Etikett: Kärlek

Gör det negativa positivt

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

tank-positivt

I går hände något som jag ser som fruktansvärt när en grupp maskerade personer hade som mål att attackera ensamkommande flyktingbarn.
I dag svämmar mitt flöde över av delningar från olika källor ibland med kommentarer ibland utan. Händelsen gjorde mig nästan deprimerad men idag är det katastrof och jag vill bara gömma mig. De enda som njuter nu, är ju dessa som gjorde detta och får nu massor av uppmärksamhet.

Vi såg samma tendens när ett visst främlingsfientligt tidigare annonserade i EN tunnelbanestation, och vi övriga medborgare hjälpte till och sprida deras budskap. Det var ju baktanken med det hela..

Låt media sköta den delen, som de är bra på, läs gärna och fundera, sedan så räcker det…
Vi behöver inte springa deras ärenden, för de kommer ju att njuta av den uppmärksamhet de skapat. De kommer bara att skratta, dansa och slå sig för bröstet, ”vad vi är duktiga!”.

Vi är över 9 miljoner i detta landet och det var ca 100 som utförde detta. Är det inte underbart att så många valde att INTE deltaga i detta, så säg!

Vi som inte deltog är ju trots allt i en övervägande majoritet, så det visslar om det.
Vårt främlingsfientliga parti i riksdagen har knappt 20% av rösterna, men det är deras politik som syns i flöden, trots att över 80% väljer andra partier. Jag vet ju mer om det främlingsfientliga partiets politik än de andras. 😦

Vill en lite grupp skapa hat i världen, så måste vi bemöta det med kärlek istället…
Trots allt är ju det större än något annat.

Skyll inte på alla andra

Den Av villacaliforniai Teknik, VardagLämna en kommentar

broken-window-960188_1280

Jag hade i min bekantskapskrets två fina damer. Dessa damer födda strax innan kriget, uppvuxna under kriget och under en tid då många män var inkallade för att försvara fosterlandet. Pappa kom hem ibland, så det var mamma som fick sköta det praktiska med hem och barn. Då fanns inte så många män som kunde blir förebilder och kunde vara en del av deras uppfostran och utveckling. Tiden kom och skolan tog slut och dessa kvinnor skulle då hjälpa till med familjens försörjning men också ett krav på sig att hitta sitt eget.

Båda dessa kvinnor lockades av män som var betydligt äldre och lockade dem med choklad, guld och gröna skogar. Snart blev det giftemål och de började få barn. Men vad byggde deras äktenskap på egentligen? Chokladen försvann, guldet syntes inte till och skogarna blev inte grönare. Dessa kvinnor hade letat efter trygghet, en manlig förebild och en pappa för sig själva, den pappan som under kriget ibland kom hem och hälsade på. Under barnaåren så var det mycket jobb och de hann inte uppfatta att det saknades en mycket viktig bit i äktenskapet, och det var kärlek, äkta kärlek. Dessa män, som kanske även var lite arbetsskygga, inte passat in i krigsmaskineriet hade med choklad och löften fått tag på galjonsfigurer att pryda fören med. Båda levde i vad vi i dag kallar destruktivt förhållande.

Den ena av dessa damer började leta efter kärlek och passion vid sidan om sitt äktenskap och fann en man som kunde ge det som också resulterade i en graviditet. Men den skam och rädsla som detta förde med sig, så stod hon inför ett val, och valet blev att lämna kärleken och låtsas som om maken var far till barn nummer två. Men längtan efter äkta kärlek fortsatte och hon tror hon hittade den och ville ha skiljsmässa, men maken vägrade. Hur skulle det se ut om hans galjonsfigur lämnade honom för en yngre man?

En kväll tog hon en överdos tabletter och när maken på natten vaknade och fick se hennes tillstånd så valde han att ta med täcke och kuddar och lägga sig i soffan i väntan på det oundvikliga. Det var trots allt lättare för honom att skylla på dödsfall än på att frun hade hittat någon annan…

Den andra kvinnan stannde kvar i sitt äktenskap, fick ytterligare barn med maken,samtidigt som han blev mer och mer krävande. Hon fick ett nattjobb som drygade ut ekonomin, hem klockan sex på morgonen, tända i spisen, tänka i kaminen. Väcka barnen fixa frukost till dem och sedan se till att de kom i väg till skolan. Nu var det dags att börja om, för nu var det maken som skulle gå upp och få frukost, och nu var det säkert så varmt så han kunde komma utanför täcket. När maken hade fått sin frukost, så var det ju tvätt och städ och en massa saker för henne att göra medan mannen skulle läsa tidning. Hade hon sedan tur hade mannen lite lust att göra något, eller så skull han passas upp hela dagen.

