När Universeum blev Liseberg #bloggswe

wpid-wp-1437906318402.jpeg

Vår gemensamma tvåveckorssemester fortsatte igår med en tur till Göteborg och Universeum. Som vanligast, så tog vi pendeln från Lödöse södra ner till centralen där vi äntrade den överjordiskt spårtrafiken. Känns skönt att Göteborg inget har att dölja. Delar av linjen går via evenemangsstråket och mycket folk var det i rörelse åt alla håll. Avstigning vid Korsvägen där vi sedan korsade Mölndalsvägen och möttes av tvåhundra meter kö för att komma in och betala. En snabb titt i YR appen och det skulle inte bli så mycket regn här som hemma. Vi styrde stegen ner på Örgrytevägen för att kolla Lisebergs entré.
WoW, inga köer… Två entréer och ett kuponghäfte införskaffades och parken var vår.wpid-wp-1437906588631.jpeg

Som vanligt så gick jag och bror en gemensam runda i parken för att hitta ett ställe att mötas på, om vi ofrivilligt kommer ifrån varandra. Parken är numera rökfri men det har skapats en mängd rökplatser i parken, så det gick ingen nöd på mig, och det var lätt att hitta en plats ungefär mitt i parken som vi hade som mötesplats. Denna plats fungerar också som samlingsplats om och när vi går på olika håll.

Bror vill gärna spela sina dataspel/TV-spel, vilket jag inte har intresse av. Själv vill jag gärna gå på promenader och kolla in planteringar och även studera folk. Samtidigt har jag som mål att jag skall åka alla attraktioner minst en gång. I år var det Helix som var största nyheten och visst, jag åkte den. Tänk att ha snurrat upp och ner längst upp i loopen, som ni ser på översta bilden.wpid-wp-1437906508097.jpeg Många gånger var det negativa G-krafter som gällde och då hängde man i bågen som spändes över magen så man inte trillade ur. G-krafterna gör ju många gånger att man sitter tryckt mot stolen även om man har benen i vädret, men inte här. Runt omkring i stolarna skrek folk och sedan skrattade. Det kan inte jag, utan jag är heltyst.  Det bästa med den är att det hela tiden rör sig när man åker, så jag känner inte av min svindel, som många gånger begränsar mig. wpid-wp-1437906556985.jpegMen naturligtvis så åkte jag nya Lisebergshjulet för att bror också skulle få sitt lystmäte mättat. Vi fick en egen gondol jag och han, och vi satt i alla fall inomhus i en riktig gondol. Men för mig som är höjdrädd var detta absolut inget nöje. Jag satt mestandel på golvet mitt i gondolen och blundade. Men var ändå tvungen att försöka fotografera omgivningarna. wpid-wp-1437906540577.jpeg

Vi klarade oss inte helt från regnet, men det finns många ställen att krypa in under tak, och vi hade också regnponchos på oss. Men regnet blev aldrig så farligt, som det varnats för. Men det är en oerhörd fin park att bara strosa i, och det gjorde vi.

Vi var vid Kållerado och kollade in folk som åkte, och jag ville ta en tur men bror sade nej. Då det var för hans skull vi var där, så avstod även jag. wpid-wp-1437906412098.jpegMen vi kunde ju titta på andra som åkte. Vi hamnade bredvid en familj som gnällde att de blivit så våta under åkturen och ändå hade de blivit våta av regnet. Ibland så undrar man…

Vi tog även en promenad i Kaninlandet, som var helt nytt för oss. Här blandades en lekplats med fler olika attraktioner och jag kan tänka mig att det är ett paradis för barnen och kanske även för de vuxna, där barnen kan leka själva en stund, dock med uppsikt av de vuxna. För barnen kan det vara väl så roligt utan att det behöver kosta pengar. Här fanns Bushållplatsen, Glassiären (vad köper man där, tror ni?) Man kan åka Kaninlandsbanan, koka kaffe i kaffekoppen. Man kan åka Hissingen, eller som vi, bara promenera. wpid-wp-1437906645013.jpegVi hann även meden tur i Evert Taubes värld. Evert Taubes Värld erbjuder en upplevelse utöver det vanliga. Du kommer att få uppleva en värld full av överraskningar, hisnande äventyr, underbar
musik, spännande människor, sköna sommarblomster, glada skratt och
kanske en och annan stillsam tår. Med andra ord, stor och tidlös underhållning
för alla åldrar – precis som Liseberg i övrigt! Det var första gången för oss, men det var väl värd ett besök för att se stadens store skald.

