P4 Väst -”Vilse i pannkakan”

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

Ni som känner mig vet att jag är väldigt radioaktiv… Större delen av dygnet står ju radion på antingen i bilen eller här hemma. Jag brukar så ofta jag kan vara med i debatterna på de sociala medierna och kommentera saker och ting, i alla fall när det gäller mina favoritprogram. Vid flera tillfällen har ju de berörda programmen, både på riksplanet och lokalt bett mig medverka i radion.

Denna gång var det min lokala station P4 Väst, men de ville inte tala med mig utan programledarna Tommy Öster och Peter Olsson valde att prata OM mig, och min kommentar på Facebook.

Bara att klicka på Youtube-klippet ovan och lyssna
olle jönsson

Vill man se på Bilder på Ellinor Hellborg kan man göra det på TTELA:s hemsida.
Vill man lyssna på hela inslaget inklusive intervjun med Ellinor så finns den här.

Tack till Peter och Tommy att jag fick lite roligt på måndagsmorgonen och tack till dig Tommy för att jag får dela detta i min blogg.

Även Robert Bentlinder (i klippet nedan) hade kul åt min berättelse i nattradions vaken med P3 & P4

Ett år med #fitbit

Den Av villacaliforniai Hälsa, Teknik2 kommentarer

fitbitflex

Ja ett år har redan gått eller närmare bestämt 14 månader och i helgen var det dags att fira och det gjorde jag ordentligt både med god mat och lite starkare drycker därtill. Anledningen till att jag firade på detta superba sätt var inte att jag nu använt min Fitbit i 14 månader utan att jag under denna tid har reducerat min kroppsvikt med 15 kilo.

Detta är nu halvvägs till målet till min normalvikt på ca 80 kilo. Tror säkert de kommande kilona blir svårare, så därför var det läge att fira nu…

20160120_125409Detta enkla hjälpmedel har hjälpt mig mycket bättre än både sjukgymnastik och FAR…
Jag känner mig så otroligt lättad, när jag ser mig själv i spegeln och ser att min kroppshydda har blivit mindre och att ställa sig på vågen är en fröjd för hela mitt sinne.

I dag är det minst 10000 steg per dag som gäller och även vovven har blivit bortskämd med detta, så han brukar påminna mig om jag själv glömmer. Vi har ju vår vanliga 3 kilometersrunda som vi kan utöka efter behov, men det finns ju inget som hindrar att man också kan upptäcka nya miljöer och också få njuta av naturens skiftningar. Jag ser ju också att sockervärden (diabetes) har blivit så mycket bättre.

wpid-wp-1434957514996.jpegI normalfallet försöker jag pressa mig liter mer för var gång jag går mina rundor utan att för den skull ta ut mig allt för mycket. Jag vet ju hur min kropp kan reagera vid dessa tillfällen. Så idag är det med lätthet man klär sig i regnkläder för att komplettera stegen om man inte nått målet tidigare under dagen.

Så hela jag, både i själ och hjärta, mår ju bra av detta.

Så tack Fitbit, du sitter på min arm och har gjort mitt liv så mycket lättare…

Journalister, min beundran

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar
tidningar-small
Fredrik Virtanen skrev en ledarkrönika i Aftonbladet med rubriken:
”Journalisthatet frodas i samtidens mörka hjärta”

För några år sedan trodde jag att journalister var en egen gruppering som i sin ”skola” blev hjärntvättade. Nu vill jag verkligen säga att hjärntvättade var i den absolut bästa innebörd som någonsin kunnat tänkas. Jag kände inga journalister själv, så jag visste inte bättre…

I slutet på 1980-talet var jag med om en trafikolycka där jag enligt alla gällande regler var den skyldig. Med bussen jag framförde i linjetrafik, körde jag på en cyklist, som kom från höger, så denna föll i gatan och spräckta skallbenet.
Det jag dagen efter läste i tidningen stämde inte på långa vägar, bland annat hade ett vittnet uttalat sig att jag framförde bussen som en fartdåre. Enligt färdskrivarkortet så var min hastighet 36 km på denna 50-väg när jag upptäckte faran och något lägre när det small.
Efter en månad på sjukhus, så var personen helt återställd och jag blev efter 18 månader frikänd från alla misstankar om vårdslöshet i trafik. Efter den händelsen blev jag mer negativ till journalister och media.

