Lyssnar nu på boken ”Det som inte fick ske” av Åsa Erlandsson, om attentatet på skolan Kronan i Trollhättan. Jag var på plats bara någon timma efter dådet den 22 oktober 2015, och då hade jag hört på radion vad som hade hänt…

Men vad hände innan det blev en nyhet på radion, riksmedia och i världen?
Genom intervjuer med personer, på skolan, polis, kommunen och andra myndigheter så ger Åsa Erlandsson en hel del svar på. Det beskrivs i boken vad som händer, mycket detaljerat, så jag började titta på klockan och tänkte, att hon hinner inte berätta färdigt innan polisen är på plats. Nu vet jag vilka vägar Anton Lundin Pettersson rörde sig på inne på skolan, och jag vet att jag satt ner mina skor på de ställen där blod har spillts.

Ja tänker på Marie Kide, som klarade sig undan attacken men istället blev det femte dödsoffret i attacken i Stockholm. Vad är oddsen för att råka ut för det? Men jag tänker också på rektor  Djeno Mahic, som med kall närvaro gjorde en heroisk insats. Här beskrivs hur han sprang runt från klassrum till klassrum och varnade och sade att de skulle låsa in sig. På vägen tog han två städerskor och låste in i en skrubb. Jag känner igen mig mycket i honom, då jag reagerar ungefär på samma sätt. Denna sinnesnärvaro att förstå och att handla rationellt. Men det finns många fler personer på skolan som gjorde fantastiska insatser.

Tankar har många gånger gått till poliserna som var först på plats och avlossade skotten mot förövaren och gjorde oförmögen att fortsätta sin bärsärk. Hur mår de? Hur mår släktingar, för de måste ju också haft ett helvete med sina tankar om vad som hänt, och att förstå att det var just HAN som gjorde detta.

Att gärningsmannen dödade tre personer och skadade två, är de självklara offren. Men hur många mer är offer i detta, skador som inte syns utanpå, men också behöver omvårdnad.

I boken nämns många personer som gjort mer eller mindre fantastiska insatser…
Tack till er alla!