Så för oss blev Liseberg ett lyckobesök utan trängsel och vi slapp nästan alla köer. Perfekt!

”Det var jätteroligt” #bloggswe

wpid-dsc_1265.jpg
I
 går var det sista träffen för bror och mig i Messy Church, i Hjärtum.
Jag hade redan förra veckan berättat för honom att det nu var dags igen och jag frågade m han ville gå.
Ja jättegärna, var hans svar. Så i går när han kom hem från jobbet, var det bara att byta bil,när han kom hem och färden ställes mot Hjärtum.

Väl där möttes vi av ett dignade bord av tilltugg och kaffe, saft, mjölk med mera. Bror lät sig väl smaka och njöt av gemenskapen.wpid-dsc_1260.jpg

Därefter blev det första delen av två där vi lärde oss några nya sånger som vi skulle sjunga i kyrkan senare, i samband med den lilla gudstjänsten. Ingen tvekan om att bror njöt i fulla drag när vi skulle ställa oss upp och klappa takten och även göra rörelser till musiken. Det märks lång väg att han känner sig trygg i miljön och verkligen deltar i det som sker.

Man blir varm i hela brodershjärtat när man ser honom leva upp på detta sättet.

Dagens tema var barmhärtighet och att vi skall ställa upp och hjälpa varandra, ett tema som ligger mig varmt om hjärtat, vilket ni som följer mig blogg vet om.

wpid-dsc_1275.jpgEfter en stund så var det skiftsbyte och de som hade varit med på musiken fick gå in i rummet bredvid och böra pyssla. Temat där var att göra ”presentkort” för att dela med oss av våra goda gärningar. Bror satte igång med väldans fart för att göra sitt presentkort som han sedan skulle lämna till någon som han ansåg var förtjänt av kortet. Märks tydligt att konstnären i honom ger kraft till skaparglädje och koncentrationen är hög.

Därefter tog vi promenaden över till kyrkan för att där spela upp det spel som det vi lärt oss, av sång musik mm ingick. Här var den gamle mannen, som hade svårt att orka, skolpojken och skolflickan och en mängd andra personer, som behövde hjälp och skulle hjälpas. Här visades prov på hjälpsamhet/barmhärtighet på alla sätt. Det märks både på små och stora att de lever in i berättelserna och att sådant man trodde var förbjudet i kyrkan, visst fick förekomma, så som att sparka boll i altargången. Vem har sagt att man måste sitta med böjt huvud och vara tyst i kyrkan?

wpid-dsc_1280.jpgNär spelet var färdigt så försvann nästan alla in bakom altaret och in i sakristian där det skulle leta efter något värdefullt. Se där…. Hela kassaskåpet var fyllt med papperslappar med ”goda gärningar”. Bara att ta en och klistra på sina presentkort så de blev kompletta och ge bort till någon som behövde en hjälpande hand.

Efter kyrkbesöket var grillarna tända och vi kunde grilla korv och det kunde kompletteras med pastagratäng både med broccoli eller korv,eller blanda som man själv ville. Sallader och grönsaker fanns också i mängd. Bara att hugga i!

På vägen hem frågade jag bror vad han tyckte…. ”Det var jätteroligt, helt fantastiskt roligt, det var en underbar kväll!”

wpid-dsc_1263.jpg wpid-dsc_1262.jpg wpid-dsc_1259.jpg wpid-dsc_1261.jpg

Messy church #2

wpid-dsc_1181.jpg

I dag var det åter dags för Messy church i grannförsamlingen. Denna gång visste jag vad det handlade om, och va mer förberedd än förra gången. Denna gång hade jag även bror med mig, som såg fram emot detta.

Jag hade förklarat för honom att när vi kommer dig 17,30, så får vi äta smörgås, dricka kaffe/te/mjölk/juice.
Detta missa de han inte utan åt och drack av hjärtans lust. Därefter blev det som vanligt sång/musik och pyssel. Jag och bror stannade kvar bland musiken och jag hade denna gång med mig videokameran och dokumenterade hela föreställningen. Helt plötsligt ser jag att bror har lämnat sin plats och fick spana runt och där stod han mitt i gruppen och dansade som alla andra gjorde. WoW, vilken glädje det var i mitt hjärta att han själv hade ryckts med i musiken och ville vara en del av den. Stolt stod jag och spanade på honom…

Nu skulle det strax bli byte av grupperna och musikgruppen skulle pyssla och pysselgruppen skulle ha musik.
Jag smög då iväg till bilen och hälsade på Nussä som passade den. Han mådde bra och hade funnit sig väl till ro även om det säkert hade varit roligare att vara med oss.

