Kategori: Vardag

Vad har jag Missuppfattat?

Den Av villacaliforniai Vardag4 kommentarer

hearts

Alla hjärtans dag är i antågande och jag ser hur många tänker på sina närmaste och tänker uppvakta dem i samband med dagen. Jag funderar på vad jag har missuppfattat. Min uppfattning är att ”alla hjärtans dag” är en förångning av Valentinsdagen då ungdomlig kärlek skulle uppmuntras med förhoppning om bröllop vid pingst.

Jag ser i dag, med anledning av dagen, att hjärtat är symbolen för liv, liv som ges av ett slående hjärta. Jag har ett liv, min bror har ett liv. Du som läser detta har ett liv, liksom min hund, mina katter och mina nymfparakiter. Visserligen är våra hjärtan av olika storlek, men de skänker oss alla liv.

Barnet som dog på medelhavet förlorade sitt liv när hjärtat slutade slå, medan tiggaren utanför affären, som samlar pengar i sin mugg, fortfarande har liv.

När jag läser ”Alla hjärtans dag” innefattar det alla som har ett hjärta som slår. Tiggaren på gatan, barnet på HVB-hemmet, de som klarade seglatsen över medelhavet, min vovve, mina katter och papegojor. Det innefattar min bror, min vän i Handen, eller han som jobbar natt med bevakning mm mm. Vi har alla ett liv och vi omfattas av alla hjärtans dag.

Min bror har en säng att sova i, tak över huvudet, kan äta sig mätt varje dag, likaså i en lägenhet i Handen och han som just nu försöker göra natten tryggare.

Mina tankar går istället till de som har genomlidits krigets fasor, liksom mor gjorde, de som tigger utanför butiken med förhoppning att få mat för dagen, eller ligger med ångest på en flyktingförläggning. Vad är det jag missar med ”alla hjärtans dag”?

Varför exkluderar jag de som andra inkluderar denna dag och varför inkluderar jag de som andra exkluderar? Är vi påverkade av kommersialismen eller vad? Är jag unik som går min egen väg med mina tankar. Mitt hjärta är som en damsko, liten utanpå men stor inuti, eller storlek 45 inuti och 35 utanpå, om man så vill…

Min lokalradio P4 Väst hade följande på sin FB-sida: Årets största kärlekshelg närmar sig med stormsteg; alla hjärtans dag. Vem vill du skicka en kärlekshälsning till!?  /Tommy & Cecilia

Jag svarade: I o m att det är ALLA hjärtans dag, får mina nära stå över och jag sänder mina tankar till de som utsätts hot och hat. de som flyr krig och elände. De som kämpar med svåra sjukdomar och behöver lite extra omtanke. De som sitter utanför butiker med sin pappersmugg med förhoppning om att få en bit mat för dagen.

De flest tänkte på sin make/maka, barn och de närmaste. Jag tänkte på de som var längre ifrån min vardag, mitt vanliga liv, men som jag anser behöver mer hjärta än någon annan.

Vad är det jag inte förstår?????

Musikens glädje

Den Av villacaliforniai Vardag1 kommentar

wp-1454977077492.jpeg
De senaste åren har jag inte varit så intresserad av melodifestivalen som tidigare. Tror intresset svalnade i samband med att de införde deltävlingarna. Mitt tidigaste minne från denna tävling var Clas-Göran Hederström med ”Det börjar verka kärlek, banne mig”, 1968 och då fick mor och far väcka mig så jag inte missade honom. Den låten ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Sedan har denna musiktävling varit ett måste varje år för hela familjen.
En milstolpe var ju när ABBA vann med Waterloo.

wp-1455026935412.jpeg
Foto: Fredrik Johansson/Sveriges Radio

När jag sedan fick min kasettbandspelare så skulle jag spela in dem på kassetter. Spelaren  nära TV:n så ljudet gick och alla måste vara tysta. Sedan kom VHS och där fanns ju långa band och kopplades direkt till TV:n och då kunde man ju själv njuta mer igen utan att hålla koll så jag inte fick halva låtar på kassetterna.  Har idag många videoband med denna musiktävling inspelad, men tyvärr ingen avspelare. Nu ligger dessa band och samlar damm, tyvärr…

