Så här sprids näthatet

20170929_143425624006745.jpg

I dag kan man inte undgå debatten mellan höger och vänster. Tittar man på debatten på sociala medier är det pajkastning åt båda håll och ingen går segrande ur detta utan den blir bara smutsig. När man ser en del debattörer så kan jag inte låta bli att skratta i alla fall, när jag tänker på hur de försöker lura sig själva och andra.

I dag skapar debatten bara ett krig utan visioner för framtiden och det känns inte sunt.
Men hur skall näthat mm stoppas?
Det är en komplicerad fråga utan ett enkelt svar.

Göteborgs universitet har en ny rapport om detta:
Hur näthat ska stoppas är en aktuell fråga i alla nordiska länder. Att kommentarsfält fylls med hotfulla och sexistiska inlägg är ett demokratiproblem, då det riskerar att tysta röster i det offentliga rummet. Men att komma åt förövarna är inte helt enkelt. Ett av problemen är att lagstiftningen på området inte är uppdaterad. Därför har Nordisk information för kunskap om kön (NIKK), på uppdrag av Nordiska ministerrådet, kartlagt den rättsliga regleringen av hat och hot på nätet.

På Forskning.se hittar jag en artikel ”På nätet hittar hatarna varandra” och håller med i följande:
– Hatet på nätet är samma gamla hat som vanligt. Det är bara kommunikationskanalerna som förändras. Med den skillnaden att förr kunde hatarna känna sig ensamma i sitt hatande, säger Heléne Lööw.
Nu hittar de enkelt likasinnade som ger konstant bekräftelse och kan göda hatet. Med förödande konsekvenser för enskilda personer. Men också för demokratin.

Hur bekämpar man det då?
Emerich Roth säger:
Att hata dem som hatar
Hat mot hat föder mera hat och våld mot våld föder mera våld.

På sajten Vägen ut ur hatet säger han:
De antirasistiska grupper som får mest uppmärksamhet i media är de som möter våld med mer våld (t.ex. de militanta vänsterextremisterna AFA – Antifascistisk aktion).
Men det finns även grupper som arbetar organiserat mot rasism på andra grunder, t.ex. UMR – Ungdom Mot Rasism – som är partipolitiskt obundna, jobbar utifrån en icke-våldsprincip och vill förändra samhället med demokratiska metoder. 
Det är viktigt att tänka på att rasism inte kan förhindras bara genom att man bekämpar de grupper som är öppet rasistiska. Man måste även ta tag i den ”vardagsrasism” som finns mitt ibland oss, bl.a. i form av misstänksamhet, utfrysning och kränkningar.

Jag tror mycket på Emerich ord om varför man blir hatare:
Känner man sig tillräckligt oälskad och hatisk så gör man nästan vad som helst för en känsla av tillhörighet, gemenskap och vänskap – för att få känna att man har ett värde och blir accepterad och respekterad. Man finner sig i att raka av håret, klä sig i stora läderjackor, ropa Sieg Heil och sparka och slå människor som har annan åsikt. Den som inte har något att förlora anser sig lika gärna kunna rasera allt. Hatet bedövar hatarens självförakt och rädsla på samma sätt som drogerna bedövar en knarkares smärta, och innebär flykt från verkligheten.

Min vän Mina Dennert skapare till jag är här, skrev i en debattartikel så här:
Jag har hållit tyst för att jag inte vill bidra till polariseringen. Jag tror verkligen på dialog, på samtal och jag har gjort en stor mängd försök att nå fram till dem jag nu kommer berätta om.

Men jag berättar detta för att jag vill att fler ska förstå hur debatten styrs genom att man smutskastar och tröttar ut människor tills de inte längre orkar delta.

Ni undrar vad det är som har hänt. Vad näthat är? Låt mig berätta om mina senaste timmar.

