Jag och Nussä valde att ta oss ner till Göteborg för att fira nationaldagen. Bror ville ha en dag för sig själv så han valde att stanna hemma. Vi tar pendeln ner till staden och där möter oss baksidan av Håkan-febern. Pratar med några ”sopgubbar” som samstämt säger ”jag har aldrig sett så mycket skräp på en gång”, medan de gick med sin griptång och plockade skräp. Sopbilarna åkte skytteltafik i parkerna för att forsla bort alla säckar med skräp, tomglas och ölburkar.
Därefter tog vi promenaden upp till Götaplatsen för att kolla in Götaplasket, eller biltvätten, eller vad man nu vill kalla det. Visserligen var anläggningen fin, men ligger absolut på fel plats. Hade varit trevligare att ha anläggt den i någon park med bänkar så man hade kunna njuta av den, känna svalkan i sommarsolen och kanske låta barnen leka.
Därefter styrde vi stegen mot Slottsskogen där dagens stora begivenhet skulle äga rum.
Här skulle snart ett musikevenemang gå av stapeln. Det var Göteborgs symfoniker som skulle spela musik från sin repertoar. Den stora konserten skulle vara mellan 14,00 och 15,30 men innan den så var det en hel del musik från scenen.
Jag och Nussä valde en bra plats i solen att sitta på, långt ifrån de övriga och med vinden bort från området. Både med hänsyn till hundrädda och allergiker och ickerökarna. Men vad hjälpte det, när folk gillar hundar och cigarettrök. Snart var vi helt inringade av folk.
Vet inte hur många sparkar jag fick i ryggen när folk passerade bakom mig och de som satt där, och ingen bad om ursäkt. Men, jag blev inte invalid av det i alla fall.
Innan själva konserten kom en grupp kallandes sig Storklös, en blåsorkester som bland annat spelade potpurri med Michael Jacksonlåter. Vilken fest det var och att få höra hans musik på detta sätt…
Det svänger ju riktigt bra…
Därefter kom själva symfonikerna i gång och spelade både internationell och nordisk klassisk musik, så det var bara att njuta i fulla drag. Underbart vacker var det att sitta där men när en halvtimma återstod blev det för varmt både för mig och för Nussä, så vi fick gå upp i skogen och sätta oss på en stubbe där och lyssna färdig.
En underbar dag började gå mot sitt slut och vi traskade sedan ner till centralen för att åka hem igen. Väl hemkommen somnade vi båda sött i skuggan på altanen.


Ego-boost:ad det är nog egentligen inget för mig. Jag trivs nog bäst med att vara den där halvanonyma personen, jag vill vara. Jag minns själv under de år jag jag jobbade som busschaffis och var ett ”känt” ansikte i vår lilla stad. Jag hade absolut inget emot att prata och skoja med passageraren när jag jobbade, det ingick som en del av min arbetsuppgift. Men när jag sedan gick i privata kläder och var ledig och skulle shoppa, så blev det genast jobbigt. Hur skulle jag agera? Folk hälsade, ville prata eller fråga om busstider och jag, jag ville vara ledig. I bland ville man be folk flyga och fara men man bet ihop och svarade vänligt och försökte dölja vad man innerst inne kände.









