I drygt en vecka har Hugo nu bott hos oss. Att denna lilla vovve som kom inlindad i en filt, i två dagar låg framför mina fötter, under min köksstol och mer och mindre skakade av osäkerhet kunde vända och bli så ”morsk”, är svårt att föreställa sig.

Det enda jag visste om Hugo var att han behövde ett tillfälligt hem då matte var på sjukhuset. Sedan ändrades läget dramatiskt, som han nog inte förstår. Efter har jag fått reda på lite mer om vad som hänt. Mitt första arbeta var ju att få honom att känna sig trygg och välkommen, att vara en del av familjen, även om det är tillfälligt.

Vi har byggt upp ett förtroende, en tillit oss emellan, som bygger på ömsesidig respekt gentemot varandra. På denna vecka har han lärt sig att man inte skall nosa på båda sidor av vägen och absolut inte där det går många bilar, utan då gäller ”fint i kanten”.
Han har lärt sig att om man hamnar på fel sida en snöstake, en buske, en stolpe och sitter fast i kopplet, inte kan dra sig loss utan måste lösa problemet med att gå tillbaka samma väg. Visst, det finns mycket att lära för honom än, men han VILL lära sig…

Det jag idag känner som känns så naturligt med min egen Nussä, finns inte hos Hugo än.
Jag känner en stor uppskattning över det jag lärt Nussä och hur vi två har formats ihop och stärkt våra band. Nu försöker jag ge Hugo samma uppfostran.

Jag går idag på våra promenader ed båda vovvarna lösa och båda håller koll på att jag inte kommer så långt ifrån dem, vilket känns tryggt. Jag vet också att Jack Russel har en sovande jaktinstinkt som inte får vakna på fel ställe, därför gäller det ju att man aktiverar med annat som aktiverar honom och han får utlopp för sina lustar. Säkert är att både jag och Nussä är goda läromästare för honom och att han är trygg med oss båda.

Men det finns också en stor skillnad mellan vovvarna, som jag hoppas kunna arbeta bort. Nussä är van att åka bil,han gillar det och vet att oftast händer något positivt i andra ända på bilfärden, medan Hugo blir skräckslagen när han förstår att vi skall åka bil. Han är inte van med det. Så nu blir det korta bilfärder och sedan något positivt i slutet av resan, som en promenad eller annat roligt. Så även om han fortfarande skakar av oro och hyperventilerar när vi åker, så har han faktiskt hoppat in i bilen själv, när vi skulle åka hem. Det viktiga är att inte förstärka rädslan av att bilen är något obehagligt utan mynnar ut i något positivt.

I helgen har vädret varit strålande och vi har kunnat ägna oss åt långa promenader och igår blev det närmare tre timmar och drygt en mil i skog och mark. Det märkte på att Nussä gärna hade gått ett varv till, medan Hugo ville gå in och vila sig när vi kom hem.
Men, det är ätt förklarat då han inte är van med att promenera så långa sträckor.

Fortfarande återstår det viktigaste av allt och det är att hitta ett nytt hem åt Hugo, ett hem där han blir omhuldad med kärlek, accepterad för den han är och ed förenade krafter lär vi göra det…