Tänker ibland på Lill Lindfors när hon tappade kjolen i direktsändning 🙂

Sedan dalade mitt intresse mycket och jag hade inte intresse av denna. Kanske mycket beroende på att mor och far var till åren, de behövde mycket hjälp. Visst tittade vi, men inte med sann glädje. Bror vill ju trots allt se denna tävling, så TV:n har ju varit påslagen, men om jag lyssnat vet jag inte, jag minns inte så mycket av det i alla fall.

Förra året hände det dock något och jag fastnade för Måns Zelmerlöw och hans klättring till Europas topp. Jag var tvungen att följa låten, som låg mig mycket varmt om hjärtat. Jag kollade in hörseltolkningen av låtarna på SVT-play och fick en dubbel upplevelse av dans på scen men även av de som tolkade låtarna.

I år hade jag dock inget intresse av tävlingen återigen, så jag var borta hos bekanta och hjälpte till med lite översättningar från tyska till svenska. Tiden gick och klockan närmade sig 20:00. Blev lite bekymrad för bror, så jag var tvungen att åka hem. I samma veva så startade tävlingen i radions P4 och jag fick höra Carolina Nore’n och Ronnie Ritterland och helt plötsligt fick jag någon form av flashback. Jag började se Bengt Grive framför mitt inre som så underbart kunde beskriva bilderna och förmedla den känslan till mig. Uttryck som ”mörkvitt”, ”spaljégrönt”, ”sängkammarrosa” och ”blåbärsrisgrönt” var uttryck som han blev känd för. Nu fick radion mig åter att måla upp bilder inom mig på ett fantastiskt sätt, som jag länge saknat.

När jag sedan kom hem så försökte jag samköra webbradion med TV-bilden vilket fungerade dåligt pga webbradions fördröjning. I stället kopplade jag FB, där de flesta av mina vänner brukar skriva, men hade tagit bort aviseringar från dessa personer. Jag valde att följa min vän ”melodifestivalnörden” som skapat ett inlägg där man direkt i inlägget kunde kommentera. Detta var ett suveränt sätt att diskutera utan att nedsvärta andras flöden med en massa kommentarer.

Jag fick ett nyvaknat intresse för denna tävling och nu på lördag funderar jag redan på hur jag skall använda detta kommande lördag. Troligen blir det TV-bilder och radioljudet från en vanlig radio, därtill har jag min läsplatta framför mig och följer ”mellonörden” och dennes inlägg på FB.

Kontaktade Ronnie på Twitter för vad de gjorde och fick följande svar… ”Tack tack å TACK! Då har vi ju lyckats uppnå vårt mål 😃! Å hoppas att vi får höra mer av din feedback genom hela turnén.

Tack till Carolina, Ronnie och ”nörden”, ni gjorde min upplevelse halvperfekt och jag har ytterligare några lördagar på mig att finslipa så den blir helt perfekt.

Tack också Ronnie Ritterland att du fixade bilden för mig.

Långlångpromenad

Den Av villacaliforniai Vardag1 kommentar

Jag och Nussä tar ju våra dagliga promenader. I dag var det väder utöver det vanliga och vi beslöt att ta den långlånga vägen, en sträcka på 10 km som tar drygt två timmar att promenera. Grönskan har ju inte kommit igång ännu, men vädret var underbart. Drygt halva vägen har vi en stocksoffa att sitta på och njuta i solen. Vi har också en glänta i skogen där det är underbart att njuta av fågelsång och höra bäckens porlande. I bäcken hade temperaturen skapat ett konstverk av is. Ibland ser man även rådjur och älgar och annat småvilt. Var också framme vid våra naturvattenkällor som nu var öppna och det går att hämta vatten igen. Mums…
Vår stora sjö var fortfarande isbelagd men hade svämmat över bräddarna och dränkt den del av åkermarken. Bäcken som man normalt kan kliva över var på ett ställe bredare än Göta älv.

