Mor och far träffades i Tyskland 1954 och ljuv musik uppstod. Far en ung stilig yngling från Sverige var inneboende på ett hotell där för att jobba. Mor en ung vacker kvinna jobbade på detta hotell. Det träffades som unga förälskade gör och förälskelsen växte till kärlek.
1956 flyttade mor till Sverige och 1958 köpte de gården där de ville bo, flyttade dit, gifte sig i prästgården och i samma stund föddes hatet inom vår släkt. Delar av den närvarande släkten gjorde ett blixtinkallat möte i vår ladugård. Vi har aldrig fått reda på vad som sades på detta möte och nu är alla borta, så det lär bli en fråga som jag aldrig kommer att få svar på. 1960 föddes jag som första barnet till mor och far. I samma stund som jag föddes som första barnet så fick jag också en storebror, min morbror från Tyskland, som mor och far ville låta växa upp i fred och frihet. Mor var ju redan på sätt och vis han mor då hon hade ansvar för honom under kriget.
1963 föddes mellanbrodern och 1967 min yngsta broder. Under dessa år fick jag lära mig att min mor var ett ”nazisvin” och även om jag aldrig förstod innebörden av ordet så visste jag att svin var en gris. En gris får kultingar, så således var jag en ”nazikulting”. Skulle jag vara stolt över det eller inte, det visste jag inte.
Min lillebror blev sjuk, fick mediciner som gav skador för livet och han utvecklades inte som andra barn. Mor fick ägna tid mycket tid åt honom och far bytte jobb för att vara nära hemma och hjälpa till samtidigt som han drog in pengar till familjens försörjning.
Farfar var ju inneboende hos oss under många år och han såg vad som hände. Han kallade därför in mor, i slutet av sitt liv, till enskilt samtal och namngav ett antal personer i släkten som vi skulle ”spraka ut”. Farfar gick bort och strax efter detta händer något som har med ”tro” att göra och bror började åter utvecklas till det han är i dag. Mor blir sjuk och hamnar på som man säger, på ”hispan”. I samband med det så tar dessa namngivna släktingar in mig och mellanbrodern för ett långt enskilt samtal. Vi får reda på att mor är ”krigsskadad och ALDRIG mer kommer att bli bra”. Detta är ord som borrat sig långt in min kropp, som fortfarande gör ont i själen, ord som jag får leva med resten av mitt liv.
Dessa släktingar åkte ut med buller och bång. Vi har försökt åter hålla kontakt med det fungerade ett tag, men sedan tog det slut igen. Nej jag hatar inte dessa släktingar på något sätt, som idag inte finns mer. Men jag insåg att jag/vi inte kan umgås, då vi sårar varandra. Inte ens den person som var orsak till att jag fick min panikångest kan jag hata, även om åsynen av personen skapar oreda i min kropp och aldrig kommer att kunna träffa denne person igen.
Jag ser många personer på sociala medier som tar upp ämnen om hat och hot och frågeställningen var är världen på väg….
Hat och hot är inget nytt, det nya är att vi sprider det genom sociala medier och därmed uppmärksammas fler på det.
Ibland är jag så trött på vänner på de sociala medierna som delar både det ena och det andra i sina flöden utan att tänka på hur mottagaren reagerar. IRL delar jag inte allt som jag vet kan såra andra, men på sociala medier är det tydligen helt OK.
Ibland är jag så trött på att hot skall motverkas med hot, hat skall motverkas med hat.
Under mors sjukdom lärde jag mig mycket om hur de sociala medierna fungerar och jag förstod att allt är inte lämpligt att dela med alla.
Min devis är och har så länge jag minns, varit att möta med KÄRLEK.
Mer kärlek, omtanke, empati till andra är det enda som kan göra världen bättre.
Var finns kärleken?
Villa California 