När sedan maken dog så stod hon där med en fallfärdig bostad, inga vänner och helt ensam. 15  Femton år efter makens bortgång dog hon ensam på sjukhuset medan grävskoporna skövlade bort resterna av deras gemensamma hem.

I dag tänker jag ofta på de barn som växer upp här, antingen som födda här eller kommit hit som flyktingar. Vilka förebilder har de?  I bland tänker jag på den 13-14-åriga tjej som ibland kom med en flaska vin i näven och klev på den buss jag körde. Mamman köper en pava rött, slänger ut sin dotter, sitt eget kött och blod, för att klara sig själv i vinternatten på staden bara för att mamman skall ha herrbesök…

Vilket ansvar har vi alla för uppfostran för kommande generation?
Vi måste alla vara förebilder för varandra, och visa att så så gör man, men det är inte OK.
Det är väldigt lätt att hamna i fel gäng, där det kan finnas acceptans för att tafsa varandra på könsorgan, att hot om våldtäkt är okey mm.

I dag när det kommer flyktingar hit och diskussionerna gör höga om vad de hittar på så är det så lätt att skylla på en sak, muslimer, kultur och andra saker. Varför gör vi det så lätt för oss? Vi förenklar och klumpar ihop människor i grupper utan att titta på individen.

Vi glömmer så lätt av att vi alla har ett ansvar att alla kan göra något, för att hjälpa, att vi alla måste vara förebilder för varandra. Det är så lätt att säga du skall inte göra som jag gör, du skall göra som jag lär… Men ser jag att du gör så, så anser jag att det är okey att göra så….

Jag är sambo

Den Av villacaliforniai Vardag4 kommentarer

ring-1775_640

Jag har blivit sambo, jovisst vi har haft ett förhållande under många år, jag och denna man. Vi delar det dagliga livet, vi hjälps åt med de dagliga sysslorna, så som man gör när man är tillsammans.

Fredag och lördagskvällar, blir det gärna ett glas vin, ibland lite tända ljus och så myser vi där framför TV:n eller kanske till lite härligt god musik på stereon..

Efter arbetsveckan brukar det bli lite extra festlig måltid i kvällningen där vi sitter tillsammans i den känslosamma nerdragna belysningen.

På veckorna har vi ju våra jobb att sköta, men vi försöker ändå göra de vardagliga sysslorna tillsamman. Vi shoppar tillsammans, handlar mat tillsammans, och medan jag lagar mat eller bakar, så dammsuger han kök och hall eller dammar vardagsrummet.

Tvåsamhet kan vara så oerhört fint oavsett kön, bara man älskar varandra.
Visst händer det att vi har olika uppfattning om saker och ting, men då måste vi försöka jämkas och komma fram till en ståndpunkt som vi båda kan acceptera. Men sådant ingår ju paketet, så att säga. Senaste igår fick han en liten kärleksgåva av mig, ingenting dyrt, men för att bevisa min kärlek. Och jag njöt i fulla drag när jag såg ögonen lysa upp på honom, när paketet öppnade sig och han sade, ”oh vad vackert”. Jag kände mig så stolt i det ögonblicket.

Jag verkligen älskar detta livet och kan knappast ha de bättre…
På kvällen när vi känner att att ögonlocken blir tyngre, så säger vi ömt god natt till varandra och lägger oss i dubbelsängen….

Skall i sammanhanget också säga att dubbelsängen är delad och var del står i var sitt rum, för vi behöver också vara lite privata. Men jag älskar honom, min egen bror, över allt annat på jorden.

Vi lever anno 2016, men fortfarande känns det som om andra relationer än man – kvinna är svårt att acceptera, i vissa kretsar.

 

Terrorn kom nära #bloggswe

Den Av villacaliforniai Vardag3 kommentarer

DSC_0255I förrgår kom terrorn väldig nära då Paris drabbades av terrordåd. De demokratiska västländerna tog direkt avstånd från vad som hänt och visar solidaritet med Frankrike, i denna svåra stund. Jag tillhörde dem som förfärades och chockades över händelsen och följde mycket rapportering via media som hela tiden kom med nya uppgifter om händelserna.

