Ditt namn finns på mångas läppar, din bild på många löpsedlar och i tidningen.
Detta känns så fel, detta är inte du, men ändå är det du…

Vi har varit bekanta under många år och hälsat och pratat, då vi hade samma livssyn på vår omvärld. För knappt ett år sedan kommer jag till vår kyrkgård och träffar din make vid bilen. Vi pratar och han berättar att du är hos en bekants grav, precis samma grav och bekant som jag är på väg till. Vi pratar om vår gemensamma bekant, värdesätter hennes livsgärning och den kamp hon tillsammans med oss och så många fler förde.
Vi pratade om varför de fina människorna försvinner, när vi behöver dem som mest…

Strax efter lämnar även din make detta jordiska liv, och det blev åter träff i en sorglig situation. Under den kommande tiden blev våra träffar så många på vår gemensamma kyrkogård, där våra vägar av någon konstig anledning korsades. Vi pratade, ibland räckte det med att våra ögon pratade, och ibland blev det en kram. De senaste dagarna har jag funderat mycket på varför vi träffades så mycket, just där…
Kanske sörjde vi våra nära och kära mer än någon vet, kanske vi ville vara ensamma med våra tankar, just här eller kanske vi sökte styrkan att gå vidare, just här…

Just nu har jag så många frågor inom mig, varför, varför och varför….
När jag förra veckan besökte platsen på Drottninggatan i Stockholm, så hade jag ingen aning om att det var du som kämpade för ditt liv på sjukhuset efter attacken.
Det blev jag varse om när jag väl kom hem, och det blev en chock för mig. Så långt borta, men ändå så nära….

Både du och jag är med i Facebookgruppen #jagärhär
Som ett minne för vår kamp, kommer jag att skänka en summa pengar till föreningen genom att swisha in mitt bidrag till #jagärhär på nummer  1235149349 med angivande av ”Maries minne” och mitt namn, så det kommer fram vem som skänkt.

Detta tycker jag också andra kan göra.

På uppdrag av föreningen har jag också i våra ortsgrupper lagt in följande rader: