Många är vi väl som tänker avundsjuka tankar när någon vinner pengar, eller när någon har nått framgång. Varför hen och inte jag… Det är de tankarna som Postkodlotteriet spelar på, tänk om grannen vinner och jag inte är med i spelet.

Själv tycker jag det är roligt att dela min glädje med andra, samtidigt som jag gärna delar andras glädje. Han någon kämpat för framgång, så känner jag lika stor glädje som personen i fråga.

Under de år jag körde buss, jag det är ju några år sedan, så lärde jag känna en man. Han var änkeman sedan ett antal år, han var sjuklig och hade inte så gott ställt. Två pojkar som precis hade fyllt körkort. Pojkarna var det viktigaste i hans liv, att de skulle gå bra för dem och att de skulle klara sig och få ett bra liv.

Några gånger åkte han med bussen, jag pga sjukdomen hade han blivit av med körkortet också, bort till sin broder som i villadelen av staden. Ett av deras viktiga gemensamma intressen var att spela på hästar. Visst de hade vunnit några hundringa och kanske ett par tusen några gånger, inga stora summor, men det gjorde det ju värt att spela. Det fick ju inte bli så stora system, för pengarna skulle ju räcka till annat också, men detta var en av de få nöjen de unnade sig. En av de gånger han hade varit hos brodern, så såg han lite besviken ut. De hade inte kommit överens om hur de skulle satsa i ett av loppen. Han frågade om jag kunde något om hästar och jag sade att jag är expert. Hit med programmet och  jag skall tala om hur ni skall satsa. Ärligt talat kunde jag inget om hästar, hade spelat någon gång, och jag vann ett par hundra, så det var min erfarenhet.

Jag tittar på namnen på hästarna och fastnar för ett namn, ett namn som jag tyckte lät tufft, och sade. Men det är ju helt klart, här har ni en garanterad häst.
Han pratade med brodern och de satsade på hästen. Jag vet inte om han förstod hur duktig jag var på hästar, en riktig nolla.  Fjorton dagar senare träffar jag mannen igen, oh vad jag letat efter dig, sade han. Jag hade ju redan glömt hästarna men inte han…
Han var så strålande glad för han och brodern hade vunnit över 750,000 kr tillsammans med min hjälp. Han ville betala mig några tusen, för att jag var behjälplig, men jag tackade nej, men du får bjuda på middag på stans finaste restaurang, vilket han gjorde.

Han hade nu gett pojkarna pengar så de båda kunde skaffa körkort och det skulle få var sin begagnad bil. Kom i håg att detta var runt 89-90,  då pengar var ju mer värda än idag. Visst kände jag lite i maggropen om hans vinst, men jag kände inte någon avundsjuka, men jag ångrade mig att jag inte skrev av raden och lämnade in en likadan.

Middagen smakade jättebra och den glädje jag kände för honom och ännu mera för hans båda pojkar, var enorm. Några månader senare när jag kommer till ändhållplatsen med bussen, så står det två bilar där. Fram till mig kliver två unga killar med körkort och var sin bil och kramar om mig, för det jag gjorde. På den tiden var det inte vanligt att man kramades och absolut inte män och män emellan, men detta var så stort för dem, så det fanns inget annat sätt. Ibland funderar jag på hur det går för mannen, och hans pojkar.
Jag hoppas i alla fall att det går bra för dem.