Tre små ord, ord som kan betyda så mycket…
Jag läste i ett pressmeddelande:
Var fjärde svensk är rädd att inte hinna säga ”jag älskar dig”
Undersökningen visar att var fjärde svensk är orolig att inte hinna säga ’jag älskar dig’ till sina nära innan det är för sent. Störst är oron i åldrarna 18-39, där 32 procent av de tillfrågade svarar att de känner en rädsla över att de inte ska hinna säga det. Bland de tillfrågade över 60 år oroar sig endast 17 procent.
– Vi uttrycker kärlek på olika sätt. Någon har nära till orden, någon visar det genom handling. Det viktiga är att vi visar den. Vi vet aldrig hur länge vi har varandra i livet. Det ser vi på Fonus som lever med döden nära inpå varje dag. Döden ger perspektiv på livet, säger Peter Göransson.
Kanske något att fundera på
Läs hela pressmeddelandet här.
I dag är jag mycket ledsen…
Det boende för ensamkommande flyktingpojkar, jag har arbetat med har utsatts för något och alla pojkar har i all hast fått flytta till andra platser för att skänka trygghet.
Ingen är skadad men den psykiska påfrestningen måste vara stor.
Finns det bögbaciller?
Ja, om man skall tro en del skrivkunniga så verkar det vara så år 2017.
Via Facebookgruppen #jagärhär fick jag vetskap om att Rickard Söderberg än en gång är utsatt för näthat pga av sin sexualitet. Varför skall inte Rickard få välja vem han vill älska och sprida sin kärlek till? Och varför måste vi sprida sådant hat mot dessa personer?
När jag körde buss här i stan på 80 och 90-talet såg jag många gånger på fredag och lördagskvällar nu par gick hand i hand hem eller till bussen. Det var kvinna och man, kvinna och kvinna eller man och man. Var det man och kvinna tittade folk i smyg, men var de samkönade så tog personerna runt omkring flera steg ifrån dem, precis som om de vore spetälska. Nu är det många år sedan, men ändå fortsätter samma fördomar spridas. Då i slutet på 80 talet hade jag en kollega som var homosexuell och som senare visade sig vara HIV-smittad. Då började kollegorna gå till chefen och kräva att han skulle avskedas, för först kunde han smitta kollegor, så att vi kollegor kunde smitta resten av stan, så att hela kommunen skulle dö. Ingen tog reda på fakta, utan byggde det på fördomar. När jag går igenom min vänlista på FB, ser jag vänner jag vet lever ihop med person av samma kön, och vad gör det? Är de lyckliga, så är jag lycklig för deras skull.
Jag har inga planer på att flörta med Rickard, ännu mindre arbeta för dela säng med honom (det har han redan), men jag tänker slåss för att han skall få välja vem han vill älska. Jag tänker slåss för mina vänner som tvingats lämna sina småorter, just för det hat de har fått utstå. Jag tänker slåss för alla andra som behöver slåss för. Jag tänker vara sambo med min bror, för jag älskar honom (sex får jag finna någon annanstans).
Så Rickard, en stor kram till dig, för att du vågar stå upp för din kärlek och din rätt att älska…
Den första maj fick jag en ide, jag ville prova. Varje dag tweetar jag ut dagens goda tanke till en person som sagt något bra i positiv anda och ger den personen lite extra uppmuntran. Jag tror vi behöver mer positivitet runt omkring oss som gör livet lite lättare. Positivt för mig är när vi kan använda en sund debatt utan att behöva lägga grova, förolämpande och ibland svordomar åt personer. Även om vi inte har samma åsikter i allt, så måste vi ju kunna prata sakligt om händelser och företeelser.
Ja, jag är kanske lite av rebell, jag har kanske radikaliserats och jag vill också bomba människor, men jag vill göra det med ord, kärleksfulla ord och tankar.
