveriges Radios chatt, om att de ser precis ut som när jag och Nussä är på promenad, vilket Ronnie Ritterland och Carolina Norén hade kul av i direktsändning. Lyssna på ljudklippet ovan och kanske skratta du med 🙂

Varje kväll när jag kommer i sängen, så hoppar Nussä upp i den, upp på min mage och promenerar fram över bröstet och sätter ett ben på var sida min hals och trycker sin kind emot mig. Det betyder: Tack husse för en fantastisk dag tillsammans!

Tack också Sveriges Radios melloänglar som i direktsändning i P4 beskrev våra stôllarôck så fint!

Vill ni se Panetoz sång och dansnummer kan ni göra det på SVT:s hemsida.