Det är så här dessa händelser dyker upp i mitt flöde. 
Det börjar med ett inlägg från Joakim Lamotte. Strax innan har Katerina Janouch skrivit samma sak. Janouch visar det sig har fått sin information ifrån fd. Avpixlat, en främlingsfientlig sajt som bytt namn till Samhällsnytt. Fem minuter efter Lamottes inlägg kommer det första hatbrevet i inkorgen. De fortsätter att komma med jämna mellanrum, det är män som skriver blandat hotfullt, hatiskt och otrevligt om att jag ska hålla tyst och att jag är äcklig. Snart därefter kommer det första meddelandet på pm om att jag är sjuk och dum i huvet. Sedan skriver man om gruppen på Gangrape Sweden. Det ligger redan flera gamla uthängningar där med medlemmars namn, telefonnummer, personnummer och adress som lett till fysiska hatbrev och klistermärken med rasistiskt hat mot rasifierade och homofobiskt mot homosexuella medlemmar. Därefter hängs vi ut på Granskning Sverige, som även har som vana att ringa upp folk och vara hotfulla. Därefter når det Flashback. Och Nyheter Idag. Sedan dyker vi upp i alla Stå upp för-grupperna. Och alla vi som älskar SD-grupperna. Och i gruppen som vill se Jimmie Åkesson som julvärd. Därefter hängs jag ut på Ann Heberleins sida. Efter det är det dags för Fabian Fjälling, Nina Drakfors, Ingrid Carlqvist och Jan Sjunnesson att säga sitt. På natten ringer det från anonymt nummer. Klockan 3 och halv 4.

Saken är att vi är 75000 medlemmar i gruppen #jagärhär. Och man försöker smutskasta alla dessa medlemmar för något ett tiotal personer, som alltså råkar tillhöra gruppen, gjort privat på ett privat inlägg. De har betett sig mycket olämpligt, vilket jag också skriver ett inlägg om i gruppen redan vid 5 tiden igår och vi även skickar till både Lamotte och Janouch.

Idag kommer även en ny ”artikel” av Katerina Janouch med samma anklagelse. Någon försöker hacka in på min profil på facebook. Personen försöker byta mitt lösenord fler än 15 ggr. Och nu sitter jag och rensar i min privata och föreningens inkorg. Det är någon som har använt adressen för att prenumerera på hundratals nyhetsbrev. Mitt emellan alla dessa brev dyker ytterligare två hatbrev upp igen.

Detta har pågått länge och i flera omgångar. Och om jag ska vara ärlig så har jag inte velat berätta om det här tidigare. Kanske allra främst för att jag inte vill att andra ska bli skrämda och sluta stötta. Sluta vilja arbeta mot hatet, för att slippa ha det som jag har det. Slippa bli en av dem som blir hatad.

För detta tröttar ut människor. Ingen orkar leva i detta. Det kan aldrig vara värt det för att få säga sin åsikt på facebook. 
Kan det verkligen vara det som är syftet? Det är så svårt att tänka sig eftersom alla dessa pratar så varmt och ofta om yttrandefrihet.

Som väl är finns #jagärhär. Det gör att vi orkar. Stort tack alla som engagerar sig för ett bättre samhällsklimat! DELA GÄRNA

Ge inte upp för hatet….

 

För en tid sedan blev en av mina vänner uthängd i en ortsgrupp på Facebook. Började oskyldigt men kommentarerna blev värre och värre och jag ansåg till slut att tråden blev en förtalstråd, då kompisen var nämnd i tråden. Jag som blivit vuxenmobbad, vet vilket helvete det kan föra med sig, så jag valde att ta striden för min kompis. Medlemmar i gruppen såg att jag fick ordning på hatet och började tacka mig, men också informera mig om anmälningar bland annat polisanmälningar de gjort mot medlemmar i gruppen.

Jag satt med massor av information men också en/flera administratörer som inte tog sitt ansvar. Är man admin för en Facebookgrupp så har man också ansvar att se till att inte gruppens medlemmar går överstyr i sina kommentarer. Det går inte att friskiva sig från lagen genom att säga att man inte har tid eller lust att hela tiden hålla koll på gruppen, för du har en skyldighet.