För 5-6 år sedan fick jag reda på saker på en arbetsplats här i närheten och som lokalpatriot ville jag ge min lokaltidning ett scoop. Tyvärr var de i skede av omorganisation och där journalister var på väg att försvinna, så de hann inte med några nyheter. Va, journalister och tidningar, vad skall de syssla med om inte nyheter?

Vändningen kom när jag fick kontakt med en journalist på vårt största TV-företag, som hjälpte mig och lotsa mig vidare i djungeln på de olika redaktionerna. Journalisten blev också en stor tillgång för mig när jag byggde upp bloggen, hur jag skulle uttrycka, vilka ord jag kunde använda och vilka saker jag rättvist kunde använda utan större risker. Denna underbara person blev på något sätt en mentor för mig. Men hjälp av en journalist på det konkurrerande TV-bolaget fick jag lärt mig mycket hur jag skall bearbeta och prata med journalister. Dessa två personer blev de första att ge mig ”journalistutbildning”.

Jag fick kontakt med en journalist på min lokalradio och vi började gemensamt försöka nysta upp detta men också kunde vi avfärda en massa rykten. Med hjälp av lokalradiostationer runt omkring här så kunde vi börja dra åt snaran runt en arbetsledare på arbetsplatsen. Dessa stationer fick nyhetstips från mig medan jag själv fick svar på frågor som kunde användas i kampen.

Till slut blev vi själva drabbade av det som hände på arbetsplatsen och allt kunde avslöjas. Jag minns så väl mors ord när journalisten var här och pratade med oss ”Man kunde lika gärna vara död” .

I dag har jag blivit vän med många journalister och har förstått att de inte är ”hjärntvättade” och jag beundrar det arbete de gör med bravur.

Som tidningsbud ser hur våra tidningar (pappersupplagan) har minskat både i upplaga men också i antal sidor, och detta gör mig rädd. Samtidigt ser jag hur en annan del av journalistiken växer upp som kallar sig ”yttrandefrihet på riktigt”. Jag har med egna ögon sett hur nyheter i dessa media har förvanskats och sanningen har dolts för att ge deras förvanskade syn på samhället mer acceptans.

I dag känner jag många inom journalistyrket och är så otroligt glad och stolt över det, men jag har också en stor rädsla när jag ser att våra etablerade media omorganiserar, drar ner på journalister och tidningarna omfång minskar. Jag blir fruktansvärt rädd när jag ser hur mina vänner mer och mer delar de mörka alternativen i stället för de etablerade medierna. Jag ser med egna ögon hur hot och hat förekommer mot både enskilda journalister och nyhetsmedia. Själv har jag också blivit hotat när jag deltagit i debatten i medier, och vet den känslan man får inombords, den klump som sätter sig i halsen. Jag är idag rädd för vad som komma skall, är rädd att journalister inte vågar berätta sanningen, blir påverkade av hoten och funderar på om det är detta de vill hålla på med. Tanken skrämmer mig när journalisterna blir mindre i antal och inte har resurser till att hålla koll på samhället och det som sker. Jag är rädd att korruption och en dold agenda kan ske, när det inte finns resurser till att granska makthavare på det sätt som de borde göras. Jag är rädd för att vår demokrati urholkas.

Detta får bli min hyllning till Sveriges alla journalister som kämpar för att ge oss sanningen, avslöja korrupta skeenden och ställer upp för en sann demokrati. Detta får också vara mitt innerliga tack till de journalister som stöttat och hjälp mig att avslöja oegentligheter men också bara gett värmande ord. För varje sak som jag varit delaktig i att avslöja, har jag vuxit inombords. Jag är glad att jag med journalisternas hjälp kunnat avslöja konflikter och att överordnade blivit sparkade pga sexuella trakasserier mm.

Jag är stolt över er journalister!