Den gemensamma nämnaren i bilderna är den blåa himmelen.

Ser kärleken blomma på FB

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

facebook1

Känner mig såååå nöjd, jag helt underbart nöjd.

Efter att nästan har hatat mitt Facebook-flöde så har nu kärleken vuxit sig starkt där och det känns faktiskt mera välkomnande att vara där. Sedan ett par månader har jag storstädat och fortsätter att storstäda där.

Många fina vänner fick jag ju under mors sjukdom och de flesta av dessa är kvar. Men samtidigt var man väldigt bunden hemma och då var det också en del spelvänner man fick som man inte har något annat gemensamt med mer än spel, och de är nu borta.
Vänner som ofta gjorde dessa, för mig förhatliga tester, är borta och ”Bill” har jag bara sett en gång.
Sidor som ”Inte rasist, men…”, ”Missing People” är sedan läge bortplockad i mitt flöde men också spärrad så dessa sidor kan mina vänner dela hur mycket som helst, för jag slipper se det. Blir för mycket delande av för mig ointressant information. Har inget intresse av akuta skallgångskedjor i Malmö eller Stockholm.
Vänner som i praktiken inte delade med sig av sitt liv, utan bara delade vidare utan ord är också borta. Antingen borttagna från min vänlista eller så är allt dolt vad de gör.

Vård och omsorgsfrågor som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat och försöker jag bara dela med  de som det verkligen behöver se. Vänner som delar sådant jag vill se har jag istället fixat aviseringar på medan de som inte har lika stor plats i mitt hjärta men jag ändå vill behålla vänskapen med har nerprioriterats.

Jag har också gjort en massa inställningar för att göra mig mer privat på Fejjan. Behöver ju inte visa allt… Delningar från Twitter har också minskat nu när jag är mer inne på Fejjan och gör egna uppdateringar där, som inte alla behöver se.

images (4)

Det finns så mycket hat och hot i samhället, och då vill jag i alla fall att någon plattform skall fyllas med kärlek. Jag har gjort mitt flöde till ett flöde så som jag vill ha det och inte som du tycker jag skall veta eller se…

P4 Väst -”Vilse i pannkakan”

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

Ni som känner mig vet att jag är väldigt radioaktiv… Större delen av dygnet står ju radion på antingen i bilen eller här hemma. Jag brukar så ofta jag kan vara med i debatterna på de sociala medierna och kommentera saker och ting, i alla fall när det gäller mina favoritprogram. Vid flera tillfällen har ju de berörda programmen, både på riksplanet och lokalt bett mig medverka i radion.

Denna gång var det min lokala station P4 Väst, men de ville inte tala med mig utan programledarna Tommy Öster och Peter Olsson valde att prata OM mig, och min kommentar på Facebook.

Bara att klicka på Youtube-klippet ovan och lyssna
olle jönsson

Vill man se på Bilder på Ellinor Hellborg kan man göra det på TTELA:s hemsida.
Vill man lyssna på hela inslaget inklusive intervjun med Ellinor så finns den här.

Tack till Peter och Tommy att jag fick lite roligt på måndagsmorgonen och tack till dig Tommy för att jag får dela detta i min blogg.

Även Robert Bentlinder (i klippet nedan) hade kul åt min berättelse i nattradions vaken med P3 & P4

Journalister, min beundran

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar
tidningar-small
Fredrik Virtanen skrev en ledarkrönika i Aftonbladet med rubriken:
”Journalisthatet frodas i samtidens mörka hjärta”

För några år sedan trodde jag att journalister var en egen gruppering som i sin ”skola” blev hjärntvättade. Nu vill jag verkligen säga att hjärntvättade var i den absolut bästa innebörd som någonsin kunnat tänkas. Jag kände inga journalister själv, så jag visste inte bättre…