Ja, jag vill gärna vara den som strör rosor omkring mig. Det är så lätt att vi hamnar i en negativ nedåtgående spiral som tar oss mot avgrunden. För mig är det viktigt att dela med mig av det goda, vilket jag försöker göra i bloggen, även om jag också tar upp saker som kan diskuteras. På samma sätt följer jag olika bloggar som har samma syn på livet. Ja det är livet som är viktigt.
Har två bloggare en på högerkanten och en på vänsterkanten, och de är så lika varandra så jag blir nästan mörkrädd…. DE försöker hela tiden hitta fel hos alla andra och särskilt hos varandra. Ibland är det nyttigt att läsa även dessa bloggar för att få lite distans till verkligenheten, i alla fall så som jag upplever den.
Ni som följer mig, via bloggen och kommenterar här, på Twitter och på Facebook och på andra ställen, vet att jag kan glädjas åt tulpanknoppen som slog ut i morse. Jag gläds år att kunna sitta med mitt lilla bluetoothtangentbord på altan i vårvärvärmen och skriva detta på min läsplatta medan jag hör robotgräsklipparen göra sitt arbete i trädgården.
Ja, solen den som lyser på himmelen och den som finns inom en, låta de lysa alla dagar. Dagar som är gråa måste vi låta den i hjärtat lysa ännu mera, för vi vet att solen ändå finns där och kommer åter och laddar oss med positiv energi.
Så låt oss gemensamt sprida det fina som trots allt finns omkring oss.
Bilden får bli en symbol för det som hände i morse…
Kom i morse hem tidigt från jobbet och fått av mig kläderna och gick i morgonrocken innan jag skulle lägga mig. Bror var färdigklädd och skulle äta frukost, när jag ser en bil utanför…
Taxin som skall köra bror till jobbet, 40 minuter före utsatt tid…
Bror gick ut och pratade med honom och han skulle vänta.
Jag vet ju själv hur det är att vänta, så jag fick lätt panik och tyckte synd om personen.
Gjorde en ostfralla, en kopp kaffe, lade på morgontidningen från jobbet, allt på en bricka och bror gick et med till bilen.
En strålande glad taxichaufför fick en god frukost…
Ditt namn finns på mångas läppar, din bild på många löpsedlar och i tidningen.
Detta känns så fel, detta är inte du, men ändå är det du…
Vi har varit bekanta under många år och hälsat och pratat, då vi hade samma livssyn på vår omvärld. För knappt ett år sedan kommer jag till vår kyrkgård och träffar din make vid bilen. Vi pratar och han berättar att du är hos en bekants grav, precis samma grav och bekant som jag är på väg till. Vi pratar om vår gemensamma bekant, värdesätter hennes livsgärning och den kamp hon tillsammans med oss och så många fler förde.
Vi pratade om varför de fina människorna försvinner, när vi behöver dem som mest…
Strax efter lämnar även din make detta jordiska liv, och det blev åter träff i en sorglig situation. Under den kommande tiden blev våra träffar så många på vår gemensamma kyrkogård, där våra vägar av någon konstig anledning korsades. Vi pratade, ibland räckte det med att våra ögon pratade, och ibland blev det en kram. De senaste dagarna har jag funderat mycket på varför vi träffades så mycket, just där…
Kanske sörjde vi våra nära och kära mer än någon vet, kanske vi ville vara ensamma med våra tankar, just här eller kanske vi sökte styrkan att gå vidare, just här…
Just nu har jag så många frågor inom mig, varför, varför och varför….
När jag förra veckan besökte platsen på Drottninggatan i Stockholm, så hade jag ingen aning om att det var du som kämpade för ditt liv på sjukhuset efter attacken.
Det blev jag varse om när jag väl kom hem, och det blev en chock för mig. Så långt borta, men ändå så nära….
Både du och jag är med i Facebookgruppen #jagärhär
Som ett minne för vår kamp, kommer jag att skänka en summa pengar till föreningen genom att swisha in mitt bidrag till #jagärhär på nummer 1235149349 med angivande av ”Maries minne” och mitt namn, så det kommer fram vem som skänkt.
Detta tycker jag också andra kan göra.
