När det gäller djur så smälter mitt hjärta. Djur och människor som inte kan tala om hur de mår, vad som händer eller vad de vill, så får man alltid ha ett extra stort ansvar genom att läsa av dem och se vad de vill.

Igår kväll skulle jag egentligen varit ute på trygghetsvandring i staden, är jag blir ombedd att hjälpa till med eftersök av två hundar som försvunnit från sina ägare och bondgården de bor på. Stället ligger några kilometer från där vi bor, så jag och Nussä promenerade dit för att hjälpa till. Nussä fick ju springa lös och nosa, för att se om han fick upp något spår. Bilvägarna var ju kontrollerade med bil och de hade inte hittats, så vi promenerade småvägar, efter vattendrag, buskage där de kunnat fastna. Vi frågade folk om de sett några lösa hundar springandes men nej. Vi gick in på småvägar som knappt var småvägar, vi gick ner åt ån och följde hela strandkanten efter men inga hundskall, inga dofter som Nussä reagerade på.

Kom åter hem och tog bilen till ställen där jag vet andra hundar brukar vara. Vi gick ur bilen, lyssnade promenerade och letade efter spår,men nej inga tecken på några frörymda hundar.

Jag sade till ägaren att du måste leta genom hela gården om de gått in någonstans och fastnat, eller att någon dörr gått igen. Det är så lätt att sådant händer och att djuren blir instängda. Vi lagade middag och åt middag och jag tog en stund på sängen för att samla lite krafter innan jag satte mig i bilen och avsynade vägarna i kvällsmörkret.

I 30 timmar har de nu varit borta ingen har sett dem och polisen har heller inte fått in några uppgifter om dem, fast de har alla uppgifter inkl chipmärkning.

Hundar brukar ju hitta hem igen, så det känns otroligt mysko alltihopa och jag har ju funderat på rovdjur som de blivit utsatta för, eller att någon har tagit med sig dem.

Ja mina tankar snurrar just om om vad som har hänt…