I slutet på 1980-talet var jag med om en trafikolycka där jag enligt alla gällande regler var den skyldig. Med bussen jag framförde i linjetrafik, körde jag på en cyklist, som kom från höger, så denna föll i gatan och spräckta skallbenet.
Det jag dagen efter läste i tidningen stämde inte på långa vägar, bland annat hade ett vittnet uttalat sig att jag framförde bussen som en fartdåre. Enligt färdskrivarkortet så var min hastighet 36 km på denna 50-väg när jag upptäckte faran och något lägre när det small.
Efter en månad på sjukhus, så var personen helt återställd och jag blev efter 18 månader frikänd från alla misstankar om vårdslöshet i trafik. Efter den händelsen blev jag mer negativ till journalister och media.

För 5-6 år sedan fick jag reda på saker på en arbetsplats här i närheten och som lokalpatriot ville jag ge min lokaltidning ett scoop. Tyvärr var de i skede av omorganisation och där journalister var på väg att försvinna, så de hann inte med några nyheter. Va, journalister och tidningar, vad skall de syssla med om inte nyheter?

Vändningen kom när jag fick kontakt med en journalist på vårt största TV-företag, som hjälpte mig och lotsa mig vidare i djungeln på de olika redaktionerna. Journalisten blev också en stor tillgång för mig när jag byggde upp bloggen, hur jag skulle uttrycka, vilka ord jag kunde använda och vilka saker jag rättvist kunde använda utan större risker. Denna underbara person blev på något sätt en mentor för mig. Men hjälp av en journalist på det konkurrerande TV-bolaget fick jag lärt mig mycket hur jag skall bearbeta och prata med journalister. Dessa två personer blev de första att ge mig ”journalistutbildning”.

Jag fick kontakt med en journalist på min lokalradio och vi började gemensamt försöka nysta upp detta men också kunde vi avfärda en massa rykten. Med hjälp av lokalradiostationer runt omkring här så kunde vi börja dra åt snaran runt en arbetsledare på arbetsplatsen. Dessa stationer fick nyhetstips från mig medan jag själv fick svar på frågor som kunde användas i kampen.

Till slut blev vi själva drabbade av det som hände på arbetsplatsen och allt kunde avslöjas. Jag minns så väl mors ord när journalisten var här och pratade med oss ”Man kunde lika gärna vara död” .

I dag har jag blivit vän med många journalister och har förstått att de inte är ”hjärntvättade” och jag beundrar det arbete de gör med bravur.

Som tidningsbud ser hur våra tidningar (pappersupplagan) har minskat både i upplaga men också i antal sidor, och detta gör mig rädd. Samtidigt ser jag hur en annan del av journalistiken växer upp som kallar sig ”yttrandefrihet på riktigt”. Jag har med egna ögon sett hur nyheter i dessa media har förvanskats och sanningen har dolts för att ge deras förvanskade syn på samhället mer acceptans.

I dag känner jag många inom journalistyrket och är så otroligt glad och stolt över det, men jag har också en stor rädsla när jag ser att våra etablerade media omorganiserar, drar ner på journalister och tidningarna omfång minskar. Jag blir fruktansvärt rädd när jag ser hur mina vänner mer och mer delar de mörka alternativen i stället för de etablerade medierna. Jag ser med egna ögon hur hot och hat förekommer mot både enskilda journalister och nyhetsmedia. Själv har jag också blivit hotat när jag deltagit i debatten i medier, och vet den känslan man får inombords, den klump som sätter sig i halsen. Jag är idag rädd för vad som komma skall, är rädd att journalister inte vågar berätta sanningen, blir påverkade av hoten och funderar på om det är detta de vill hålla på med. Tanken skrämmer mig när journalisterna blir mindre i antal och inte har resurser till att hålla koll på samhället och det som sker. Jag är rädd att korruption och en dold agenda kan ske, när det inte finns resurser till att granska makthavare på det sätt som de borde göras. Jag är rädd för att vår demokrati urholkas.