På väg tillbaka till församlingshemmet, så mötte jag en grupp barn och vuxna. Strålande glada skall dessa pyssla i kyrkan… När jag är åter på plats är bror ånyo borta och jag spanar. Efter en stund förstår jag att den gruppen han var med i hade delats och några barn och vuxna satt i ett annat rum och pysslade. Kikade in och där satt bror och liksom de övriga i gruppen så målade de regnbågar på papptallrikar.

Vilken glädje att bror kände sig så trygg i denna gemenskap att han själv kunde ta beslut och göra som han själv ville utan att fråga mig.

Snart var det dags för för alla att träffas i kyrkan och dagens ämne var Noak och hans ark. Barnen  hade i pysslat i kyrkan en stor ark, av papp/kartong, blå ljusslinga och blått tyg och gjort skådespelet till verklighet.
Det regnade och regnade i 40 dagar och 40 nätter. Till slut var det så mycket vatten på jorden, så polisens blåljus började blinka på arkens tak.

Tänk att den jättetråkiga kristendomsundervisningen vi hade i skolan kunde omvandlas till något så roligt som att se blåa ljusslingor och blå ”saftblandare” komma väl till pass i kyrkan.

Tänk ännu mera att bror njöt av denna tillställning så till dem milda grad att han glömde av och fråga mig, utan bara ryktes med.

I dag skall jag verkligen hurra för honom HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!

I dag är det Erikdagen och bror heter också Erik.

Jag, en stolt bror #bloggswe

lagerkrans

Jag har nog världens bästa lillebror, i alla fall om man frågar mig…
Som ni säkert vet, ni som följer bloggen, så var jag rädd för alla helgerna som vi nyss har klarat av.
Jag såg inte fram emot tre veckors hemmavaro av bror, inte för att jag inte unnar honom ledighet utan för att jag var rädd att det skulle bli konflikter angående mående, kost och motion. Detta kom verkligen på skam, och jag får faktisk skämmas en del för det jag trodde. Bror har gått igång på alla fyra efter aktivitetsarmbandet.

Tillsammans går vi nu 10.000 steg per dag, minst…
Jag hörde den första tiden hur han flåsade och flämtade efter mig i motionsspåret där vi gick, men detta har nu förbytts till en mindre anstängd andhämtning och i stället vi kunnat prata lite mer med varandra. Vi har kommit närmare varandra i detta, vilket jag verkligen uppskattar. Samtidigt som hans kondis har gått upp så har också vikten gått ner och jag märker mycket på honom att hans trötthet har minskat. Ett stort plus för hans hälsa och välmående.

Bror har alltid haft en stark vilja och ett stort mått på integritet. Det har inte alltid varit lätt att komma honom när och att få honom att förstå orsak och verkan. Nu ser han direkt grafiskt på sin dator vad det innebär. Att gå några extra steg gör att det kan finnas plats för ett gott glas vin på kvällen utan att man behöver ha dåligt samvete. Att äta en chokladkaka ger genast utslag på mätaren vilket betyder att man får avstå något annat eller ta en extratur i motionsspåret alternativ en runda på vår väg.

Detta har gjort mycket för vår kontakt som inte är lika spänd längre, utan mer avslappnad. Jag tror vi njuter båda två av detta.

Nu är det helg och på måndag börjar vardagen igen för oss båda och lika rädd som jag var för tre veckors samvaro tidigare så är jag nu istället rädd för att vi skall vara ifrån varandra under större delen av dagen.
Jag hoppas verkligen att vårt nyfunna gemensamma intresse får det att utvecklas mer mellan oss och att vi kan hålla promenadstegen i samma omfattning som tidigare.

Bror, du är världens bästa lillebror!

Utanför ramarna #bloggswe

tavelram

Varje dag har jag och bror vårt mål att gå 10.000 steg per dag. Vi försöker variera vart vi går men vi har två standardspår just för att de är elbelysta. Tacken är att det skall vara en trygghet för bror att promenera dem när mörkret har fallit på.

Detta har gett resultat då han sällan har tid att vänta på mig, då jag till och från får vänta en liten stund för att vovven skall få sina behov utförda men även sitt lystmäte stillat av alla de olika dofterna som finns. För vovven är ju dessa promenader även en variant av att läsa tidningen och se vad som händer i grannskapet.