PS
Jag gör som gammelmedia och nämner inga namn, etniciteter, religioner eller sexuell läggningar, då det är ointressant i sammanhanget.
DS

Gör det negativa positivt

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

tank-positivt

I går hände något som jag ser som fruktansvärt när en grupp maskerade personer hade som mål att attackera ensamkommande flyktingbarn.
I dag svämmar mitt flöde över av delningar från olika källor ibland med kommentarer ibland utan. Händelsen gjorde mig nästan deprimerad men idag är det katastrof och jag vill bara gömma mig. De enda som njuter nu, är ju dessa som gjorde detta och får nu massor av uppmärksamhet.

Vi såg samma tendens när ett visst främlingsfientligt tidigare annonserade i EN tunnelbanestation, och vi övriga medborgare hjälpte till och sprida deras budskap. Det var ju baktanken med det hela..

Låt media sköta den delen, som de är bra på, läs gärna och fundera, sedan så räcker det…
Vi behöver inte springa deras ärenden, för de kommer ju att njuta av den uppmärksamhet de skapat. De kommer bara att skratta, dansa och slå sig för bröstet, ”vad vi är duktiga!”.

Vi är över 9 miljoner i detta landet och det var ca 100 som utförde detta. Är det inte underbart att så många valde att INTE deltaga i detta, så säg!

Vi som inte deltog är ju trots allt i en övervägande majoritet, så det visslar om det.
Vårt främlingsfientliga parti i riksdagen har knappt 20% av rösterna, men det är deras politik som syns i flöden, trots att över 80% väljer andra partier. Jag vet ju mer om det främlingsfientliga partiets politik än de andras. 😦

Vill en lite grupp skapa hat i världen, så måste vi bemöta det med kärlek istället…
Trots allt är ju det större än något annat.

Är det OK om jag tar dig på ……

Den Av villacaliforniai Minnen, VardagLämna en kommentar

Buss

Jag har inte undgått debatten om tafsande killar som tar tjejer på ställen på kroppen. Här om dagen kom jag i diskussion med en kvinnlig bekant om att många karlar är äckliga och hon tog ett exempel på en karl som jobbar som tidningsbud och hade frågat henne om hon bjöd på kaffe om han kom med tidningen till henne. Hon kollade honom och han var gift och hon tyckte det var skamligt att en gift man betedde sig på det sättet.
Jag vet inget om denne mannens avsikter och tänker heller inte spekulera i det.

Men jag vet själv när jag körde mitt gamla tidningsdistrikt, där jag kände många och de kände mig, hur det kunde fungera. När det var stora problem med distributionen på grand av väderlek eller andra hinder på vägarna, så hade någon varit ute och för att hämta tidningen som inte fanns, då kunde det ibland komma ett meddelande på Facebook med förfrågan var jag befann mig. Då kom ofta förslaget tuta när du här så kommer jag ut med en kopp kaffe. Oh, vad glad man blev åt dessa meddelanden. Var man trött för att ta sig fram på dåligt plogade vägar i snöstorm, så var detta mer än välkommet och man kände sig verkligen behövd… Kanske var det en muta från deras sida för att slippa gå till brevlådan igen, men för mig var det guldkant denna dag när man kämpade med jobbet. Jag har aldrig haft en tanke att någon av dessa, oftast damer, hade någon som helst baktanke med sitt erbjudande. Kanske jag är dum, jag vet inte…

Men diskussionen gick vidare till min period som busschaufför och där kunde det förekomma saker som i alla fall jag inte tyckte var så angenäma.

Det hände emellanåt att överförfriskade tjejer/damer ”råkade” tappa sina pengar över mitt skrev för att sedan få ”chansen” att plocka upp dem där. Ibland kom det en smekning och ibland ett nyp så man trodde att man blev kastrerad… 😦
Ofta hände dessa saker väldigt fort så man hann inte reagera innan det var för sent…
Man försökte hantera situationen på bästa sätt, men var man för otrevlig så kunde dessa kvinnor ibland ringa kontoret och påstå att jag varit otrevlig och man blev inkallad dit för att förklara sig. Nu visste ju företaget om våra problem, så det blev inte mycket väsen om det utan de kontaktade ibland anmälaren som fick förklara sig.