Detta får bli min hyllning till Sveriges alla journalister som kämpar för att ge oss sanningen, avslöja korrupta skeenden och ställer upp för en sann demokrati. Detta får också vara mitt innerliga tack till de journalister som stöttat och hjälp mig att avslöja oegentligheter men också bara gett värmande ord. För varje sak som jag varit delaktig i att avslöja, har jag vuxit inombords. Jag är glad att jag med journalisternas hjälp kunnat avslöja konflikter och att överordnade blivit sparkade pga sexuella trakasserier mm.

Jag är stolt över er journalister!

PS
Jag gör som gammelmedia och nämner inga namn, etniciteter, religioner eller sexuell läggningar, då det är ointressant i sammanhanget.
DS

Gör det negativa positivt

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

tank-positivt

I går hände något som jag ser som fruktansvärt när en grupp maskerade personer hade som mål att attackera ensamkommande flyktingbarn.
I dag svämmar mitt flöde över av delningar från olika källor ibland med kommentarer ibland utan. Händelsen gjorde mig nästan deprimerad men idag är det katastrof och jag vill bara gömma mig. De enda som njuter nu, är ju dessa som gjorde detta och får nu massor av uppmärksamhet.

Vi såg samma tendens när ett visst främlingsfientligt tidigare annonserade i EN tunnelbanestation, och vi övriga medborgare hjälpte till och sprida deras budskap. Det var ju baktanken med det hela..

Låt media sköta den delen, som de är bra på, läs gärna och fundera, sedan så räcker det…
Vi behöver inte springa deras ärenden, för de kommer ju att njuta av den uppmärksamhet de skapat. De kommer bara att skratta, dansa och slå sig för bröstet, ”vad vi är duktiga!”.

Vi är över 9 miljoner i detta landet och det var ca 100 som utförde detta. Är det inte underbart att så många valde att INTE deltaga i detta, så säg!

Vi som inte deltog är ju trots allt i en övervägande majoritet, så det visslar om det.
Vårt främlingsfientliga parti i riksdagen har knappt 20% av rösterna, men det är deras politik som syns i flöden, trots att över 80% väljer andra partier. Jag vet ju mer om det främlingsfientliga partiets politik än de andras. 😦

Vill en lite grupp skapa hat i världen, så måste vi bemöta det med kärlek istället…
Trots allt är ju det större än något annat.

Är det OK om jag tar dig på ……

Den Av villacaliforniai Minnen, VardagLämna en kommentar

Buss

Jag har inte undgått debatten om tafsande killar som tar tjejer på ställen på kroppen. Här om dagen kom jag i diskussion med en kvinnlig bekant om att många karlar är äckliga och hon tog ett exempel på en karl som jobbar som tidningsbud och hade frågat henne om hon bjöd på kaffe om han kom med tidningen till henne. Hon kollade honom och han var gift och hon tyckte det var skamligt att en gift man betedde sig på det sättet.
Jag vet inget om denne mannens avsikter och tänker heller inte spekulera i det.

Men jag vet själv när jag körde mitt gamla tidningsdistrikt, där jag kände många och de kände mig, hur det kunde fungera. När det var stora problem med distributionen på grand av väderlek eller andra hinder på vägarna, så hade någon varit ute och för att hämta tidningen som inte fanns, då kunde det ibland komma ett meddelande på Facebook med förfrågan var jag befann mig. Då kom ofta förslaget tuta när du här så kommer jag ut med en kopp kaffe. Oh, vad glad man blev åt dessa meddelanden. Var man trött för att ta sig fram på dåligt plogade vägar i snöstorm, så var detta mer än välkommet och man kände sig verkligen behövd… Kanske var det en muta från deras sida för att slippa gå till brevlådan igen, men för mig var det guldkant denna dag när man kämpade med jobbet. Jag har aldrig haft en tanke att någon av dessa, oftast damer, hade någon som helst baktanke med sitt erbjudande. Kanske jag är dum, jag vet inte…

Men diskussionen gick vidare till min period som busschaufför och där kunde det förekomma saker som i alla fall jag inte tyckte var så angenäma.