Jag har då kunnat studera bror och hans gångstil för att komma underfund med varför det blir fler steg när han går samma sträcka än vad jag får på den…

Som bilförare är jag van att gena i kurvorna även om jag aktar mig att komma över mittlinjen och in på mötandes halva av vägen. Vid våra promenader är hastigheten inte så hög och jag kan då använda hela ytan utan risk och anpassar min sida efter var det luktar mest intressant enligt vovven.

Bror som ”bara” har ett mål och det är att gå så många steg som möjligt. I stället för att gena så väljer han hela tiden ytterspår, viket resulterar i fler steg. Där vägen är rak väljer han att gå i zick-zack för att späda på antalet steg.

Jag och bror har olika tankesätt då hans koncentration bara har ett mål. Jag däremot har testat samma gångstil och sett att det ger resultat på antalet steg. Men… jag har också en hindrande tanke, vad tänker de andra i spåret när de ser mig välja yttersidan i svängarna eller gå i zick-zack?

Varför bryr jag mig om vad andra tänker om mig och vad är det som får mig att begränsa mig?
Vad är det som gör att jag inte vill utmärka mig, och är det verkligen någon som bryr sig? När det nu var snö med efterföljande tö och halka så var det mycket lättare att bete sig udda då jag i alla fall för mig själv kunde ha en ursäkt till att bete mig udda.

Varför bryr jag mig om att jag ev skiljer mig från mängden då jag i vanliga fall struntar i vad folk tycker och tänker. Jag har aldrig varit den som vill synas men samtidigt har jag också valt att stå för mina åsikter, då det har varit viktigare än så mycket annat.

Är det bara jag som tänker på detta sätt, vad skall andra tänka om mig, är jag onykter, är jag sjuklig!

Samtidigt som jag kämpar med min hälsa så kämpar jag också med min egen fåfänga…

Varför är det så svårt att gå utanför ramarna?

Julen är slut nu #bloggswe

vitjul

I dag är det en vanlig lördag efter årets jul. Visserligen finns många lediga dagar kvar innan alla helger är över, men en av de helgerna är nu avverkad. Jag såg inte fram emot denna jul, då den inte skulle bli densamma nu när både far och mor är borta, men…, den blev otroligt fin och fröjdefull.

Sitter och tänker på mina egna barndomsjular och hur Lucia kom på julaftonen till mig med julklappar. Av någon anledingen hade jag blivit skrämd av tomten så jag drabbades av panik när denna kom. Varför vet jag inte, och minns gör jag inte heller. Så till mig kom Lucia två gånger varje år, både på Lucia och på julaftonen.

När jag sedan växte upp och fick en lillebror var jag mycket noga med att lära honom traditionerna. På kvällen innan julaftonen så skulle det hängas en strumpa på sängen. Spänningen låg hala natten i luften och man vaknade flera gånger varje natt för att kolla strumpan om någon lagt i den. Besvikelsen var stor många gånger de nätterna, då än hade inte tomten varit där och gjort sitt jobb.
Men när man hade gråtit sig till sömns och sedan vaknade, då hade tomten varit där och antingen lagt något i strumpan eller att stumpan låg på ett paket. I paketet låg alltid något som höll oss sysselsatta under hela den långa julaftonen.

Under åren fram till 1972 så var farfar inneboende hos oss. För honom var julen viktig att den firades på det gamla sättet som han alltid hade firats. Ingenting fick fattas på julbordet enligt de gamla traditionerna. Klockan tolv skulle det vara dopp i grytan, vilket jag själv aldrig klarade av.

Klocka tre var det sedan det stora julbordet med massor och åter massor av mat. Frosseri kallar jag det i dag. Senare vid klockan sex var det julklappsöppning. Då var det riva, slita, bita snören för att hinna öppna så många julklappar som möjligt på kortast möjliga tid.

När sedan juldagsmorgonen öppnade upp ögonen så var jag alltid så besviken…
Här har man länge, länge gått och väntat på julaftonen och nu var den redan över.
Jag verkligen hatade juldagen, varför var det så orättvist? 😦

Lycka är en bror som förstår #bloggswe

kärlek

Jag har verkligen inte sett fram emot denna jul som står i farstun och väntar.
Att far sedan några år är borta och att nu även mor inte finns ibland oss gör att det känns väldigt avslaget. Samtidigt har jag kravet på mig att försöka göra en så traditionell jul som det bara går, för brors skull. Bror med sitt handikapp ställer också större krav och kanske inte alltid förstår och själv inte ser allt som ibland kan verka självklart.