Gruppens beskrivning gjorde gällande att den skulle visa det fina från orten, men istället blev det en klagomur. Medlemmar hörde av sig till mig att de inte vågade kommentera just på grund av det ovårdade språket, eller de (förtäckta) hot som förekom.

Facebook tar ju ansvar för brott mot deras communityregler men går det så långt som till lagbrott, så är det polisanmälningar som gäller. Jag tog till buds alla stående medel för att få bukt med det. Fick en utskällning av Admin som också hängde ut mig i gruppen. Jag kunde då skicka kopior på de anmälningar och polisanmälningar som gjort och då blev det annat ljud i skällan och mycket utrensningar av kommentarer och inlägg gjordes. Jag ser också att admins försöker styra upp diskussionerna. Facebook hjälpte mig att ta bort användare, blockerades personer och en person blev även inhämtad av polisen, då den hade skrivit om ett pågående brott, och fick därmed förklara sig.

Så det går att få bort personer på Facebook, och även Twitter. Så ge inte upp.

20170813_141102
Fram tills nu har jag försökt visa den fina sidan av orten, delar med mig av mina bilder.
Delar med mig av blogginlägg som berör orten, och nu vågar personer som inte vågat kommentera, just kommentera och gör sin röst hörd. Vi har faktiskt så mycket fint som förenar och kärleken och omtanken om varandra har kommit tillbaka. Känns som om gruppen mer och mer speglar verkligheten…

Ingen mår bra av hat….

Så här skriver admin i en annan grupp när de förklarar varför de har stoppat möjligheterna till ytterligare komentarer.

snip_20170815195631

Vett och etikett i facebookgrupper:
https://aversioner.se/tag/facebookgrupp/

Ett inlägg kan vara olagligt:
https://www.ekuriren.se/nyheter/ett-inlagg-kan-vara-olagligt/

Du kan bli ansvarig för andras kommentarer:
https://www.svd.se/schultz-hall-koll-pa-dina-kommentarstradar

Vem vaktar facebookgrupperna:
http://www.kreafonbloggen.se/2016/04/12/vem-vaktar-facebookgrupperna/

”Vi är inte diktatorer”:
http://www.ttela.se/nyheter/vänersborg/vi-är-inte-diktatorer-1.4148303

Journalister, min beundran

tidningar-small
Fredrik Virtanen skrev en ledarkrönika i Aftonbladet med rubriken:
Journalisthatet frodas i samtidens mörka hjärta

För några år sedan trodde jag att journalister var en egen gruppering som i sin ”skola” blev hjärntvättade. Nu vill jag verkligen säga att hjärntvättade var i den absolut bästa innebörd som någonsin kunnat tänkas. Jag kände inga journalister själv, så jag visste inte bättre…

I slutet på 1980-talet var jag med om en trafikolycka där jag enligt alla gällande regler var den skyldig. Med bussen jag framförde i linjetrafik, körde jag på en cyklist, som kom från höger, så denna föll i gatan och spräckta skallbenet.
Det jag dagen efter läste i tidningen stämde inte på långa vägar, bland annat hade ett vittnet uttalat sig att jag framförde bussen som en fartdåre. Enligt färdskrivarkortet så var min hastighet 36 km på denna 50-väg när jag upptäckte faran och något lägre när det small.
Efter en månad på sjukhus, så var personen helt återställd och jag blev efter 18 månader frikänd från alla misstankar om vårdslöshet i trafik. Efter den händelsen blev jag mer negativ till journalister och media.

För 5-6 år sedan fick jag reda på saker på en arbetsplats här i närheten och som lokalpatriot ville jag ge min lokaltidning ett scoop. Tyvärr var de i skede av omorganisation och där journalister var på väg att försvinna, så de hann inte med några nyheter. Va, journalister och tidningar, vad skall de syssla med om inte nyheter?