Att vissa element i samhället direkt skulle ta detta som ett uttryck för att en religiös grupp skulle ligga bakom detta var väntat, men…
Jag såg även vänner som jag anser har sunt förnuft börja dela och skriva tveksamheter gjorde mig rädd. Även om dessa saker kanske inte var främlingsfientliga så var de knappast rumsrena ur ett medmänsklighetsperspektiv.

Jag har många vänner från olika politiska partier men också olika trosinriktningar och även ateister. Gemensamt för dessa är att de har något speciellt och det är ett varmt hjärta. För mig är inte politisk hemvist, eller religiös tillhörighet det avgörande utan det avgörs av deras syn på sina medmänniskor.
12241399_10153188819237606_215457159699190154_nDe som utförde attentaten i Paris är och förblir terrorister i mina ögon och ingenting annat. Men vissa vill direkt koppla dessa händelser till en religiös hemvist.

En vän på Facebook som är muslim skrev en statusuppdatering som lyder så här:
Till mina vänner på Facebook som idag chockat mig av allt skit ni gillat, delat och skrivit. Döm muslimerna efter dom ni känner personligen inte dom som media skriver om.
Jag 100% stolt muslim ni som har något emot islam eller mig kommentera gärna så jag vet vart jag har er.

Detta fick mig att börja fundera…
Glömmer vi att våra vänner har andra trosuppfattningar eller politiska värderingar och tänker att vännen inte tillhör den grupp som vi ”svartmålar”? Delar vi allt helt okritiskt utan att tänka på att hur sanna uppgifterna är. och att vissa saker kanske sårar våra vänner?
Jag vet att tiden före internet så talade man ofta om att allt som står i tidningen inte är sant…
Glömde vi det när internet och Facebook kom?endast kärlek
Terrorister är inte synonymt med muslimer och muslimer är inte synonymt med terrorister. Vi måste lära oss se skillnad…
Skulle vi köra med samma retorik på annat så skulle alla trollhättebor, eller kanske till och med alla svenskar vara skolmördare. Bara för vad en person gjorde på en skola i Trollhättan. Känns det OK? Knappast…
Det som hände i Trollhättan, Paris, Beirut och på många många fler platser är terrorhandlingar utförda av en eller flera terrorister, vars enda syfte är att sätta skräck i befolkningen.

Låt kärleken blomma och låt oss sprida den, precis som Martin Luther King Jr sade….

Empatin vinner #bloggswe

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

syien1
När nya hashtaggar kommer på Twitter och Facebook till stöd för flyktingsituationen så händer det väldigt ofta att mörka, bruna tar över dessa taggar för att sprida sin hatpropaganda mot flyktingar. Det är många konton som sprider desinformation om flyktingkrisen, om personer med annan tro är kristen.

Själv mår jag illa av att se dessa hatkommentarer som oftast inte har minsta udd av sanningen i sig. Jag blir verkligen rädd när jag ser vad vissa skriver. Enligt vissa media har många av dessa som sprider rasistisk propaganda fler olika konton som de använder, för att visa att de är många fler än det i verkligheten är…
Det vill säga att de med rasistiska synpunkter inte är så många som man vi första anblicken kan tro.
En del gör det under eget namn och andra väljer att använda pseudonymer, gärna med Sverige i namnet, så som sverigevän, äktasvensk. Ibland känner jag det som att det är fult att kalla sig svensk. att man älskar Sverige. men jag älskar Sverige och är en äkta sverigevän som står upp för vad Sverige gör för flyktingar i denna situation, då flyktingströmmarna är är de största sedan andra världskriget.

I dag när jag nu följer dessa hashtaggar på Facebook och Twitter, så känner jag att dessa fylls med glädje och empati över vårt fina land och dess mottagande av flyktingar. Visst finns det även de som påtalar brister i vårt samhälle, men vi gör trots allt det bästa av situationen. Fick för några dagar sedan se tweets om att vi nu bör lägga an med denna empatistorm med tanke på att alla nog inte känner denna empati. Jo jag tror faktiskt det, att de flesta känner det så, även om undantag finns.

Så idag är jag glad över den värme och empati som twittrars och facebookas under dessa hashtaggar. Den visar trots allt att Sverige inte är så brunt som det ibland görs sken av.