Det hände emellanåt att överförfriskade tjejer/damer ”råkade” tappa sina pengar över mitt skrev för att sedan få ”chansen” att plocka upp dem där. Ibland kom det en smekning och ibland ett nyp så man trodde att man blev kastrerad… 😦
Ofta hände dessa saker väldigt fort så man hann inte reagera innan det var för sent…
Man försökte hantera situationen på bästa sätt, men var man för otrevlig så kunde dessa kvinnor ibland ringa kontoret och påstå att jag varit otrevlig och man blev inkallad dit för att förklara sig. Nu visste ju företaget om våra problem, så det blev inte mycket väsen om det utan de kontaktade ibland anmälaren som fick förklara sig.

Värre var det med kvinnor som varit på krogen och inte fått det de önskade med hem, utan blev otroligt kärvänliga på bussen. Det de inte fick med sig hem hoppades de att jag kunde leverera direkt. När man då inte visade sig intresserad så valde de att ringa polisen och påstå att jag försökt våldta dem. Även polisen visste ju om vår situation och vi hade bra samarbete och kunde snart avfärda det jag blivit anklagad för och de kunde kontakta anmälaren igen som då fick bekänna färg. Visst, jag hade kunnat göra motanmälan, men det kändes bara som mer bekymmer. Även om man av någon orsak nekat personer att åka med, så kunde dessa ringa och anmäla mig för rattfylla. Man lärde sig snart att veta att nu står polisen på ändhållplatsen för att kolla upp något, efter att någon ringt.

Jag slutade köra buss 1994, och funderar ibland på hur det yrket och det ”problem” som fanns då, fortfarande finns kvar idag.

Kanske skall fråga någon av mina manliga vänner hur det är idag, om kvinnor fortfarande tar dem på K*ken…

Med kniven i högsta hugg

Den Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

Knife

Ett barn sticker kniven i en vårdpersonal på ett HVB-hem, så denna avlider och lika fort fylls alla flöden med hat, hot, straff och utvisningar. Direkt försöker några hitta anledning i att de är sk ”skäggbarn”, flyktingar, muslimer och allt vad de kallas.

Jag blir rädd när jag läser detta, och den okunskap som finns bland många, båd hög och låg. Nej, jag tänker inte försvara gärningen, då de aldrig är OK att skada eller döda någon annan människa. Men vi måste också lära oss förstå vad som kan ligga bakom.

När jag blev sjuk i slutet av 80-talet, så berodde det på mobbing från en person. Hur medvetet eller omedvetet det var, låter jag vara osagt, men för mig innebar det ett trauma. Jag försökte prata med personen och få den att förstå att dennes beteende mot mig fick mig att må dåligt. Men det var som att prata för tomma öron.

Istället blev mina tankar, hur skall jag få personen att förstå att det inte är OK att behandla mig på detta sätt. Hela tiden försökte jag hålla ett positivt sken utåt, men inuti var jag trasigare än trasig.

Ibland gick jag in till denna person, i mina tankar, och i innerfickan på jackan hade jag en kniv. När personen minst anade det, så tog jag i smyg fram kniven och och stack den i bröstet på mig själv. Jag kände smärtan, men jag kände också en lättnad över att ha tagit detta stegen. Jag ser hur mitt blod strömmar ut från kroppen, träffar min mobbare, hela skrivbordet är fyllt med röda bloddroppar, och jag njuter…. Ja jag njuter…

Men en fråga jag ställer mig, skall jag trycka in kniven sakta eller smälla till hårt. Smäller jag till var ju risken att jag träffade ett revben och hela effekten försvann. Gjorde jag det sakta, så kanske smärtsam fick mig att sluta…
Visst, säkert hade jag redan varit död när andra kom ditspringandes för att se vad som hänt. Jag hade inte fått se saneringen av vad jag orsakat, men trots allt var det så underbara tankar.