Vändningen kom när jag fick kontakt med en journalist på vårt största TV-företag, som hjälpte mig och lotsa mig vidare i djungeln på de olika redaktionerna. Journalisten blev också en stor tillgång för mig när jag byggde upp bloggen, hur jag skulle uttrycka, vilka ord jag kunde använda och vilka saker jag rättvist kunde använda utan större risker. Denna underbara person blev på något sätt en mentor för mig. Men hjälp av en journalist på det konkurrerande TV-bolaget fick jag lärt mig mycket hur jag skall bearbeta och prata med journalister. Dessa två personer blev de första att ge mig ”journalistutbildning”.

Jag fick kontakt med en journalist på min lokalradio och vi började gemensamt försöka nysta upp detta men också kunde vi avfärda en massa rykten. Med hjälp av lokalradiostationer runt omkring här så kunde vi börja dra åt snaran runt en arbetsledare på arbetsplatsen. Dessa stationer fick nyhetstips från mig medan jag själv fick svar på frågor som kunde användas i kampen.

Till slut blev vi själva drabbade av det som hände på arbetsplatsen och allt kunde avslöjas. Jag minns så väl mors ord när journalisten var här och pratade med oss ”Man kunde lika gärna vara död” .

I dag har jag blivit vän med många journalister och har förstått att de inte är ”hjärntvättade” och jag beundrar det arbete de gör med bravur.

Som tidningsbud ser hur våra tidningar (pappersupplagan) har minskat både i upplaga men också i antal sidor, och detta gör mig rädd. Samtidigt ser jag hur en annan del av journalistiken växer upp som kallar sig ”yttrandefrihet på riktigt”. Jag har med egna ögon sett hur nyheter i dessa media har förvanskats och sanningen har dolts för att ge deras förvanskade syn på samhället mer acceptans.

I dag känner jag många inom journalistyrket och är så otroligt glad och stolt över det, men jag har också en stor rädsla när jag ser att våra etablerade media omorganiserar, drar ner på journalister och tidningarna omfång minskar. Jag blir fruktansvärt rädd när jag ser hur mina vänner mer och mer delar de mörka alternativen i stället för de etablerade medierna. Jag ser med egna ögon hur hot och hat förekommer mot både enskilda journalister och nyhetsmedia. Själv har jag också blivit hotat när jag deltagit i debatten i medier, och vet den känslan man får inombords, den klump som sätter sig i halsen. Jag är idag rädd för vad som komma skall, är rädd att journalister inte vågar berätta sanningen, blir påverkade av hoten och funderar på om det är detta de vill hålla på med. Tanken skrämmer mig när journalisterna blir mindre i antal och inte har resurser till att hålla koll på samhället och det som sker. Jag är rädd att korruption och en dold agenda kan ske, när det inte finns resurser till att granska makthavare på det sätt som de borde göras. Jag är rädd för att vår demokrati urholkas.

Detta får bli min hyllning till Sveriges alla journalister som kämpar för att ge oss sanningen, avslöja korrupta skeenden och ställer upp för en sann demokrati. Detta får också vara mitt innerliga tack till de journalister som stöttat och hjälp mig att avslöja oegentligheter men också bara gett värmande ord. För varje sak som jag varit delaktig i att avslöja, har jag vuxit inombords. Jag är glad att jag med journalisternas hjälp kunnat avslöja konflikter och att överordnade blivit sparkade pga sexuella trakasserier mm.

Jag är stolt över er journalister!

PS
Jag gör som gammelmedia och nämner inga namn, etniciteter, religioner eller sexuell läggningar, då det är ointressant i sammanhanget.
DS

Är emot uthängningar #bloggswe

Ja visst, jag är emot uthängningar på nätet, såsom Expressen gjorde med bloggerskan ”Julia Caesar” men även det som twitterkontot @snubbarna. Men samtidigt känner jag att att det Expressen gjorde var en logisk följd av händelserna med den främlingsfientliga sajt som hänger ut personer vitt och brett, både med namn och telefonnummer.

