Jag en man i mina bästa år som jobbar som tidninsbud och anhörigvårdare till två familjemedlemmar. Har ett stort data/teknikintresse och tänker dela tankar om just anhörigvård och teknik.
I bland skäms jag nästa för att vara svensk.
Nu skall några starta en grisfarm intill ett planerat ayslboende just för att försöka stoppa det.
Migrationsverket har svarat att de inte har några synpunkter på intilliggande verksamheter.
Bra svar, anser jag.
Det jag vet är att muslimer inte äter griskött utom i vissa undantagsfall, exempelvis om det är fara för livet.
Men att skicka sådana brev, tycker jag är fruktansvärt lågt och inte minst, brist på kunskap.
Vi vet att svenskt griskött är en bristvara då på grund av bristande lönsamhet, så jag hoppas verkligen denna grisfarm blir verklighet för närproducerat svenskt kött. Och grisar är väldigt trogna och sociala djur så det kan nog dra till sig många besökare som vill umgås med dem. Så jag tror nog det kan bli en bra attraktion både för närboende och tillresta.
Och grisar dras till dem som tycker om dem, så vem förlorar på detta, om det nu är en protest mot asylboendet?
Jag får ofta frågan vad Geocaching är, och jag brukar då svara: modern skattjakt med GPS.
I dag är det väldigt enkelt att geocacha då de flesta mobiltelefoner idag har inbyggd GPS.
Ladda hem gecocahingprogrammet till din mobil registrera dig på geocaching.com
Vill du åka ut för att leta cachar, eller gömmor som många säger, så kan det vara bra att på kartan kolla ut ett område som jag vill genomsöka.
Ja här finns det fler stycket runt Åkers Styckebruk…
Vi kollar lite närmare på en av dem…
Här ser vi lite mer om gömman som heter ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret… #4”
Vi ser att svårigheten är en blå stjärna och terrängfaktorn är 1,5 stjärnor. Alltså någorlunda lätt att hitta.
Vi ser även att gömman är liten, dvs inte allt för svår att hitta.
Här kan du läsa lite info om gömman, du kan se beskrivning, attributer om gömman och även hitta en krypterad ledtråd,
När man nu bestämt sig att gå ut och gå/springa/cykla/åka bil eller vad man nu vill. Sedan följer man kartan på GPS:en oc när man väl börjar närma sig så går man över till kompassläge.
Nu är det bara 13 meter kvar till kompassen nollar och då är det strax dags att att börja leta…
Här kommer en introfilm om hur geocaching går till…
Vår vovve, kära Nussä, är en familjemedlem. Han skall få vara med familjen och i våra aktiviteter så mycket som möjligt. Ett par av dagens höjdpunkter är ju de dagliga promenaderna där han går med nosen i marken. Det är ju hans sätt att skaffa sig info om vad som händer i omvärlden. Det är ju hans ”internet” och ”tidningar”.
I dag var en av de dagar vi var i vår stad och då valde vi att gå ett av de spår som finns där. Lite andra vyer än här hemma och för vovven är det ju nya dofter.
Men vad jag reagerar på är när vi går i dessa spår är att vi möter andra hundägare som också går med sina vovvar där är, att de inte får träffa andra hundar. Jag förstår om det är en liten ovaccinerad valp men när det är lite äldre hundar och de inte får hälsa. Även om vovven är människans bästa vän, så behöver den också få träffa andra hundar. När den andra vovven blir intresserad och vill hälsa på min vovve och min vovve har samma intresse, så börjar de att rycka och dra i halsbandet och skäller på sin vovve att den skall uppföra sig. Hundar behöver också få träffa andra hundar för att lära sig läsa dem och kunna förstå. Att umgås med människor och andra hundar är lika viktigt. De flesta hundägare jag träffar är det inga problem med. men ibland frågar jag om de får hälsa och får då en arg blick och humpf till svar.
Hundarna är inte sämre än att de själva avgör om de trivs med hundkompisen eller inte. Ibland blir de så bra vänner så man kan släppa dem vid sidan om spåret och de får leka en stund.
Låt hunden även vara hund och förmänskliga den inte!
I dag var jag och bror på födelsedagskalas.
Började med stor middag, oh, vad jag njöt. Vad skönt det känns att slippa laga mat utan att istället får sätta sig vid ett dukat bord. Och tänk, vad gott det smakar…
Jag tycker att jag förfinat mina matlagningskonster de senaste åren och tycker mycket om min egen mat, men att slippa allt ståhej runt omkring som planering, matlagning, disk och allt som tillhör går inte att beskriva.
Det var verkligen husmors, flåt, husfarssemester.
Sedan skulle jag hjälpa till lite med mitt favoritämne, datorer och nyinstallationer…
Himmelriket, var nära…
Framåt kvällningen så kom denna fina tårta kom. Den var inte bara ögonfröjd utan även en fröjd för smaklökarna och mindre söt än vanliga tårtor…. Behöver jag säga mer än att jag njöt…
I dag var den första riktiga vårdagen för oss geocachare.