På uppdrag av föreningen har jag också i våra ortsgrupper lagt in följande rader:
Vi är många i Sverige som deltar i den sorg som drabbat Marie Kides familj, anhöriga, vänner, elever och kollegor.
Vi har förstått att Marie var politiskt aktiv och kämpade för ett tolerant öppet, humanistiskt samhälle. Vilket också hennes medlemskap i vår grupp #jagärhär visar.
#Jagärhär arbetar mot hat, rasism och sexism på nätet något Marie alltid arbetade emot under sin livsgärning även utanför nätet.
Vi, alla gruppens medlemmar vill på detta sätt uttrycka vårt djupaste deltagande i sorgen. Och vi kommer aldrig sluta verka för att vårt samhälle ska vara öppet och tolerant.
Gubbelunn är namnet på en gård här i närheten, men om jag säger att filmen ”Under solen” till stora delar är inspelad där, liksom delar ”100-åringen” och ”Ack Värmland”, så tror jag nog de flesta vet.
Men innan gården blev en plats i filmer, så bodde där en man vid namn Gottfrid.
Enl många var Gottfrid en ”surmulen” man men något jag aldrig märke av. Han var bror till min bambatant, men det viktigaste, han var en fantastisk träsnidare.
Bygdegårdsföreningen här samlade in många av hans arbeten för att förevisa för oss både närboende och långväga gäster.
Tyvärr hann han aldrig slutföra spinnrocken som vi beställde, så vi har inga egna saker från honom, men, man kan alltid beundra det han skapade.
Normalt brukar jag ta av mig huvudbonaden när jag går in i en kyrka, men nu är jag i en moske, och då var det fotbeklädnaden som gällde.
När prästen i min kyrka säger Upplyft edra hjärtan till Gud”, så ställer jag mig upp för att visa vördnad för vår Herre.
Här i mosken satt vi ner och böjde huvudet mot golvet som vårdnad. Det gjorde jag också för respekt till mina medmänniskor som fanns runt omkring. När Imamen längst fram i mosken läste bönen högt på arabiska, så läste jag ”Fader vår” tyst inombords.
Vem säger att det ena är rätt och det ena är fel?
När jag sedan var framme hos Imamen och pratade med honom, så sträckte han fram handen och hälsade på mig, vilket jag besvarade på samma sätt.
Imamen var från Finland, så vårt samtal blev på engelska. Jag berättade att jag är kristen och tillhör Svenska kyrkan, vilket uppskattades, samtidigt som jag sade att jag vill lära mig mer om Islam. Jag liksom många andra har mina fördomar, men istället för att sprida dem, väljer jag att lära mig mer om det, för att kunna bygga mitt kunnande på fakta, istället för ”fake news”.
Varför skall vi göra så stor skillnad på olika religioner när vi ändå har så mycket som förenar oss? Till syvende och sist är vi alla människor, bröder och systrar…
Då kom då beskedet, som jag väntat på några dagar. Attacken i Stockholm har tagit ytterligare ett liv tillika en bekant till mig och också en Facebookvän.
Min vän och hennes väninna var på fel plats vid fel tillfälle, när lastbilen kom.
För ett och ett halvt år sedan hände hatattacken i Trollhättan rum, 14 km från oss.
Nu hamnade Stockholm bara 4 km från mig, där min bekante bodde.
I måndags när jag stod utanför Åhlens där lastbilen kört in i byggnaden på Drottninggatan i Stockholm, då visste jag inte…
Idag vet jag, och det känns fruktansvärt…
Min vän har följande citat på sin sida…
”Jag är medlem i ”Integrationsforum mot rasism” sedan flera år tillbaka, f.d styrelsemedlem och arbetar aktivt mot rasism och mina egna fördomar.”
Jag kommer att hedra henne genom att oförtrutet arbeta vidare i den anda vi båda arbetade efter. Kärlek och tolerans….
Då kom då beskedet, som jag väntat på några dagar. Attacken i Stockholm har tagit ytterligare ett liv tillika en bekant till mig och också en Facebookvän.
Villa California 