Nästa steg blev en pistol, som jag hade i innerfickan. Mina tankar var att stoppa den in munnen, rikta uppåt och trycka av…
Jag ser framför mig hur jag med förstört huvud har sjunkit ihop, hur hjärnsubstansen sprutar ut, blandat med blod och detta hänger på väggar och i taket tillsammans med köttslamsor från mitt huvud. Visst, jag kom inte att få uppleva det som hände efter jag tryckt av, men vad gjorde det, tanken var underbar och jag njuter…

Kan ni förstå att jag mådde så dåligt så dessa bilder från skräckfilmer och mig själv var njutbara… Kan ni förstå detta?

En dag under denna period står jag och plockar ur diskmaskinen. Kommer till brödkniven och när jag tar den speglar sig en solstråle i den och bländar mig.
Jag tar den till mig, vänder mig om och lutar mig mot diskbänken medan jag känner på eggen. Tittar på tandningen, och tänker att denna kanske fungerar bra.
Tar två fingrar och drar försiktigt efter eggen, känns ju helt fantastiskt och jag njuter.
Jag måttar in den på min handled och lägger eggen försiktigt där, hur känns detta, är det rätt… Ja det är helt rätt… Men detta är det sista jag gör i livet, är jag medveten om det…. Ja det är jag och ett bredd leende sprider sig på mina läppar.
Helt plötsligt mår jag så in i helvete bra och jag njuter…

Jag tittar på handleden och sätter kniven där jag tror den gör mest skada.
Räknar sakta ner till noll och skär… Blundar och vrider ansiktet i smärta.
Öppnar ögonen sakta och ser där jag skurit, men bara en halv droppe blod.
Nu blir jag förbannad också och lägger kniven i det gamla snittet och skär ordentligt och denna gång gör det inte det minsta ont… Jag bara njuter….

Flyttar kniven till andra handen och skär ordentligt även där…
Känner mig nöjd när det sprutar blod som sedan rinner ner för händerna.

Det ringer på dörren och strax därefter öppnas den…
Det är grannens pojk som kommer in, men jag bryr mig inte, jag är strax död.

Han kommer in i köket och ser mig, skriker herre gud, får tag i ett par kökshanddukar och virar hårt år, får tag i bilnycklar och får in mig i bilen och sedan ilfart till sjukhuset.

Väl där blir jag fort omhändertagen såren rensade och sydda och bandage fint lindade runt båda handlederna. Syntes så tydligt vad jag hade gjort.
Ingen frågar varför jag gjorde det, ingen frågade hur jag mår,ingen brydde sig.
Det som syntes var bara en synlig del av det som var inuti mig, men det struntade de i.

Hem igen och nästa dag skall jag jobba igen. När jag bytte om till jobbkläder var jag glad att ärmarna på skjortan var tillräckligt långa.

De lagade mig på utsidan men insidan var fortfarande lika trasig. Hur hade mitt liv sett ut idag om det hade tagits på allvar?
Vad hade hänt om jag hade valt att sätta kniven mot min mobbare istället för mig?

I dag hade jag säkert blivit utvisad om det funnits någonstans att utvisa mig, eller?

Alla ni som dömer, ni vet inte ett förbannat dugg om vad som ligger bakom, men dömer det gör ni lika förbannat…

Isgata

Den Av villacaliforniai Tidningsbud, VardagLämna en kommentar

wp-1453727807790.jpg

Vi hade ju väderomslag i helgen och temperaturen steg till flera plusgrader. Många av de vägar jag trafikerar på natten har varit dåligt snöröjda och bilar har packat snön så den blivit kompakt. Nu smälter det och istället för packas snö har delar av mina vägar blivit isgator. Vissa av mina vägar har fått sand eller grus på sig andra inte…

När man inte kommer tillräcklig nära lådorna så är man glad att man kan veva ner rutan och kroka armen i fönsterkarmen på bilen för att kunna ta ett steg till lådan.

Ett av mina kiss/rökställen utefter rundan var så halkig så det var ingen ide att försöka ställa sig upp där för att göra behoven. Så i morse fick jag välja en annan plats för deet som behövdes.