Årets första event för mig som geocachare gick i dag av stapeln. Härlig känsla! Jag har ju varit ifrån dessa event under några år av för vissa av er kända skäl. Var verkligen en härlig känsla att få träffa andra som brinner för sporten, på samma sätt för jag. Många av oss gör ju detta ensamma eller med någon kompis eller familjenoch då träffas man sällan om man inte går på varandra vid någon gömma.
Vi var ett trettiofemtal ”stollar” som dykt upp och vid 12-tiden vara grillarna varma. Värdfolket hade verkligen gjort allt i sin makt för att vi skulle trivas. Det hade marinerat en massa kött och i dag på morgonen hade de gjort ett 50-tal grillspett som vi nu fick sätta i oss tillsammans med revben och kycklingklubbor. mums, mums…
Många av oss hade ju med oss våra geochinghundar så även för dem var det ju en upplevelse att få träffa andra likar. Nussä fick en vän/ovän, eller vad man nu skall kalla honom. Men han fick en vovven som gick runt honom och retade honom, och Nussä blev arg och morrade och fick morr tillbaka. Undra vad som får dem att gilla/ogilla varandra så fort…
När klockan närmade sig klockan 13 åkte våra mobiltelefoner upp och öppnade geocachingappen och bara väntade på pling. Precis klocka 13 plingade en kör av telefoner och på skärmen dök 6 nya gömmor upp.
Då var det bara att ge sig ut i skogen och leta gömmor. En lagom promenad på lätta stigar och lite lurigt men lätta gömmor hittades.
Verkligen härligt med dessa event som gör att man träffar fler med samma intresse och kan byta erfarenheter men också berömma och dissa varandras gömmor. Kul att få respons direkt om vad andra tycker, då det oftast annars sker via vår portal.
Har jag blivit en promenadidiot?
Det var i början av december som jag skaffade mitt aktivitetsarmband och sedan dess har jag gått minst 10000 steg per dag med några få undantag. Jag tror inte att jag haft speciell dåligt kondis då jag gärna promenerat men har hiss och rulltrappor funnits, så har jag valt dem av lathet. Hur många gånger har jag inte läst ”när hissen är på väg upp, är hälsan på väg ner”, och skrattat.
Nu är jag i det tillståndet att, har jag inte gått mina 10000 steg, så har jag abstinens. Inte för att jag ser på armbandet att jag inte gått utan jag känner det i kroppen. Veckorna jag jobbar, och sitter mycket i bilen, är det lite svårare att nå upp till antalet, men de lediga dagarna går det som en dans… (I går tog jag några hambosteg på vägen inklusive djupnigning. Hoppas ingen såg mig, för då hade det tänkt att han är en IDIOT.
I dag tog vi oss en långpromenad utefter älven. Nya miljöer piggar upp och solen sken med ett värmande sken, otroligt gott. Lärde mig att där vi promenerade hade varit en metropol där det fanns en skvaltkvarn men även ner vid älven fanns en brygga. Härifrån och ner till Göteborg gick passagerarbåtar under första delen av 1900-talet.
Dessa båtar utnyttjades utav bönderna som åkte ner med skörden till Göteborg för att sälja sina produkter på torget.
Det är bara att konstatera att promenader även ger något till huvudet också.
Man hör ofta i debatten att ”invandrare bör vara tacksamma”, att ”flyktingar inte ska klaga, de ska visa tacksamhet”. Varje gång flyktingar i en förläggning klagar över förhållandena hör man ropet på ”deras oförskämda brist på tacksamhet”. Samma tongångar hörs ofta i debatten om andra grupper som ofta utsätts för strukturell diskriminering och fördomar. Till exempel:
Hemlösa och tiggare. ”Hemlösa ska inte klaga, de ska vara tacksamma för hjälpen de får”.
Personer med funktionsnedsättningar: ”Här kostar deras personliga assistans miljoner och ändå klagar de och vill ha mer, de bör visa lite tacksamhet”. ”Samhället hjälper dig med CP-skada mycket ändå är du otacksam”.
Barn: ”Skolmaten är gratis, ändå klagar de, dagens ungdom bör vara mer tacksam”.
Ni som ofta pratar om ”tacksamhet” bör fundera vad det är ni pratar om.
För mig är det en rest av förmyndarsamhället. Av bruksamhället där människor skulle stå med mössan i hand och tacksamt ta emot…
Man hör ofta i debatten att ”invandrare bör vara tacksamma”, att ”flyktingar inte ska klaga, de ska visa tacksamhet”. Varje gång flyktingar i en förläggning klagar över förhållandena hör man ropet på ”deras oförskämda brist på tacksamhet”. Samma tongångar hörs ofta i debatten om andra grupper som ofta utsätts för strukturell diskriminering och fördomar. Till exempel:
Hemlösa och tiggare. ”Hemlösa ska inte klaga, de ska vara tacksamma för hjälpen de får”.
Personer med funktionsnedsättningar: ”Här kostar deras personliga assistans miljoner och ändå klagar de och vill ha mer, de bör visa lite tacksamhet”. ”Samhället hjälper dig med CP-skada mycket ändå är du otacksam”.
Barn: ”Skolmaten är gratis, ändå klagar de, dagens ungdom bör vara mer tacksam”.