Länge leve Sverige, mitt fosterland!

Ljuset vid horisonten dunklas #bloggswe

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

wpid-wp-1440958411529.jpeg

Nu i helgen har flöden av kärlek medmänsklighet verkligen visat sitt ansikte. Det var så roligt att följa taggarna #jagdelar och #flykt både på Facebook och Twitter, trots att jag inte var inne för denna skull, så kunde jag inte låta bli. Trots att brunskjortorna samlades som vanligt och försökte kväva kärleken och och kapa taggarna för att istället visa sitt missnöje, så lyckades de inte. Det var kärlekens helg som visades upp i all sin glans med guldkantad glädje. Visst jag är inte mycket för att kändisar skall dra oss till att göra vissa saker och att det denna gång va en morgontidning istället för kvällspressen, som gjorde det, funderar jag på om det blev mer legitimt… Men det funkade och de fick en stor massa med sig i att sprida kärlek, värme och empati.

Nu är det vardag igen och då kommer det fram att en känd SD-are har anmält migrationsverket till JO, för delar av flyktinghandläggningen. Denna gång behövs ingen annonskampanj i en tunnebanestation utan herr och fru Svensson ställer sitt mediaflöde till förfogande, och sprider detta. Ibland med och ibland utan kommentarer. Men det sprids via deras kanaler och de gör det helt gratis. Nej, 98 procent av sveriges befolkning åker inte tunnelbana från en station i Sverige, utan de fick gratis hjälp av dem som inte röstar SD men valde att dela detta vidare. Ni tror inte SD hade räknat med detta?

Nu sitter brunskjortorna hemma tillbakalutade och gnuggar händerna och bara njuter.
Nu ställer Svenssons upp på deras villkor och gör reklam för deras politik, igen…
En anmälan till JO är billigare än reklamplatsen i rulltrappan och vi sprider detta som en löpeld. denna anmälan…

SD är inte dumma och de utnyttjar oss vanligt dödliga och de drar i sina snören och vi följer efter precis som nickedockor.

Nej, visa godhet och sluta dela SD:s propaganda…

Blommor och kärlek #blogg100 #bloggswe

Den Av villacaliforniai Vardag1 kommentar

Jag som nattarbetare en trogen radiolyssnare. Allt som oftast är det Vaken med P3 och P4 som gäller.

Tidigare var jag mycket aktiv med dm både via SMS och mail, men efterhand som mitt jobb ha förändrats så har jag inte lika mycket möjlighet till det. Men ibland när vissa ämnen tas upp, så bara måste man vara aktiv.
I dag var en sådan dag och resultatet kan ni se i klippet ovanför.

Tack du fina person som omnämndes av en viss BengtOswin, i klippet. Du är så värdefull för många av oss, så ord räcker inte till, inte ens om man tar dem via radion.
Mer hälsningar kan du höra via länken: http://t.sr.se/1dn9m4c

En berättelse från Marie! #blogg100 #bloggswe

Den Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

images (4)
Marie Grengman delar en sorgsen men ändå varm berättelse om sin mamma.
Vi är mågna som gått igenom detta, en del försöker dölja den process som vi genomgår, andra liksom jag har valt att gå ut öppen mede våra upplevelser. Marie Grengman är en av de…

Min mamma en kvinna av ljus

För cirka åtta år sedan började jag se små förändring hos mamma som sakta kom krypandes, jag gjorde ingen större notis om det för mamma var den som var starkast och klarade sig i alla väder. De små förändringarna började förändra hennes personlighet, hon agerade annorlunda, långt ifrån vad hon hade gjort tidigare.

Uppgiften låg hos mig att ta det där obehagliga samtalet som gjorde att magen vändes ut och in på mig, säga till min mamma att något var fel var något av det svåraste jag har gjort i mitt liv. Jag sa till henne att jag älskar henne och vill inte förlora henne också, för jag hade förlorat min man några år tidigare i cancer. Jag glömmer aldrig ögonblicket när hon öppnade bildörren för det var just i bilen jag vågade släppa bomben utanför hennes hus. Hon var så arg på mig, slängde igen bildörren så bilen skakade. Hon vägrade prata med mig på flera veckor. Det var en tung och orolig smärta jag bar på men jag förstod att hon behövde tid att smälta, tid att fundera, tid för reflektion.