Värre var det med kvinnor som varit på krogen och inte fått det de önskade med hem, utan blev otroligt kärvänliga på bussen. Det de inte fick med sig hem hoppades de att jag kunde leverera direkt. När man då inte visade sig intresserad så valde de att ringa polisen och påstå att jag försökt våldta dem. Även polisen visste ju om vår situation och vi hade bra samarbete och kunde snart avfärda det jag blivit anklagad för och de kunde kontakta anmälaren igen som då fick bekänna färg. Visst, jag hade kunnat göra motanmälan, men det kändes bara som mer bekymmer. Även om man av någon orsak nekat personer att åka med, så kunde dessa ringa och anmäla mig för rattfylla. Man lärde sig snart att veta att nu står polisen på ändhållplatsen för att kolla upp något, efter att någon ringt.

Jag slutade köra buss 1994, och funderar ibland på hur det yrket och det ”problem” som fanns då, fortfarande finns kvar idag.

Kanske skall fråga någon av mina manliga vänner hur det är idag, om kvinnor fortfarande tar dem på K*ken…

Med kniven i högsta hugg

Den Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

Knife

Ett barn sticker kniven i en vårdpersonal på ett HVB-hem, så denna avlider och lika fort fylls alla flöden med hat, hot, straff och utvisningar. Direkt försöker några hitta anledning i att de är sk ”skäggbarn”, flyktingar, muslimer och allt vad de kallas.

Jag blir rädd när jag läser detta, och den okunskap som finns bland många, båd hög och låg. Nej, jag tänker inte försvara gärningen, då de aldrig är OK att skada eller döda någon annan människa. Men vi måste också lära oss förstå vad som kan ligga bakom.

När jag blev sjuk i slutet av 80-talet, så berodde det på mobbing från en person. Hur medvetet eller omedvetet det var, låter jag vara osagt, men för mig innebar det ett trauma. Jag försökte prata med personen och få den att förstå att dennes beteende mot mig fick mig att må dåligt. Men det var som att prata för tomma öron.

Istället blev mina tankar, hur skall jag få personen att förstå att det inte är OK att behandla mig på detta sätt. Hela tiden försökte jag hålla ett positivt sken utåt, men inuti var jag trasigare än trasig.

Ibland gick jag in till denna person, i mina tankar, och i innerfickan på jackan hade jag en kniv. När personen minst anade det, så tog jag i smyg fram kniven och och stack den i bröstet på mig själv. Jag kände smärtan, men jag kände också en lättnad över att ha tagit detta stegen. Jag ser hur mitt blod strömmar ut från kroppen, träffar min mobbare, hela skrivbordet är fyllt med röda bloddroppar, och jag njuter…. Ja jag njuter…

Men en fråga jag ställer mig, skall jag trycka in kniven sakta eller smälla till hårt. Smäller jag till var ju risken att jag träffade ett revben och hela effekten försvann. Gjorde jag det sakta, så kanske smärtsam fick mig att sluta…
Visst, säkert hade jag redan varit död när andra kom ditspringandes för att se vad som hänt. Jag hade inte fått se saneringen av vad jag orsakat, men trots allt var det så underbara tankar.

Nästa steg blev en pistol, som jag hade i innerfickan. Mina tankar var att stoppa den in munnen, rikta uppåt och trycka av…
Jag ser framför mig hur jag med förstört huvud har sjunkit ihop, hur hjärnsubstansen sprutar ut, blandat med blod och detta hänger på väggar och i taket tillsammans med köttslamsor från mitt huvud. Visst, jag kom inte att få uppleva det som hände efter jag tryckt av, men vad gjorde det, tanken var underbar och jag njuter…

Kan ni förstå att jag mådde så dåligt så dessa bilder från skräckfilmer och mig själv var njutbara… Kan ni förstå detta?