Jag har inte sett fram emot tre långa veckor med honom hemma från jobbet och att sysselsätta honom på bästa sätt. Han har sin egen vilja och den kan vara mycket svår att ändra på.

Hans liksom min hälsa har ju kommit på undantag under de åren vi kämpat för mors välbefinnande och det har satt sina spår. Har man sedan också svårt att förstå orsak och verkan och att mat inte bara skall vara för njutnings skull utan också något som måste intas i lagom proportioner och i förhållande till rörelser och andra aktiviteter, så blir det svårt.

I lördags hade vi då vår första julklappsutdelning där vi gav ”varandra” ett aktivitetsarmband för nytta och nöje. Hade mer eller mindre förväntat mig en massa protester och tjat om måste jag promenera, måste jag röra på mig. Nej, det blev tvärs om…
Nu ser han på datorskärmen hur långt han gått, hur många steg han tagit. Han tar dessutom kortare steg än mig och det innebär att han tar fler steg än mig på våra promenader. Helt plötsligt är han bättre än mig i att aktivera sig och leder över mig. Nu behöver jag inte tjata på honom att röra på sig, utan han hittar på en massa göromål själv bara för att få ta några extra steg.

WoW, vilken lättnad för mig… Helt plötsligt känner jag att julen blir lite lättare och ser mer ljust på dessa tre veckor och även bortanför denna horisont.

Redan igår började vi mäta födointaget för att få i oss alla viktiga näringsämnen men också se till att vi inte överkonsumerar de varor som är mindre viktiga. Hela tiden presenteras våra resultat på respektive datorskärm i nästan realtid.

Helt plötsligt har den energi jag hade avsatt till att tjata och tjata kunna användas till annat och nu känner jag att det blir kul att göra glühwein, griljera skinka, fixa en janssons mm mm.

Julen ser trots allt att bli en traditionell sådan, fast i mindre omfattning än tidigare…

Lycka är att ha en bror som förstår….

Sov gott lilla mamma! #bloggswe

Copyright Foto: Carl-Henrik Karlsson
Copyright Foto: Carl-Henrik Karlsson

Mor, du har avlutat din vandring här på jorden och har återförenats med far i Nangijala.
Sov gott illa mamma, var brors ord varje kväll när han kramade om dig och önskade god sömn.
Du fick leva och bo som du själv ville, du ville bo med dina pojkar, som en av dina sista önskningar.
Detta informerade du även hemtjänstpersonalen även om jag fick strida för mycket under de sista åren. Men jag är glad att jag med ditt stöd, gjorde dessa prioriteringar.

Många av dina fina berättelser har jag bäddad in i fint papper med röda rosetter och sparat närmast mitt hjärta. Minns hur du berättade om din mormor, hur ni flydde under kriget i Tyskland, hur du  och far träffades och sedan flyttade till Sverige.

Tack för alla fina minnen som vi kommer att bära med oss för all vår tid på jorden.
Saknaden efter far var stor hos dig men nu är ni tillsammans igen. Jag känner mig trygg i det.

Sov gott lilla mamma!

Det bästa jag gjort #blogg100 #bloggswe

doris

 

Jag har via ett socialt media för anhöriga blivit uppmanad att skriva ett inlägg enligt följande:

 

Denna vecka skulle jag vilja be var och en av er att skriva om något i ert anhörigskap, vårdande och stödjande av er närstående, som har påverkat er starkt känslomässigt (positivt) och som har påverkat er och ert liv. Det kan vara en specifik händelse, en relation, ett bemötande eller annat.

I o m att jag/vi förutom mors demenssjukdom och råkat ut för flera felaktigheter inom vård och omsorg så är det svårt att peka ut en specifik händelse som påverkat mig/oss. (IVO håller på att utreda detta.)

Jag vet ju redan att mors journaler är bristfälliga i många avseenden men det har varit en hård kamp.

Det som nog har påverkat mig och i positiv bemärkelse är när jag för drygt ett år sedan slängde ut hemtjänsten för drygt ett år sedan. Det var nog det bästa jag har gjort under hela denna tiden.

Mor hade ju inte mått bra under denna tid som vi haft hemtjänst och hennes starka oro tror jag nog var förknippad med just hemtjänstpersonal. Felaktiga journaler felaktig medicinering mm mm.

Att medicinen som mor fick gjorde henne sämre än hon verkligen var i sin demens har jag fått från mitt anhörigstöd, som tidigare jobbade som demenssjuksköterska i kommunen.

