I dag kan man inte undgå debatten mellan höger och vänster. Tittar man på debatten på sociala medier är det pajkastning åt båda håll och ingen går segrande ur detta utan den blir bara smutsig. När man ser en del debattörer så kan jag inte låta bli att skratta i alla fall, när jag tänker på hur de försöker lura sig själva och andra.

I dag skapar debatten bara ett krig utan visioner för framtiden och det känns inte sunt.
Men hur skall näthat mm stoppas?
Det är en komplicerad fråga utan ett enkelt svar.

Göteborgs universitet har en ny rapport om detta:
Hur näthat ska stoppas är en aktuell fråga i alla nordiska länder. Att kommentarsfält fylls med hotfulla och sexistiska inlägg är ett demokratiproblem, då det riskerar att tysta röster i det offentliga rummet. Men att komma åt förövarna är inte helt enkelt. Ett av problemen är att lagstiftningen på området inte är uppdaterad. Därför har Nordisk information för kunskap om kön (NIKK), på uppdrag av Nordiska ministerrådet, kartlagt den rättsliga regleringen av hat och hot på nätet.

På Forskning.se hittar jag en artikel ”På nätet hittar hatarna varandra” och håller med i följande:
– Hatet på nätet är samma gamla hat som vanligt. Det är bara kommunikationskanalerna som förändras. Med den skillnaden att förr kunde hatarna känna sig ensamma i sitt hatande, säger Heléne Lööw.
Nu hittar de enkelt likasinnade som ger konstant bekräftelse och kan göda hatet. Med förödande konsekvenser för enskilda personer. Men också för demokratin.

Hur bekämpar man det då?
Emerich Roth säger:
Att hata dem som hatar
Hat mot hat föder mera hat och våld mot våld föder mera våld.

På sajten Vägen ut ur hatet säger han:
De antirasistiska grupper som får mest uppmärksamhet i media är de som möter våld med mer våld (t.ex. de militanta vänsterextremisterna AFA – Antifascistisk aktion).
Men det finns även grupper som arbetar organiserat mot rasism på andra grunder, t.ex. UMR – Ungdom Mot Rasism – som är partipolitiskt obundna, jobbar utifrån en icke-våldsprincip och vill förändra samhället med demokratiska metoder. 
Det är viktigt att tänka på att rasism inte kan förhindras bara genom att man bekämpar de grupper som är öppet rasistiska. Man måste även ta tag i den ”vardagsrasism” som finns mitt ibland oss, bl.a. i form av misstänksamhet, utfrysning och kränkningar.

Jag tror mycket på Emerich ord om varför man blir hatare:
Känner man sig tillräckligt oälskad och hatisk så gör man nästan vad som helst för en känsla av tillhörighet, gemenskap och vänskap – för att få känna att man har ett värde och blir accepterad och respekterad. Man finner sig i att raka av håret, klä sig i stora läderjackor, ropa Sieg Heil och sparka och slå människor som har annan åsikt. Den som inte har något att förlora anser sig lika gärna kunna rasera allt. Hatet bedövar hatarens självförakt och rädsla på samma sätt som drogerna bedövar en knarkares smärta, och innebär flykt från verkligheten.

Min vän Mina Dennert skapare till jag är här, skrev i en debattartikel så här:
Jag har hållit tyst för att jag inte vill bidra till polariseringen. Jag tror verkligen på dialog, på samtal och jag har gjort en stor mängd försök att nå fram till dem jag nu kommer berätta om.

Men jag berättar detta för att jag vill att fler ska förstå hur debatten styrs genom att man smutskastar och tröttar ut människor tills de inte längre orkar delta.

Ni undrar vad det är som har hänt. Vad näthat är? Låt mig berätta om mina senaste timmar.

Det är så här dessa händelser dyker upp i mitt flöde. 
Det börjar med ett inlägg från Joakim Lamotte. Strax innan har Katerina Janouch skrivit samma sak. Janouch visar det sig har fått sin information ifrån fd. Avpixlat, en främlingsfientlig sajt som bytt namn till Samhällsnytt. Fem minuter efter Lamottes inlägg kommer det första hatbrevet i inkorgen. De fortsätter att komma med jämna mellanrum, det är män som skriver blandat hotfullt, hatiskt och otrevligt om att jag ska hålla tyst och att jag är äcklig. Snart därefter kommer det första meddelandet på pm om att jag är sjuk och dum i huvet. Sedan skriver man om gruppen på Gangrape Sweden. Det ligger redan flera gamla uthängningar där med medlemmars namn, telefonnummer, personnummer och adress som lett till fysiska hatbrev och klistermärken med rasistiskt hat mot rasifierade och homofobiskt mot homosexuella medlemmar. Därefter hängs vi ut på Granskning Sverige, som även har som vana att ringa upp folk och vara hotfulla. Därefter når det Flashback. Och Nyheter Idag. Sedan dyker vi upp i alla Stå upp för-grupperna. Och alla vi som älskar SD-grupperna. Och i gruppen som vill se Jimmie Åkesson som julvärd. Därefter hängs jag ut på Ann Heberleins sida. Efter det är det dags för Fabian Fjälling, Nina Drakfors, Ingrid Carlqvist och Jan Sjunnesson att säga sitt. På natten ringer det från anonymt nummer. Klockan 3 och halv 4.

Saken är att vi är 75000 medlemmar i gruppen #jagärhär. Och man försöker smutskasta alla dessa medlemmar för något ett tiotal personer, som alltså råkar tillhöra gruppen, gjort privat på ett privat inlägg. De har betett sig mycket olämpligt, vilket jag också skriver ett inlägg om i gruppen redan vid 5 tiden igår och vi även skickar till både Lamotte och Janouch.

Idag kommer även en ny ”artikel” av Katerina Janouch med samma anklagelse. Någon försöker hacka in på min profil på facebook. Personen försöker byta mitt lösenord fler än 15 ggr. Och nu sitter jag och rensar i min privata och föreningens inkorg. Det är någon som har använt adressen för att prenumerera på hundratals nyhetsbrev. Mitt emellan alla dessa brev dyker ytterligare två hatbrev upp igen.

Detta har pågått länge och i flera omgångar. Och om jag ska vara ärlig så har jag inte velat berätta om det här tidigare. Kanske allra främst för att jag inte vill att andra ska bli skrämda och sluta stötta. Sluta vilja arbeta mot hatet, för att slippa ha det som jag har det. Slippa bli en av dem som blir hatad.

För detta tröttar ut människor. Ingen orkar leva i detta. Det kan aldrig vara värt det för att få säga sin åsikt på facebook. 
Kan det verkligen vara det som är syftet? Det är så svårt att tänka sig eftersom alla dessa pratar så varmt och ofta om yttrandefrihet.

Som väl är finns #jagärhär. Det gör att vi orkar. Stort tack alla som engagerar sig för ett bättre samhällsklimat! DELA GÄRNA