Några veckor senare ringde hon upp mig, hon hade fått tid för en undersökning och frågade om jag ville gå med, vi grät båda två länge i telefonen.
Här började en lång utredning på Minnesenheten, en fantastisk Institution med självklar förståelse för patient och anhörig. Mamma fick diagnosen Alzheimers med blandade känslor av lättnad och sorg. Hon fick den bästa hjälpen och verktygen till ett bättre liv tillsammans med världens bästa ”pappa” Kalle som nu visste hur han skulle förhålla sig till sin fru. Kalle tog hand om mamma, för så gör en man av hans generation sa han utan att förstå hur jobbigt det kunde vara. Han gick med på mammas villkor att gömma undan sjukdomen, behålla den i tystnad, ingen ska veta! Det blev svårt för andra att förhålla sig till mammas personlighetsförändringar men många förstod nog ändå.

När Kalle lämnade jordelivet i stor sorg blev mamma ensam i ensamheten, hennes alltid närvarande man fanns inte där längre, hon gömde sig inom sig själv för att klara smärtan. Ibland kommer hon ihåg att han inte finns. Vi samtalar på hennes nivå där hon befinner sig nu med all respekt. Vi färdas i tid och rum, vi är i andra dimensioner där hon beskriver människor och saker som jag aldrig har sett men får en bild av en ny värld.

Denna sjukdom som är tystnadens sjukdom även legitimt kallad ”De anhörigas sjukdom” vill jag lyfta fram i ljuset. Jag önskar uppmana dig som har en anhörig, vän eller arbetskamrat att våga ta steget att be om hjälp, för det finns professionell hjälp och kunskap att få, dölj inte!

Forskningen går sakta framåt, under tiden är den bästa medicinen kärlek och åter kärlek för det är precis det som individen behöver.

Jag älskar min mamma där hon har varit och jag kan älska henne där hon är nu.”

Marie Grengman

Ein bisschen frieden #blogg100 #bloggswe

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

I morse dök Måns Zelmerlöw upp i mitt flöde och jag började fundera på budskapet i texten till nya eurovisonlåten, som Sverige tävlar med. Numera sjunger ju de flesta länder på engelska och man har en annan möjlighet att följa med i budskapet i texten, som man inte hade tidigare när varje land sjöng på respektive språk.

Tankarna gick vidare om det tidigare i melodifestivalssammanhang har förekommit någon låt som satt sig extra mycket i mina tankar, med tanke på budskapet i texten. Tog inte många sekunder innan Nicole med låten ”Ein bisschen frieden” dök upp framför mig. Helt plötsligt stockade sig allt för mig, mina ögon rann upp och tårarna började rinna. Jösses vad den texten är aktuell i dag…

Precis som en blomma i vinterns snö,
Liksom en eld i isande vind.
Precis som en docka som ingen vill ha…
Så känner jag mig var dag.
Då ser jag på molnen som fort tonar upp,
och här även skriket från fågeln i vind
Den sjunger av rädslan för för mörkret, min vän
Och hoppas att det ej sker…

I dag ser i alla fall jag många mörka moln tona upp sig i horisonten.
Ukrainakrisen, Medelhavet, IS, Boko Haram, självmordbombare, tiggare som ber om peng i sin mugg, dödskjutningar i vår närhet, mm mm.
Jag vill ha solsken i världen utan mörka moln…

Ein bisschen frieden, A little bit of peace, lite fred, är vad jag önskar mig.

I natt jag drömde något som, jag aldrig drömt förut…
Skall vi bara låta freden vara en dröm?

Tar min hand och stäm in i sången:
En smula fred, en smula solsken, för hela jorden, den vi bor på…
En smula fred, en smula vänskap, smula värme, det önskar jag mig.
En smula fred, en smula drömmar så att människan ej skall lida,
En smula fred, en smula kärlek, så att vi aldrig skall förlora hoppet.

PS. Tårarna rinner igen

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN… #blogg100 #bloggswe #kärlek

Den Av villacaliforniai Vardag1 kommentar

images

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN…

Vaknar i tidig morgongryning och tänker på alla dem som inte vill ta emot den nya dagen.

Tänker på dem som har en lång natt bakom sig av gastkramande förtvivlan, djupaste mörker och frågor om livet någonsin ska kunna levas igen.

Tänker på dem som påbörjat den långa sorgevandringen, den nya dagen i vanmakt och inte vet sig någon levandes råd inför det definitiva, det icke förhandlingsbara.

