Författare: villacalifornia

Jag en man i mina bästa år som jobbar som tidninsbud och anhörigvårdare till två familjemedlemmar. Har ett stort data/teknikintresse och tänker dela tankar om just anhörigvård och teknik.

När känslor tar överhand #blogg100

Den Av villacaliforniai TeknikLämna en kommentar

Jag, mor och bror har haft en undebar dag!
Bror kliver upp varje vardag kl 4 för att ha sin heliga stund på morgonen i lugn och ro innan avfärd till jobbet.
På helgerna unnar jag verkligen honom att få sova lite längre, vilket ofta innebär framåt 12-tiden. Tycket han är värd det. En av det två lediga dagarna brukar vi då göra ett ryck med sådant som vi ligger efter med, medan vi den andra dagen ägnar oss åt samvaro med utflykt eller något annat kul.

I dag var det den andra dagen. Visserligen var solen framme och gjorde sitt bästa till att värma oss,  men samtidigt hade vi en motkraft i vinden som gjorde motsatt effekt. Vi hade en liten tanke på att besöka skandalarenan i grannkommunen. Men den var mer äv välbesökt enligt medier så då tänkta vi att shoppingcentret då har det lite glesare. Vår tanke visade sig stämma och vi fick gott om plats att vara inomhus och njuta av utsikt och insikt.

Vår middag inmundigades på den av medlemmarna ägda restaurangen som dagen till ära hade en exotisk thaigryta med ris.

Nöja att ha fått se fler väggar än vi har hemma, åkte vi sedan hemåt.

Väl hemma kände vi att våra sängar kände sig ensamma så vi beslöt oss för att ge dem lite värmande sällskap.

För mor är det viktigt att sprida måltiderna så det blev en sparrissoppa som kvällsmål. Då hör jag ett bekant fågelkvitter, ett twitter och ser Morgan Olofssons namn på skärmen. Det blev nägra hesa krax till honom innan hans namn fick mig att inom mig associera till Habanera, som jag var tvungen att koppla upp på youtube. Högerkanten på sajten fick mig att hitta nya vägar via Marlene Dietrich, Zarah Leander, Yvonne Normann och till slut var vi tillbaka på 60-talet med Lolita och Seemann. 

Mina tankar gick tillbaka till de tider hi bodde i Tyskland. Jag tänkte på Viktoria som bodde tvärs över gatan på Eiderstrasse. Viktoria var min flickvän då, fast vi bara var fyra år. Vi vinkade åt varandra på morgonen när vi gick ut till porten för att hämta in mjölkflaskora. Vi ungicks nästan varje dag.
Jag började tänka på Tante Goritska som bodde på övervåningen i värt hus. Alla dessa tankar fick mig att accosiera till olika låtar som letades upp på youtube. Jag kom ihåg hur jag promenerade med morfar från Eiderstrasse genom Rendsburg och dess centrum. Vi passerade bangården vid järnvägsstationen för att komma till mormor och morfars hem i Budelsdorf. Musiken letades upp hela tiden som passade tankarna.

Jag tänkte på doften som spred sig i köket när de malde sitt kaffe. Jag kände att det rann något från ögonvrån ner för kinden.
Tankar och känslor tog ut sin makt över mig. Tänk om jag kunde leva om mitt liv, vill jag leva om mitt liv och om, skulle jag göra något annorlunda?

Nej, jag vill inte leva om det… dessa tankar och minnen får jag vårda ömt. Många frågor dök upp i mitt huvud som jag gärna ville ha svar på men far är borta sedan några år och mors minne är inte det bästa längre. Mellanbrodern låg i sin barnvagn när vi promenerade över den vita bron i stadsparken och han lär knsppast minnas något. Och minstingen var inte ens påtänkt. Dessa frågor lär jag nog aldrig få svar på…

Men vad gör väl det. Trots allt är jag lycklig med min familj i dag. Jag kan plocka fram mina minnen när jag vill.
Jag hoppas dock innerligt att jag kan ta med en viss person, min mor och bror och leva på minnen och skapa nya i sommar…

Skällsord i Bohuslän #blogg100

Den Av villacaliforniai TeknikLämna en kommentar

Följer en hel del personer som har sina bloggar här på WordPress. Varför jag följer personer är aty de ger mig ett mervärde, en fundering ur en nytt perspektiv. För mig är det ett sätt att hitta nya smultronställen, att följa världen i ett annat perspektiv än vad Facebook och Twitter gör.

Denna person hittar många gånger nya spännande infallsvinklar, som ger mig ett mervärde. Bohuslänsks skällsord är ett ämne jag tycker ger en inblick i en ”lokal” värld.

Vårt land är fantastiskt på många sätt. Vi var i kungliga huvudkommunen och vi hade lovat kompisens lille son att vi skulle köpa ”puttekulor” till honom. Vi gick runt i olika affärer för vi tänkte att där finns ett enormt urval. Men nej, vi säljer inte det, var den stående kommentaren. Vi var mycket besvikan över att barn inte leker med puttekulor där. Vi skojade om att Stockholm är nog bara asfalt och att man kan inte leka med denna tingest där.