Expressen lyder ju under de pressetiska regler som branschen tagit fram gemensamt under lång tid, men man får pröva sak för sak. Många medier skrev om Expressens tilltag men utelämnade det riktiga namnet på bloggerskan. Men jag tror att Expressen har stort faktaunderlag för att göra det.

Snubbarna har inte de resurser och har ju hängt ut personer från privata chattar och gruppchattar men även personer som lider av sjukdomar och inte kan anses fullt kapabla för sina handlingar. Att sedan personer använder kontot för att hota andra personer är absolut inte rätt. Såg en kommentar, ”Ber du inte om ursäkt, så hänger jag ut dig på snubbarna”.

Jag har själv blockerat dessa personer i mina flöden i sociala medier, både de som hänger ut och uppmanar till uthängningar men också hot och trakasserier mot dessa. Exempelvis de som uppmanar till och uppviglar mot Julia Caesar.

Att feministerna har anammat uthängningssättet från högerns teorier har fått mig att ifråga dessa personer, både de som hänger ut och de som ser till att informera kontot om vad som sker.

Många personer som jag beundrat stort har i mina ögon förvandlats till skit, bara genom att följa dessa konton. Detta strider mot mina värderingar. Visst jag delade länkar igår om Julia Caesar men delade också det som skrevs om varför detta skedde.

Jag lyssnade igår på journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius och viralgranskaren Jack Werner i deras samtal i Studio Ett och är glad att främlingsfientligheten inte har ökat, men de främlingsfientliga krafterna har omorganiserat sig och hittat andra vägar att nå ut med sitt budskap.

Uppdrag granskning kommer att ha en satsning på näthat mot unga, se trailern högst upp och kolla in deras sida om #hatet och du kan även följa dem på Facebook.
Gör din röst hörd, hjälp till att sprida informationen och glöm inte tipsa redaktionen om du har något du vill berätta.

Pascalidou och #näthat #ilovepascalidou #bloggswe

Alexandra Pascalidou skrev på Twitter: ”Tack alla. I augusti är det 20 år sen jag började som programledare för Mosaik i SVT. Sen dess har hat & hot varit vardag. Orkar inte längre”

Ännu en person som drabbas av näthat och jag blir både förbannad och och ledsen när jag hör det. Vad händer i vårt samhälle?

Skall det behöva gå så långt att personer slutar med media för att orka vara sig själva?

Själv har jag två gånger drabbats av näthat för att jag ställt upp för människors lika värde och båda dessa gånger har jag blivit hotad med att få tasken bortskuren en mörk natt.
Tycker ni det är okey att hota varandra på detta sätt?
Skall programledare i radio, TV och andra media behöva stå ute med vad som helst när de gör sitt jobb?
Skall de behöva gå från sitt jobb på grund av näthat?

Nu måste vi vanliga människor visa att det inte är okey med detta.

Ett av mailen till Alexandra Pascalidou och programmet Ring P1 löd så här (klipp från Alexandras egen blogg)
Dra åt helvete Pascalidou. Det passade inte dig att en svensk taxichaufför avslöjade att det är blattar som kör svarttaxi i vårt land.Åk du hem till Grekland med dig och stanna där.Sverige är inte ditt land och kommer aldrig att bli.Du hatar svenskar och svenska folket hatar dig.Tänk vad skönt det skulle vara om någon sköt dig och Mona Sahlin.

Här är en länk till Pascalidous blogg och hela inlägget

Ni kan lyssna på programmet i sin helhet: Ring P1

Aftonbladet skriver så här om Alexandra: Alexandra Pascalidou har fått nog av hatet

Metro har denna rubrik: ”Sparka svartskallen.” ”Du är smuts.”

Ring P1 har också gått ut med ett meddelande: Hot och hat är aldrig acceptabelt

Jag tänker ställa mig främst i ledet att detta inte är OK!
Hänger du med?

Låt oss skänka #nätkärlek till Alexandra Pascalidou @pascalidou #ilovepascalidou