SVT granskar ju ambulanssjukvården i Sverige denna vecka. Jag kunde inte låta bli att ge min erfarenhet av det och Prio1-larm under hashtaggen #ettsverige
Som de flesta vet i dag har jag vårdat både far och mor under deras sista år i livet. Både far och mor har lämnat det jordiska livet inför mina ögon. Även om det är chockartat just efter händelsen så är jag trots allt glad att jag fick vara med i det ögonblicket. Far lämnade det jordiska efter en massiv hjärtinfark. I dag är jag glad att den proppen som täppte till blodflödet till hjärtat just gick till hjärtat och inte till hjärnan och att han blivit ett kolli i en sjuksäng.
PÅ mor stoppade hjärtat till följd av lunginflammation som är hennes dödsorsak.
Både har fått leva ett ”normallångt” liv med mycket äventyr och många resor runt omkring i världen.
Mycket av det bär jag idag med mig inombords och är glad att jag fått vara en del av det.
När mor gick bort i oktober förra året, så var det pga hjärtstillestånd. Dödsorsaken blev lunginflammation.
Men när det hände så satte vi direkt igång med HLR samtidigt som vi ringde 112. Vi fick jättebra handledning av 112 och att mor inte klarade detta skall vi inte klandra någon för. Men att ambulansen dröjde mellan ca 20-30 minuter. har jag funderat på mycket. Ambulansen var på väg tillbaka från Borås till NÄL och blev omdirigerad denna väg.
Men att hålla på med HLR under denna tid tar på krafterna och min broder fick springa till grannen för att vi skulle få hjälp med HLR.
I dessa fall är det väl sju minuter som gäller för att hjärnan skall överleva.
Mor lider ju inte av det men vi anhöriga får ju extra börda när man tänker på det. Om nu regionen har ett beslut om att det skall max ta 20 minuter i utryckningstid i minst 90% av fallen, då är det ingen ide att ringa 112 då räddning är utan all möjlighet.
Far gick bort för ca 6 år sedan. Han var starkt förkalkad i sina ådror och vi visste att han kunde avlida när som helst genom att det lossnade och täppte till blodflödet.
Vid en stroke, så larmade vi samtidigt som vi fick in honom i bilen och direkt iväg till sjukhus. Halvvägs dit så dog han i bilen och polis med blåljus skickades ut för att möta oss och leda oss genom trafiken till sjukhus. Dock stod turen honom bi och han vaknade upp ifrån det döda och efter några minuter under färden. Under hela färden upp till sjukhuset så hade vi SOS-alarm i telefonen och de stöttade framför allt mor som satt med far i baksätet medan jag körde. När vi närmar oss sjukhuset får vi besked att vi gå in och ställa oss i kö och anmäla oss i receptionen.
Det kändes verkligen absurt att behöva göra det efter att far varit helt borta i några minuter i bilen och dessutom haft hjälp av polisen för att komma fram. Jag förutsätter att sjukhuset var informerade om vår ankomst men även om fars tillstånd. Det kändes inte OK i det tillstånd vi alla befann oss.
Vid en av fars otaliga infarkter, så valde vi att ta honom själva i bilen och larma och möta ambulansen halvvägs. Detta med de erfarenheter vi haft tidigare vid akut hjälp. Så vid en avtagsväg mitt i morgonrusningen, halvvägs till sjukhuset, så förflyttar vi far från vår bil till ambulansen där han kunde få första hjälpen. Vi kunde sedan i sakta mak köra vidare mot sjukhuset för att möta upp där.
Nu är båda borta och jag hoppas jag slipper kalla på 112 och hjälp igen, i alla fall för mina närmaste.
Annars så är jag van med att kalla på ambulans och annan nödhjälp vid trafikolyckor. Detta går numera på rutin…
