Är så glad att jag valde bort Facebook!
Har länge retat mig på mycket skit där utan även en massa uthänganden oavsett vad det gäller, det gillar inte jag.
Har sedan länge slutat att följa våra kvällstidningar och har i praktiken bara läst dem om jag sett något intressant i framför allt Twitterflödet, och då besökt dem.

Nu har jag inte behövt kolla vare sig Twitter eller Facebookflöden och har mått förbannat bra.
Solen har lyst från en delvis skymd himmer och temperaturen har tidvis varit inom, för mig, behagliga gränser.

Med hjälp av pelarfläkten, kabel, en kärra på hjul så har jag kunna förflytta mig efter skuggan och sedan arbeta där.
Har kunna få mycket gjort utomhus och verkligen gå runt i trädgården och njuta av det vackra vi har. En del saker är kanske inte så vackra just nu, men med lite handkraft, fantasi så kan det bli vackrare. På min tidningsrunda har jag hittat en fastighet som med små hjälpmedel har blivit en oas.
Har flyttat en av mina pauser dit och går då och spanar in, vad har de gjort sedan förra gången jag körde. För mig har det blivit en morgon-TV med trädgårdstips. Träffade mannen i huset för ett tag sedan och berömde, fastigheten.

Så vill jag också ha det, fast under de förutsättningarna vi har här. Tankarna blir då hur jag skall kunna förverkliga det vackra jag ser, samtidigt som det skall vara minimalt med jobb mm. Skall det byggas något eller planteras något, så får det ske på ett sätt så att robotgräsklipparen kan sköta jobbet runt omkring, utan att jag skall behöva springa efter med den elektriska diton.

Att jag fått altanen på baksidan användbar igen efter några år förfall är underbart. Att efter 20 år även fått upp en trappa, är underbarare. Blev användbart på ett helt annat sätt än tidigare. Visst återstår det en del arbete, men Rom byggdes inte på dag som man säger. Skall jag vara helt ärligt så tror jag inte ens två dagar räckte.

Tror både mor och far sitter på sitt moln och tittar ner på vad som sker och vad som hänt sedan förra gången, precis som jag gör på min tidningsrunda.
Och jag tror båda är nöjda med vad de ser…

I går när jag kom till min butik för att handla så möttes jag av min tiggares vinkande med en gång. Hon sken i kapp med solen och hela ansiktet var ett stort leende. Vi pratade lite så gott det går när två människor med två olika språk inta kan tala med varandra utan man får ta händer och fötter till hjälp. Vovven hade vi med oss och för att slippa sitta med honom i bilen, så gick bror in och fyllde vagnen med det som han blivit tillsagd att handla medan jag stannade där ute. Men medan vi stod där och pratade och viftade med armar och ben, såg jag att en tår rann upp i ögonvrån, tätt följd av ytterligare en.

Jag förstod snart vad hon menade, att stamkunderna inte kom till butiken utan var någon annanstans och de som var där var mer turister som absolut inte ville skänka henne några pengar. Jag insåg att jag inte kan skänka hur mycket som helst, utan jag måste hålla mig till den summa som jag har bestämt på veckobasis. Vad göra, då jag förstod att hon var både trött och hungrig, och så även de som är med henne.

Hon erbjöd sig att vara hundvakt medan jag gick in i butiken och handlade, vilket skedde. Jag gick direkt till hyllan för ”kort datum”-varor och plockade fram lite sådant som kunde mätta magen och framför allt ge henne något att dricka. I o med att jag är stamkund i butiken och de flesta känner mig, så vågade jag fråga en av de som känner mig väl, om ytterligare rabatt. Detta önskemål bifölls och jag fick bra rabatt på varorna som bara skulle gå till tiggaren utanför butiken.

Hon fick sin standardpeng som vanligt, men hon fick också en extrapeng för att hon varit hundvakt. Inte nog med det så räckte jag också fram en kasse med varor, med både mat och dryck som jag och butiken hade hjälpts åt att ”skramla” till, så hon skulle klara av jobbet i värmen.

Den glädje och tacksamhet hon visade oss, var oslagbar.
Vill rikta ett stort tack till butiken som ställde upp på detta och jag hoppas verkligen kunna få återkomma om det behövs.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

Har satt att en del av mina vänner har börjat följa något/någon som på Twitter och Facebook kallar sig @snubbarna.
Vad är detta för något?  Har sökt både på sociala medier och sökmaskiner vem som står bakom dessa konton utan att lyckas.
Kanske beror det på att just snubbarna används i så mycket andra sammanhang.

Jag blir rädd när jag inte hittar någon som helst info om vem det är.
Vad är det för smörja?
Känns nästan som flashback, avpixlat och allt vad de heter. Yttrande frihet på riktigt, där de hänger ut personer men namn o ev bild men själva försöker de dölja vem de är. ..

Får nästan känslan av att alla män är förbannade kåtbockar som bara tänker på en sak…
Ser världen ut så där? Då är jag unik, och har svårt att tänka mig det…

Trodde ett tag att Jack Werner var involverad, men hittar heller ingen info om det 😩

Varför skall så mycket vara anonymt och inte våga stå för det man säger?

Är så otroligt glad att det numera i hela USA är tillåtet med gayäktenskap.
Ni gaymänniskor är lika mycket värda som alla andra, visst är det fantastiskt?

శ్వేత సౌధంలో విరిసిన ఇంద్ర ధనుస్సు
(En härlig syn på Vita huset ner)

Jag har funderat på varför jag bloggar, inte bara en gång utan flera.
När bloggen kom, så fick jag ett erbjudande om att börja blogga på en sajt, och deras beskrivning var ”en dagbok, öppen för alla att läsa”.
Visst jag hoppade på den nya trenden och började och jag höll ut i länge, ja i hela tre dagar… Kan ni tänka er.
Därefter insåg jag att jag inte hade något att skriva om och så var det bra med det.

Jag har aldrig varit en person som velat vara i offentlighetens ljus, utan föredrog mitt lugna liv ihop med nära vänner.
Men så blev mor sjuk och jag förstod att allt inte stod rätt till, och förstod att det jag skrev på Facebook var intressant för många men också av förgänglig typ. De grupper jag varit med i tidigare i ämnen som  vård och omsorg, blev också mer politiskt inriktade där ideologier från båda sidor styrde och där individen blev allt mindr värd. Man brukar säga brukare om de som behöver omsorgshjälp, men i många av grupperna blev de sämre än disktrasor.

Så jag lämnade alla dessa grupper, en efter en, ju nämare vi kom valet. De vänner som betydd något på Facebook har jag istället blivt vänner med och jag delar fortfarande mina blogginlägg där, den vägen.

I dag handlar bloggen om så mycket annat än bara vård och omsorg, eller teknik. Jag har min stadiga läsekrets och ibland skriver jag bra inlägg som delas vidare av andra personer på Facebook och Twitter. Sådant gör mig stolt och glad. Här om dagen steg mitt besöksantal till över flera tusen på en dag och slog nästan all time high. Inte så många gilla eller kommentarer i bloggen, tyvärr, men desto mer på sociala medier. JIPPI!

Första gången jag bloggade klarade jag tre dagar. Nu har jag klarar många fler, även om det varit några uppehåll under vissa perioder av personliga skäl.

Men det roligaste är trots allt att få skriva av sig av tankarna….