En dag under denna period står jag och plockar ur diskmaskinen. Kommer till brödkniven och när jag tar den speglar sig en solstråle i den och bländar mig.
Jag tar den till mig, vänder mig om och lutar mig mot diskbänken medan jag känner på eggen. Tittar på tandningen, och tänker att denna kanske fungerar bra.
Tar två fingrar och drar försiktigt efter eggen, känns ju helt fantastiskt och jag njuter.
Jag måttar in den på min handled och lägger eggen försiktigt där, hur känns detta, är det rätt… Ja det är helt rätt… Men detta är det sista jag gör i livet, är jag medveten om det…. Ja det är jag och ett bredd leende sprider sig på mina läppar.
Helt plötsligt mår jag så in i helvete bra och jag njuter…

Jag tittar på handleden och sätter kniven där jag tror den gör mest skada.
Räknar sakta ner till noll och skär… Blundar och vrider ansiktet i smärta.
Öppnar ögonen sakta och ser där jag skurit, men bara en halv droppe blod.
Nu blir jag förbannad också och lägger kniven i det gamla snittet och skär ordentligt och denna gång gör det inte det minsta ont… Jag bara njuter….

Flyttar kniven till andra handen och skär ordentligt även där…
Känner mig nöjd när det sprutar blod som sedan rinner ner för händerna.

Det ringer på dörren och strax därefter öppnas den…
Det är grannens pojk som kommer in, men jag bryr mig inte, jag är strax död.

Han kommer in i köket och ser mig, skriker herre gud, får tag i ett par kökshanddukar och virar hårt år, får tag i bilnycklar och får in mig i bilen och sedan ilfart till sjukhuset.

Väl där blir jag fort omhändertagen såren rensade och sydda och bandage fint lindade runt båda handlederna. Syntes så tydligt vad jag hade gjort.
Ingen frågar varför jag gjorde det, ingen frågade hur jag mår,ingen brydde sig.
Det som syntes var bara en synlig del av det som var inuti mig, men det struntade de i.

Hem igen och nästa dag skall jag jobba igen. När jag bytte om till jobbkläder var jag glad att ärmarna på skjortan var tillräckligt långa.

De lagade mig på utsidan men insidan var fortfarande lika trasig. Hur hade mitt liv sett ut idag om det hade tagits på allvar?
Vad hade hänt om jag hade valt att sätta kniven mot min mobbare istället för mig?

I dag hade jag säkert blivit utvisad om det funnits någonstans att utvisa mig, eller?

Alla ni som dömer, ni vet inte ett förbannat dugg om vad som ligger bakom, men dömer det gör ni lika förbannat…

Isgata

Den Av villacaliforniai Tidningsbud, VardagLämna en kommentar

wp-1453727807790.jpg

Vi hade ju väderomslag i helgen och temperaturen steg till flera plusgrader. Många av de vägar jag trafikerar på natten har varit dåligt snöröjda och bilar har packat snön så den blivit kompakt. Nu smälter det och istället för packas snö har delar av mina vägar blivit isgator. Vissa av mina vägar har fått sand eller grus på sig andra inte…

När man inte kommer tillräcklig nära lådorna så är man glad att man kan veva ner rutan och kroka armen i fönsterkarmen på bilen för att kunna ta ett steg till lådan.

Ett av mina kiss/rökställen utefter rundan var så halkig så det var ingen ide att försöka ställa sig upp där för att göra behoven. Så i morse fick jag välja en annan plats för deet som behövdes.

Skyll inte på alla andra

Den Av villacaliforniai Teknik, VardagLämna en kommentar

broken-window-960188_1280

Jag hade i min bekantskapskrets två fina damer. Dessa damer födda strax innan kriget, uppvuxna under kriget och under en tid då många män var inkallade för att försvara fosterlandet. Pappa kom hem ibland, så det var mamma som fick sköta det praktiska med hem och barn. Då fanns inte så många män som kunde blir förebilder och kunde vara en del av deras uppfostran och utveckling. Tiden kom och skolan tog slut och dessa kvinnor skulle då hjälpa till med familjens försörjning men också ett krav på sig att hitta sitt eget.

Båda dessa kvinnor lockades av män som var betydligt äldre och lockade dem med choklad, guld och gröna skogar. Snart blev det giftemål och de började få barn. Men vad byggde deras äktenskap på egentligen? Chokladen försvann, guldet syntes inte till och skogarna blev inte grönare. Dessa kvinnor hade letat efter trygghet, en manlig förebild och en pappa för sig själva, den pappan som under kriget ibland kom hem och hälsade på. Under barnaåren så var det mycket jobb och de hann inte uppfatta att det saknades en mycket viktig bit i äktenskapet, och det var kärlek, äkta kärlek. Dessa män, som kanske även var lite arbetsskygga, inte passat in i krigsmaskineriet hade med choklad och löften fått tag på galjonsfigurer att pryda fören med. Båda levde i vad vi i dag kallar destruktivt förhållande.