Men hur mycket skall jag kunna om detta som lekman?

Jag var trött och utom mig av oro, bror hade precis gått i väggen för andra gången beroende på händelserna och mor, hur hon mådde med hennes sjukdom och bristerna i föståelse vad som händer, vill jag inte veta. När sedan enhetschefen än en gång ringde och anklagade mig för olika saker, så fick jag nog och sade upp all hjälp från kommunen inklusive de timmar jag hade som avlastning.

Helt plötsligt stod jag där själv ed allt ansvar om mor och bror.

Första gången jag skulle duscha mor, så drog jag på detta längre än normalt. Jag visste ju hur hon mådde när hemtjänsten var här och gjorde det och jag var livrädd. Men till slut var jag ändå tvungen, ja hade ändå själv sagt upp allt och stolt som jag är.

Jag funderar på varför jag var så rädd då det gick som en dans hela duschen.
Kände en stor rädsla för att skulle sköta nedre toalett, men jag tvungen att lära mig.

Jag märke ganska snart att mor blev lugnare och tryggare och vi fick mer fritid ihop och även jag fick mer tid för mig själv. Enligt de inom kommunen som förstod sig på omsorgen så skulle jag aldrig klara detta, men det har jag gjort. Vi får mer tid att umgås med varandra och bror är mer trygg nu än tidigare. Jag har nu bestämt mig för att ta hand om mor (och bror) så länge jag kan och orkar så jag kommer kämpa vidare

Brukar numera säga – Slängde ut hemtjänsten och in flyttade lyckan.

 

Underbara fredag #blogg100

med kärlek

Fredag kväll 22:25 vi sitter i köket och mår så gott. Jag är nog världens lyckligaste människa.

En mor som är trygg och glad och även min broder hämtar sig.
Mor och jag lyssnar på svensktoppslåtar från 60-talet och njuter och bror har sitt ritblock där han skapar sina konstverk. TV-bilden flimrar i bakgrunden till ingen nytta som ingen tittar på.

Mor lägger sin hand på min arm och tittar på mig med ett leende hennes bruna ögon signalerar ”leende guldbruna ögon”. Leendet blir större och hon säger ”jag älskar er mina pojkar”. Bor är inte sen att svara, ”jag älskar dig också”.

Vem kan vara mer än vi, just nu?
Mor nickar på huvudet i takt med musiken och njuter.
Jag tittar på henne och ser en otroligt vacker människa, en människa som har fått sina rynkor av ålderdom men fortfarande lika vacker.

Vem har sagt att all sjukdom bara är ett elände?
Mor har bara sin lilla värld, den just för ögonblicket, men den lilla världen räcker för henne att hon skall njuta. Ibland kommer frågan som man helst inte vill svara på, men med ett leende ger jag henne en liven vit lögn, som hon känner sig tillfreds med.

Varför skall jag sörja något som mor inte saknar, mor är lycklig, och det gör mig glad.
Ingen kan ändra det som sker men vi kan alla leva i nuet och njuta av varandra, av att vi har varandra.

Bror tänker nu på något roligt och ler med hela sitt ansikte. Tittar på sina konstverk och funderar innan han åter fattar pennan.

Lyckan inte köpas för pengar utan den största lyckan är att ha sin familj när sig.
Att ha vänner som bryr sig och stöttar, när stunden känns svår.

På golvet ligger Nussä och sover.  Han är trött efter kvällspromenaden. Det är nog dagens lyckligaste stund för honom när vi är ute och han får springa lös. Det luktar nog jättegott i vägkanten och dessa dofter, nyheter måste undersökas. Jo men visst, det är hans egen kvällstidning att nosa efter dofter och se vad som hänt i omgivningarna. Han reser sig går fram till mor och ställer frambenen i mot hennes ben och lägger huvudet mot knät. Mor säger, ”titta Bengt, han älskar nog mig också” och sedan klappar hon honom ömt på huvudet. Jag ser hur lyckan genom hennes ögon.

Nussä är nöjd för den kärlek mor visar och lägger sig åter på golvet och på datorn spelas dansmusik.
Ser att mor vill dansa och vi svänger henne lite i rullstolen. Mor ler och tackar för dansen.

När man har en familj som älskar en, litar på en, känner trygghet med en, kan man då vara ledsen?

Jag är nog världen lyckligaste man som får leva ihop med mina nära och kära…

Kan livet vara bättre denna underbara fredag…