Med kniven i högsta hugg

Knife

Ett barn sticker kniven i en vårdpersonal på ett HVB-hem, så denna avlider och lika fort fylls alla flöden med hat, hot, straff och utvisningar. Direkt försöker några hitta anledning i att de är sk ”skäggbarn”, flyktingar, muslimer och allt vad de kallas.

Jag blir rädd när jag läser detta, och den okunskap som finns bland många, båd hög och låg. Nej, jag tänker inte försvara gärningen, då de aldrig är OK att skada eller döda någon annan människa. Men vi måste också lära oss förstå vad som kan ligga bakom.

När jag blev sjuk i slutet av 80-talet, så berodde det på mobbing från en person. Hur medvetet eller omedvetet det var, låter jag vara osagt, men för mig innebar det ett trauma. Jag försökte prata med personen och få den att förstå att dennes beteende mot mig fick mig att må dåligt. Men det var som att prata för tomma öron.

Istället blev mina tankar, hur skall jag få personen att förstå att det inte är OK att behandla mig på detta sätt. Hela tiden försökte jag hålla ett positivt sken utåt, men inuti var jag trasigare än trasig.

Ibland gick jag in till denna person, i mina tankar, och i innerfickan på jackan hade jag en kniv. När personen minst anade det, så tog jag i smyg fram kniven och och stack den i bröstet på mig själv. Jag kände smärtan, men jag kände också en lättnad över att ha tagit detta stegen. Jag ser hur mitt blod strömmar ut från kroppen, träffar min mobbare, hela skrivbordet är fyllt med röda bloddroppar, och jag njuter…. Ja jag njuter…

Men en fråga jag ställer mig, skall jag trycka in kniven sakta eller smälla till hårt. Smäller jag till var ju risken att jag träffade ett revben och hela effekten försvann. Gjorde jag det sakta, så kanske smärtsam fick mig att sluta…
Visst, säkert hade jag redan varit död när andra kom ditspringandes för att se vad som hänt. Jag hade inte fått se saneringen av vad jag orsakat, men trots allt var det så underbara tankar.

Nästa steg blev en pistol, som jag hade i innerfickan. Mina tankar var att stoppa den in munnen, rikta uppåt och trycka av…
Jag ser framför mig hur jag med förstört huvud har sjunkit ihop, hur hjärnsubstansen sprutar ut, blandat med blod och detta hänger på väggar och i taket tillsammans med köttslamsor från mitt huvud. Visst, jag kom inte att få uppleva det som hände efter jag tryckt av, men vad gjorde det, tanken var underbar och jag njuter…

Kan ni förstå att jag mådde så dåligt så dessa bilder från skräckfilmer och mig själv var njutbara… Kan ni förstå detta?

En dag under denna period står jag och plockar ur diskmaskinen. Kommer till brödkniven och när jag tar den speglar sig en solstråle i den och bländar mig.
Jag tar den till mig, vänder mig om och lutar mig mot diskbänken medan jag känner på eggen. Tittar på tandningen, och tänker att denna kanske fungerar bra.
Tar två fingrar och drar försiktigt efter eggen, känns ju helt fantastiskt och jag njuter.
Jag måttar in den på min handled och lägger eggen försiktigt där, hur känns detta, är det rätt… Ja det är helt rätt… Men detta är det sista jag gör i livet, är jag medveten om det…. Ja det är jag och ett bredd leende sprider sig på mina läppar.
Helt plötsligt mår jag så in i helvete bra och jag njuter…

Jag tittar på handleden och sätter kniven där jag tror den gör mest skada.
Räknar sakta ner till noll och skär… Blundar och vrider ansiktet i smärta.
Öppnar ögonen sakta och ser där jag skurit, men bara en halv droppe blod.
Nu blir jag förbannad också och lägger kniven i det gamla snittet och skär ordentligt och denna gång gör det inte det minsta ont… Jag bara njuter….

Flyttar kniven till andra handen och skär ordentligt även där…
Känner mig nöjd när det sprutar blod som sedan rinner ner för händerna.

Det ringer på dörren och strax därefter öppnas den…
Det är grannens pojk som kommer in, men jag bryr mig inte, jag är strax död.

Han kommer in i köket och ser mig, skriker herre gud, får tag i ett par kökshanddukar och virar hårt år, får tag i bilnycklar och får in mig i bilen och sedan ilfart till sjukhuset.

Väl där blir jag fort omhändertagen såren rensade och sydda och bandage fint lindade runt båda handlederna. Syntes så tydligt vad jag hade gjort.
Ingen frågar varför jag gjorde det, ingen frågade hur jag mår,ingen brydde sig.
Det som syntes var bara en synlig del av det som var inuti mig, men det struntade de i.

Hem igen och nästa dag skall jag jobba igen. När jag bytte om till jobbkläder var jag glad att ärmarna på skjortan var tillräckligt långa.

De lagade mig på utsidan men insidan var fortfarande lika trasig. Hur hade mitt liv sett ut idag om det hade tagits på allvar?
Vad hade hänt om jag hade valt att sätta kniven mot min mobbare istället för mig?

I dag hade jag säkert blivit utvisad om det funnits någonstans att utvisa mig, eller?

Alla ni som dömer, ni vet inte ett förbannat dugg om vad som ligger bakom, men dömer det gör ni lika förbannat…

2 thoughts on “Med kniven i högsta hugg

  1. Det är fruktansvärda känslor och tankar du delar med dig av. Meningarna griper tag i mig när jag läser. Ingen ska behöva må så dåligt, tänker jag. Men att laga en sargad själ är svårt. 🐻

    Gilla

    • Inlägget låg på skärmen en hel dag innan jag tyckte på publicera. Det var verkligen inte lätt att skiva det jag skrev…
      Först tänkte jag lägga en varning överst, ev kanske lösenordsskydda inlägget men i o m att det var ett inlägg i debatten om vad som kan hända inuti en människa, så blev det som det blev. Hade jag bara kunnat beskriva en psykos ur min synvinkel, så hade jag gjort det, men jag minns ju inget förutom när jag ”vakande upp” igen. Vem vet,jag kanske är en massmördare utan att veta om det…

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s