Den ena av dessa damer började leta efter kärlek och passion vid sidan om sitt äktenskap och fann en man som kunde ge det som också resulterade i en graviditet. Men den skam och rädsla som detta förde med sig, så stod hon inför ett val, och valet blev att lämna kärleken och låtsas som om maken var far till barn nummer två. Men längtan efter äkta kärlek fortsatte och hon tror hon hittade den och ville ha skiljsmässa, men maken vägrade. Hur skulle det se ut om hans galjonsfigur lämnade honom för en yngre man?

En kväll tog hon en överdos tabletter och när maken på natten vaknade och fick se hennes tillstånd så valde han att ta med täcke och kuddar och lägga sig i soffan i väntan på det oundvikliga. Det var trots allt lättare för honom att skylla på dödsfall än på att frun hade hittat någon annan…

Den andra kvinnan stannde kvar i sitt äktenskap, fick ytterligare barn med maken,samtidigt som han blev mer och mer krävande. Hon fick ett nattjobb som drygade ut ekonomin, hem klockan sex på morgonen, tända i spisen, tänka i kaminen. Väcka barnen fixa frukost till dem och sedan se till att de kom i väg till skolan. Nu var det dags att börja om, för nu var det maken som skulle gå upp och få frukost, och nu var det säkert så varmt så han kunde komma utanför täcket. När maken hade fått sin frukost, så var det ju tvätt och städ och en massa saker för henne att göra medan mannen skulle läsa tidning. Hade hon sedan tur hade mannen lite lust att göra något, eller så skull han passas upp hela dagen.

När sedan maken dog så stod hon där med en fallfärdig bostad, inga vänner och helt ensam. 15  Femton år efter makens bortgång dog hon ensam på sjukhuset medan grävskoporna skövlade bort resterna av deras gemensamma hem.

I dag tänker jag ofta på de barn som växer upp här, antingen som födda här eller kommit hit som flyktingar. Vilka förebilder har de?  I bland tänker jag på den 13-14-åriga tjej som ibland kom med en flaska vin i näven och klev på den buss jag körde. Mamman köper en pava rött, slänger ut sin dotter, sitt eget kött och blod, för att klara sig själv i vinternatten på staden bara för att mamman skall ha herrbesök…

Vilket ansvar har vi alla för uppfostran för kommande generation?
Vi måste alla vara förebilder för varandra, och visa att så så gör man, men det är inte OK.
Det är väldigt lätt att hamna i fel gäng, där det kan finnas acceptans för att tafsa varandra på könsorgan, att hot om våldtäkt är okey mm.

I dag när det kommer flyktingar hit och diskussionerna gör höga om vad de hittar på så är det så lätt att skylla på en sak, muslimer, kultur och andra saker. Varför gör vi det så lätt för oss? Vi förenklar och klumpar ihop människor i grupper utan att titta på individen.

Vi glömmer så lätt av att vi alla har ett ansvar att alla kan göra något, för att hjälpa, att vi alla måste vara förebilder för varandra. Det är så lätt att säga du skall inte göra som jag gör, du skall göra som jag lär… Men ser jag att du gör så, så anser jag att det är okey att göra så….

Jag är sambo

Den Av villacaliforniai Vardag4 kommentarer

ring-1775_640

Jag har blivit sambo, jovisst vi har haft ett förhållande under många år, jag och denna man. Vi delar det dagliga livet, vi hjälps åt med de dagliga sysslorna, så som man gör när man är tillsammans.

Fredag och lördagskvällar, blir det gärna ett glas vin, ibland lite tända ljus och så myser vi där framför TV:n eller kanske till lite härligt god musik på stereon..

Efter arbetsveckan brukar det bli lite extra festlig måltid i kvällningen där vi sitter tillsammans i den känslosamma nerdragna belysningen.