Tänker på dem som tvingas ta emot nya svarta nätter och dagar, eftersom tiden inte vänder åter eller stannar.

Tänker på alla dem som idag skriker ut sin nöd och förtvivlan.

Tänker på dem som sett framtiden stupa i ett bråddjup, världen rämna, drömmar krossas, bestulen på den man älskar, bestulna på det liv som skulle ha kommit.

Tänker på dem som i ett slag förlorat fotfäste och sammanhang, blivit främlingar för sig själva, fått tilliten och tryggheten omkullkastad.

Tänker på dem som lever i kaos utan att begripa hur livet kunde få en sådan vändning – grubblar, tänker, talar utan att förstå – du kan inte vara död, det kan inte vara sant att du är död och borta – omöjligt att ta till sig.

Tänker på dem som lever i dimma, som hör utan att höra, ser utan att se, förlamade, utan liv, undrande: hur är det möjligt att livet runt om mig pågår som vanligt, att jag gör detta vanliga fastän allt är förändrat och annorlunda?

Tänker på dem som ser sig i spegeln utan att känna igen den förtvivlade, hjälpsökande blicken, ser på sin kropp utan att kunna förstå hur den kan vara hel trots den outhärdliga smärta den rymmer.

Tänker på dem som frågar sig gång på gång: är det möjligt att fortsätta leva i detta mörker med denna djävulska smärta, är det möjligt att överleva denna gränslösa sorg, längtan, saknad?

Tänker på dem som känner sig fångna i bottenlös förtvivlan och otröstlig sorg, ingen väg ut, ingen lösning, ingen räddning.

Tänker på alla dem vilkas frågor aldrig får ett svar trots alla varför, varför?

Tänker på dem som vet och ändå väntar på att den kära ska komma hem igen, att allt ska bli som vanligt, att allt bara var en mardröm.

Tänker på dem som upplever solljusa dagar som ett hån i bjärt kontrast till det kompakta mörkret, den inre kylan.

Tänker på alla dem som måste gå igenom dödsskuggans dal, bli du med sorgen, förändras på djupet, aldrig bli densamma igen, påbörja en ny tideräkning: före och efter.

Tänker på dem som har ett nytt livsprojekt framför sig – att överleva – lära sig leva på nytt – erövra mening och livsmotivation – återerövra livsglädjen.

Tänker på dem som timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år tvingas kämpa för att ta till sig och acceptera: ALDRIG, ALDRIG MER!

Tänker på dem som upplever Gud långt borta och ändå ropar hans namn i sin nöd.

Tänker på dem som kommer att möta så många människors rädsla och osäkerhet.

Tänker på alla dem som kommer att upptäcka att några människor är mycket mindre än de tidigare trott, andra igen mycket större.

Jag tänker, må de få möta människor som vuxit till i kärlek, har ett levande hjärta och bryr sig, må de få värme, omsorg, stöd och omtanke, må de få närhet, beröring, kramar och kärlek, må de ha vänner som håller och som HÅLLER UT.

Jag tänker, må de ha modet och styrkan att öppet visa sin sorg så att människor kan nå dem med sin omsorg, för bortom ytlighet och fasad, där föds gemenskap, samhörighet och värme.

Jag tänker, må de komma, inte över, inte under sorgen, men igenom den för att komma ut på andra sidan.

Jag tänker, må de inte ge upp, det finns ett liv som stilla, långsamt och säkert växer fram ur den djupaste sorg, liksom maskrosen bryter sig genom asfalt, det finns en inneboende kraft som inte ger sig tillkänna innan vi behöver den.

Jag tänker, må de i sinom tid ha kraft att göra mening av det mest meningslösa.

Jag tänker, må de möta människor som beklagar förlusten inte sorgen, eftersom sorgen är människans sätt att hela sina sår. Och må det finnas många trygga axlar att gråta mot för att nå själens läkning.

Jag tänker, må de vara omgivna av människor som känner till att, när vardagen igen blivit vardag för oss andra och vi tror att det värsta är över, det är då som insikten om den ofattbara förlusten börjar tränga in och den svåraste tiden börjar.

Jag tänker, må de trots allt det ordlöst fruktansvärda kunna känna:

STÖRST AV ALLT ÄR KÄRLEKEN!

Mary Andrén-Pada

Tack Mary att jag får dela denna fina tankeväckare!