Gårdagens blogginlägg om en bedragerska fick mig att börja fundera på andra mer eller mindre oväntade möten jag haft under åren. Här kommer ytterligare ett i området.

Jag kände dig inte då, men du du var högt uppsatt i politiken i området. Du blev befodrad inom politiken och jag och många med mig tyckte om dig för ditt varma hjärta och mänskliga beteende. Du var populär och man läste ofta om dig i tidningen och din bild prydde även ibland första sidan. Det gick liksom inte att undvika dig…
Men så hände det som tyvärr ibland händer och din popularitet dalade. Men som så ofta i dessa händelser så ordnades det en fin reträttväg så att du kunde lämna positionen utan att behöva tappa ansiktet. Du försvann från den allmänna positionen och blev mer anonym och snart så lämnade du även denna befattning och gick vidare ut i anonymitet igen.

Jag själv kämpade vidare med min sjukdom och att komma tillbaka till ett värdigt liv. Fick många bra och välbetalda jobb, men ingen fast anställning utan det var projektanställningar. Fick en bra handläggare på AF som trodde på mig och de bestämde att de skulle satsa en kvarts miljon på mig. Jag började plugga på ett utbildningsföretag och där, var du… Du jobbade som utbildningsansvarig och vi fick äntligen träffas och vi hejjade och pratade med varandra så som man gör där. Jag tyckte om dig!

En dag kommer du ut till mig i lokalen och bad mig komma in till dig när jag var färdig med min uppgiften. Efter en stund så klivade jag in på ditt kontor och du sade stäng dörren, ja vill prata mellan fyra ögon. Jag fick många tankar i huvudet. Skall jag slängas ut får utbildningen. Har AF något emot mig, vill de dra in mitt utbildningsbidrag, eller vad?
Mina tankar snurrade och snurrade. Jag satte mig ner framför dig och du började med orden, jag vet inte i vilken ända jag skall börja, som sedan följdes av tystnad. I det ögonblicket gick jag redan ut i mina tankar och började packa ihop mina grejor, för nu var det slut…

Du frågade hur min sjukdom (panikångest) yttrade sig, hur det var att leva med den och hur man hanterar den. Jag berättade hur jag hanterar den och vilka symtom jag har och hur den påverkar mig. Till slut kunde jag inte låta bli och fråga varför du ville veta allt detta. Visst kunde det vara bra för dig att veta detta för framtida bruk, men ändå.

Du sänkte ditt huvud och började stamma lätt samtidigt som du berättade.
Just nu låg du i en jobbig skilsmässa, och detta med tidigare händelser hade påverkat dig och att du själv mådde dåligt just nu. Efter den träffen följde flera sådana träffar på ditt kontor. Jag hjälpte dig flytta och så även dina barn, som var tillräckligt stora. Jag fanns här när du behövde prata. Politiken ändrades och utbildningsföretaget blev tvungna att dra ner på verksamheten och där försvann du. Men vi fortsatte att hålla kontakten till en dag då du bara var försvunnen. Ditt namn fanns inte i trappuppgången, och telefonen blev bara svaret ingen abonnent. När jag undersökte så fick jag bara svaret att du flyttat, men inga uppgifter vart.

Tiden gick och jag visste inget mer om dig, men jag tänkte på dig ibland och undrade vad som hänt. En dag för ett par år sedan fick jag en träff på internet och efter lite detektivarbete så kunde jag ringa upp dig. Du var så glad när du hörde att det var jag och vi började prata om vad som hänt sedan sist. Du hade fått en chefstjänst på ett företag i Småland och fort flyttat dig. Jag var glad att höra att det gått bra för dig, fram tills att du sade ”men”, nu skall jag snart börja arbetsträna. Detta chockade mig, då jag trodde allt var frid och fröjd med dig. Du berättar din otroliga historia för mig.

Du var hemma i radhuslägenheten när du kände något mycket konstigt i bröstet och du ringde 112. Ambulansen kom snabbt men då hade du redan trillat ihop och låg på golvet.
De satte in alla livräddande resurser de kunde och med blåljus och sirener satte de högsta fart mot Värnamo sjukhus. De insåg att läget för ditt liv hängde på en skör tråd och att läget var mycket kritisk. Under färden bestämdes att ambulansen skull vända och styra mot Linköping i stället så du kunde få specialvård… Det var enda chansen för att du skulle minimal chans att överleva. Du kom till Linköping och direkt in på operationsbordet där de kunde konstatera det som de befarade. Din kroppspulsåder hade hade spruckit strax under hjärtat och en del blod pumpades ut i kroppen. Men med snabba beslut och ambulanspersonalens erfarenheter och att vara ständigt uppkopplad till specialistläkaren på Linköpings sjukhus så kunde de rädda ditt liv.

I dag sitter du i rullstol, du är förlamad från bröstvårtorna och neråt och saknar helt känsel i de delarna av kroppen. Hela nervpaketet i ryggraden har ruttnat bort i brist på syrerikt blod, men du lever. Du bor nu återigen i din lägenhet som de specialanpassat för dig, men de har glömt en sak, som de inte vill bevilja. Du får ingen automatisk dörröppnare, så varje gång du vill ta dig ut ur lägenheten så måste du larma hemtjänstpersonalen som kommer och öppnar och stänger. Allt annat klarar du själv, trots handikappet. Däremot har du omfattande behov av hjälp, då du inte ens känner när du behöver, eller har behövt.
Du har kommit tillbaka till ett arbetsliv, inte på heltid med ändå. Du är tacksam för att du lever, trots de bekymmer som händelsen medfört och du är tacksam för att jag ställde upp och pratade med dig, när du behövde.

Jag är glad att ha dig som vän igen, att se att du mår bra fast livet har förändrat så mycket för dig och det är kul när vi pratar i telefon och jag hör din livsglädje.