På veckorna har vi ju våra jobb att sköta, men vi försöker ändå göra de vardagliga sysslorna tillsamman. Vi shoppar tillsammans, handlar mat tillsammans, och medan jag lagar mat eller bakar, så dammsuger han kök och hall eller dammar vardagsrummet.

Tvåsamhet kan vara så oerhört fint oavsett kön, bara man älskar varandra.
Visst händer det att vi har olika uppfattning om saker och ting, men då måste vi försöka jämkas och komma fram till en ståndpunkt som vi båda kan acceptera. Men sådant ingår ju paketet, så att säga. Senaste igår fick han en liten kärleksgåva av mig, ingenting dyrt, men för att bevisa min kärlek. Och jag njöt i fulla drag när jag såg ögonen lysa upp på honom, när paketet öppnade sig och han sade, ”oh vad vackert”. Jag kände mig så stolt i det ögonblicket.

Jag verkligen älskar detta livet och kan knappast ha de bättre…
På kvällen när vi känner att att ögonlocken blir tyngre, så säger vi ömt god natt till varandra och lägger oss i dubbelsängen….

Skall i sammanhanget också säga att dubbelsängen är delad och var del står i var sitt rum, för vi behöver också vara lite privata. Men jag älskar honom, min egen bror, över allt annat på jorden.

Vi lever anno 2016, men fortfarande känns det som om andra relationer än man – kvinna är svårt att acceptera, i vissa kretsar.

 

Tympaton – ställes högt med frambenen

Den Av villacaliforniai Minnen, VardagLämna en kommentar

medicinflaskor
När jag var liten så delade jag och bror rum när vi bodde hos föräldrarna. Jag var sju år äldre och en stolt storebror. Lillebror hade alltid svårt att somna på kvällen så oftast gick mor (ibland far eller jag) upp med honom och vi lade oss på sängen samtidigt som han gjorde det. När han sedan hade somnat så försökte man då tyst smyga iväg för att avsluta dagen men ibland hade han bara spelat med i vårt spel och när han hörde att vi andades tungt som man gör när man sover, så gjorde han samma sak.

Det hände till och från att bror kom ner med orden, ”nu sover mamma”!

En kväll när både jag och bror sov, så hörde mor att jag hade kraftig hosta. Hon skulle upp tidigt för att mjölka och fodra djuren i ladugården. Hon var orolig för att min hosta skulle väcka lillebror och att han sedan inte skulle somna och att hennes nattsömn blev förstörd, innan arbetsdagens början.

Hon smyger ner till köket och går in i skafferiet, vi hade ett gammaldags skafferi som man fick gå in i, och tar flaskan med hostmedicin på översta hyllan som vanligt. Tar med en sked och kommer upp till mig. Jag får en tesked med hostmedicin och protesterar mot att den smakar väldigt konstigt. Tyst och sov nu så vi inte väcker lillebror.

Mor ställde tillbaka medicinen och gick och lade sig men blev orolig för jag hade blivit för tyst. Hon kom på min protest om konstig smak och gick ner till skafferiet än en gång och nu tände hon ljuset…. Tympaton Vet. stod det på flaskan. Hon läste vidare ”ställes högt med frambenen”. Tympaton användes till att ge djuren när de hade fått för kraftigt bete på höstkanten så det inte bildas för mycket gaser i magen som inte kommer upp.

För mor blev det panik, vad hade hon gjort? Upp och väcka mig som sov tyst utan hosta, inte väcka bror, fick komma till köket där jag fick en hink och ombads sticka fingrarna i halsen.

Mor ringer 90000 och ber om giftinformation och blir kopplad dit. Hon förklarar situationen och de börjar leta i sina arkiv efter info. Men tiden gick och de hittade inte något som kunde hjälpa henne utan ombads istället kontakta veterinär…

Nu skulle hon jaga en veterinär på natten i en tid utan mobiltelefoner, vilket inte var lätt.
Hon fick kontakt med en person som skulle be doktorn att ringa upp.
Halv sex på morgonen ringde veterinären upp och meddelande att det inte är någon fara, möjligen lite diarre…

För mor var det nu bara att gå till ladugården och börja med dagens arbete, utan en minuts sömn. Jag hade fått några timmar men lillebror var pigg och utvilad dagen efter.