Jag har precis tittat på sista avsnittet av När livet vänder, med Anja Kontor.
I kväll handlade programmet om Fredrik, som efter en olycka förlorade sitt vänstra ben.

Min far gick bort för sex år sedan och redan fem år innan dess så blev han av med sitt vänstra ben.
Far berättade aldrig om sina tanka och känslor vad han kände om att ha blivit av med det.
Vi försökte många gånger få honom att berätta sina innersta tankar, men det blev inte så.

Jag tror aldrig far accepterade att vara ”stympad”, som kan själv sade, men det fanns hela tiden en stor sorg inom honom för denna amputering och att aldrig mer bli densamma som före.

I dag under Anjas samtal med Fredrik, där Fredrik verkligen fick sätta sin egen färg på sina tankar, sö började jag förstå. Färgerna på tankarna fögylldes hela tiden med tysta stunder av eftertanke. För mig blev dessa gyllene ögonblick av tystnad till tankar som fylldes av ord, ord, ord, ord som jag tror far tänkte.

Så här fem år efter fars bortgång berättar han själv genom Fredriks ord, förmedlat genom televisionsapparaten, vad han själv tänkte.

För mig blev detta också en stund för ”när livet vänder”…

Tack till Anja och alla hennes gäster som berör mig så otroligt långt in i mitt innersta.
För mig finns redan en tomhet och saknad efter seriens slut, att jag vill ha mer av detta.
Jag vill ha mer av Anja, mycket mer av gästerna och det jag verkligen vill ha är denna tystnad, tystnad som berättar så mycket, inramad med ord som gör att tystnaden talar.