I går vad det åter dags för ”När livet vänder” på SVT. Denna eminenta serie med Anja Kontor, som varje vecka ger en gripande berättelse med en huvudperson som delar med sig av sitt liv.

Denna omgång har för mig varit mycket stark och de senaste avsnitten har jag förberett mig emotionellt för att kunna njuta av det fina som ändå kommer mot slutet, fast det finns en resa dit.

Först en stor eloge till Anja Kontor och hennes otroligt fina tyska, som var mycket nära en tysk. Att prata så fint och avslappnat på tyska, som hon gjorde, gav mig trygghet och möjlighet att fokusera på huvudpersonen.

Huvudpersonen denna kväll var Niklas Frank, som var son till en av Adolf Hitlers närmaste män, samtidigt som Adolf var gudfar till honom.Hur hanterar man ett sådant arv och hur går man vidare i livet utan att förlora hopp och framtidstro. Hur långt vågar man vara öppen med sin historia mot omgivningen, nu när ser dagens strömningar…

För mor räckte det med att vara född i Tyskland för att bli stämplad som nazisvin när hon kom till Sverige. Och jag som är född i Sverige fick ju också en halv stämpel på mig.
Skall inte prata så mycket mer om det här då ev andra media vill beskriva min historia i det fallet.

Att kunna växa upp i ett hem fyllt av lyx men ändå kunna vara så fattig på kärlek, omtanke och kramar. Vad ger det för arv för framtiden? När Niklas berättade det sorgliga om sina syskon och två av dem hade samma namn som mina mostrar i Tyskland, gav mig en mycket speciell känsla inombords.

Niklas var dock så stark att han till slut valde att ta reda på så mycket fakta som möjligt om sina närmaste och till slut ta offentligt avstånd från båda sina föräldrar.

Min stora beundran går därför till Niklas och de svåra beslut han tagit. Vi har ingen arvsynd och skall sona någon annans brott, man skall kunna stå rakryggad jag är jag och ingen annan. Tack Niklas för att du delade med dig!