I dag är det en vanlig lördag efter årets jul. Visserligen finns många lediga dagar kvar innan alla helger är över, men en av de helgerna är nu avverkad. Jag såg inte fram emot denna jul, då den inte skulle bli densamma nu när både far och mor är borta, men…, den blev otroligt fin och fröjdefull.

Sitter och tänker på mina egna barndomsjular och hur Lucia kom på julaftonen till mig med julklappar. Av någon anledingen hade jag blivit skrämd av tomten så jag drabbades av panik när denna kom. Varför vet jag inte, och minns gör jag inte heller. Så till mig kom Lucia två gånger varje år, både på Lucia och på julaftonen.

När jag sedan växte upp och fick en lillebror var jag mycket noga med att lära honom traditionerna. På kvällen innan julaftonen så skulle det hängas en strumpa på sängen. Spänningen låg hala natten i luften och man vaknade flera gånger varje natt för att kolla strumpan om någon lagt i den. Besvikelsen var stor många gånger de nätterna, då än hade inte tomten varit där och gjort sitt jobb.
Men när man hade gråtit sig till sömns och sedan vaknade, då hade tomten varit där och antingen lagt något i strumpan eller att stumpan låg på ett paket. I paketet låg alltid något som höll oss sysselsatta under hela den långa julaftonen.

Under åren fram till 1972 så var farfar inneboende hos oss. För honom var julen viktig att den firades på det gamla sättet som han alltid hade firats. Ingenting fick fattas på julbordet enligt de gamla traditionerna. Klockan tolv skulle det vara dopp i grytan, vilket jag själv aldrig klarade av.

Klocka tre var det sedan det stora julbordet med massor och åter massor av mat. Frosseri kallar jag det i dag. Senare vid klockan sex var det julklappsöppning. Då var det riva, slita, bita snören för att hinna öppna så många julklappar som möjligt på kortast möjliga tid.

När sedan juldagsmorgonen öppnade upp ögonen så var jag alltid så besviken…
Här har man länge, länge gått och väntat på julaftonen och nu var den redan över.
Jag verkligen hatade juldagen, varför var det så orättvist? 😦