Ni som ofta pratar om ”tacksamhet” bör fundera vad det är ni pratar om.
För mig är det en rest av förmyndarsamhället. Av bruksamhället där människor skulle stå med mössan i hand och tacksamt ta emot…
Sjung för kung och fosterland har vi gjort i kväll.
Som vår egen tradition bjuder så har i år, endast jag och bror, promenerat till vår lilla bykyrka.
Detta är något som vi fick med oss sedan barnsben att promenera till denna kyrka vi valborg för att hälsa våren välkommen.
Kyrkan ligger vackert på en kulle med Göta älv i väster. Elden tändes prick klockan 19 och därefter tar vi alla i med vackra eller skrovliga röster, men med glädje och sjunger vårens ankomst, till vår bygd igen.
Förr var vi egen kommun innan kommunen delades upp mellan Lilla Edet och Trollhättan.
Då hade jag klasskamrater som bodde på andra sidan nuvarande kommungräns. Vi brukar träffas en gång på året och det är just på Valborg. Då blir ju snacket vad som hänt sedan förra året. Även det en tradition.
Många kända vårsånger sjungs, men även kända melodier fast med annat text. I området bodde en lokalt känd textförfattare och just hans texter har värmt oss i området många gånger. Känns så underbart att få bära dessa lokala traditioner vidare.
Var gång vi börjar gå mot kyrkan, så förflyttas man 40 år tillbaka i tiden och nästan känner sig som den skolelev man en gång var. På något sätt är man de skolpojkar och flickor man en gång var, fast med de grå tinningarnas charm.
Naturligtvis blir det någon vårdikt och inte minst ett fyrfaldigt leve för vår konung och att våren är här.
Tänker ofta på att vädret ofta inbjuder till vinterkläder även om det hänt att jag gått i kortisar och T-shirt och naturligtvis har vovven varit den som visat vägen. Mina tankar under promenaden brukar bli att man än en gång har övervintrat och nu väntar ljusare tider. Samma tankar varje år…
När vårsångerna är slut och elden falnat ut, så avslutas med en liten andakt i kyrkan. Jag och vovven har då promenerat runt på kyrkogården för att se om några nya gravstenar har kommit upp eller att nya namn har tillkommit på de gamla…
På vägen hem så känner man hur verkligheten kommer i kapp en. För var kilometer man promenerar på vägen hem, blir man 10 år äldre. Snart står rullatorn på trappan och väntar på en, men att en gång på året få bli den lille skolpojken med bus i blick är underbart.
I bland är livet bara så underbart!
Dagen i dag har jag nästan bara ägnat mig åt mig själv och vad som är viktigt för att rensa mitt inre.
Klockan ringde sex i morse och jag var vaken och kunde stänga av den efter ett pling. Upp klä mig, få mina första droppar kaffe för dagen. Tog fram GPS:en och min ryggsäck och gjorde mig beredd för en geocachingrunda i efter en stig i skogen. Vi var tre fantaster som skulle gemensamt göra skogen osäker. Vi var smarta och åkte först dit som rundan skulle sluta och parkerade en bil, för att sedan gemensamt ta oss till startplatsen.
Vädret var på sitt alla bästa aprilhumör och på några minuter byttes den blåa himmelen till ett grått töcken och hagel kom ner. Känns faktiskt lite konstig att känna hagelkornen studsa mot kinden, studsa mot kragen och sedan försöka pricka näsan…
Men vad gör det, vi är ju ute i naturen, vildmarken, så gott det nu går i vår del av Sverige.
När man ser varandra ligga på knä och leta efter en gömma under en stubbe eller liknande och bara se två ändor sticka upp ur buskaget, så undrar man vad man egentligen sysslar med 🙂
Tur att bara vi inviga var med i ”hemligheterna”, för jag skulle kunna tänka mig att det skulle kunna ske en masskrock om det skedde vid en allmän väg, och det hade fått se vad jag såg. 🙂
Vi hann med nio gömmor på denna förmiddag innan vi gemensamt åkte till värdhuset för en gemensam lunch.
Väl hemkommen kunde jag förbereda middagen för mig och bror. Potatis, sås och stekt kotlett med grönsaker.
Efter middagen kunde både jag och bror få en stund i ensamhet med sängen.
Kvällen har jag ägnat åt att valla gräsklipparroboten. Tänkte få grannarnas trädgårdsdel färdigklippt inna roboten själv får bestämma var de vill klippa. Vi har grannarnas del på framsidan och på baksidan har vi vår del där vi själva kan njuta utan nyfikna ögon. Underbart!
Medan gräsklipparen gjorde sina rundor så grävde jag runt roten där granen stod fram till stormen Egon kom och lade den mot huset. Så ett öga på grävningen och ett på roboten så den inte hittade på ofog och försvann runt knuten.
Nu är grannen välkommen med sin motorsåg och mala ner de ovanjordiska delarna av stubben och sedan på med lite jord så har vi en hel gräsmatta där.
Tänk vad gott att kunna göra saker utan krav, klickade klocka och att något står ovanför och säger du gör fel…