Vi tog en fika och var deppade över att storstadens yngre individer inte kunde få leka ut sin barndom med denna underbara sak. Stackars stockholmsbarn, vilken tråkig barndom de måste ha.

Fikat var klart och vi förtsatte vår promenad. Ytterligare en affär och missmodiga klivade vi in och frågar eftet puttekulor. Vad är det säger expediten…. Va, tänkte vi och förklarade….

Jo men visst har vi stenkulor….
Vi fann det vi sökte och fick något att tänka på… Vem pratar rätt….

Här kommet lite bohuslänsks skällsord. Använder du dem på rätt sätt sä blir säkert någon glad och säger tack!

Tack #blogg100

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

IMG_20130703_203000

 

Det finns ett litet ord på fyra bokstäver, ett litet ord som ibland kan vara oerhört svårt att säga.
Detta lilla ord kanske inte betyder så mycket för avsändaren men kan vara oerhört värdefullt för mottagaren. Många gånger känner jag att detta ord används för lite idag, att avsändaren kanske inte tänker på hur detta lilla ord kan betyda så mycket för mottagaren.

Varför används detta ord så lite?
Är vi för självupptagna och tänker inte på mottagaren reaktion?
Anser vi inte ordet är något värt att använda?
Om det inte är värt någon för mig, tänker vi då på vad det kan vara värt för mottageren?
Är jag för självupptagen så jag inte bryr mig om mottagaren?
Är det en generationsfråga, att använda ordet?

För mig finns det ett litet ord, ett ord som är lätt att säga om man vet innebörden av ordet.
Detta ord tänker jag använda nu…

Jag vill säga

TACK

till alla människor som stöttat mig och min familj, till de som läser min blogg, som har hittat något i min blogg som gett dem kraft och stryka för att driva sin kamp vidare. Jag säger tack till de som via olika vägar kommenterat, men också till de som via privata meddelanden har kontaktat mig för att hämta styrka och kraft via mig. Jag säger tack till mina vänner som peppat mig att kämpa vidare, men också till de som av egen kraft hämtat stryka i min blogg och privata meddelanden.

Kort sagt TACK till alla som på något sätt påverkat mig/oss eller själv blivit påverkade…

Min inre frid #blogg100

Den Av villacaliforniai TeknikLämna en kommentar

händer

Mor har precis somnat i sängen, bror är på väg att försvinna samma väg. Själv sitter jag nu i köket och börjar känna en inre frid. Efter nästan två veckor av inre kaos, ett Déjà vu, så är jag nu redo att möta den vanliga vardagen igen, känns det som.

Jag har aldrig varit speciellt för att titta i backspegeln även om det finns minnen jag bevarar. Men min uppfattning är att vi lever här och nu. För mig är det viktigt att gårdagens händelser tas med genom dagen för att bli erfarenheter för att möta morgondagen.

För många år sedan när jag fick min panikångest, vilket berodde på en person som inte kunde hålla sitt humör i schack och fick sin frustration att gå ut över mig så ältade jag det om och om igen.

Detta upprepade sig dag efter dag, natt efter natt. Jag var fruktasvärt rädd när dagen började övergå i skymning för vad som skulle hända då. De små dammtussar som mot förmodan låg i något hörn blev monster som försökte slita mig i stycke. Den ångest jag kände då, var som en alien som bodde i min kropp och förgjorde mig inifrån.  Sakta, sakta åt den upp mig bit för bit. Jag kunde känna hur denna alien rörde sig min kropp. Den kröp där och titta på min insida, vad skall vi mumsa på idag. Var gör det mest skada om jag sätter mina pirayatänder i?

Jag har i dag lärt mig att leva med detta, jag har lärt mig att inte bli rädd för panikattacker även om de fortfarande är mycket otrevligt att få dem.

Nu när jag börjar slappna av efter pärsen med IVO:s papper så kommer det troligen att öka mina panikattacker. Men jag är beredd och kan leva med det, jag vet att det inte är farligt.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret #blogg100

Den Av villacaliforniai ÄldreomsorgLämna en kommentar

PlanetFeature.Candles.LG

Nu har över halva tiden gått innan mitt svar skall vara inne hos IVO angående den missvård mor utsattes för.

Jag har nu läst de journaler som IVO skickade till mig och kommenterat det.
Har även haft mailkontakt med handläggaren som utreder ärendet och alla mina kompletteringar finns hos IVO. Dock hade inte handläggaren läst dem i svarandets stund. Så skall även det tas med i beräkningarna så lär denna utredning ta tid.

Jag har ju hittat flera orsaker och även fått utredningen som chefsläkaen gjorde och där är ju flera orsaker identifierade.

Mitt svar blev åtta sidor långt där jag även tar med en del av de som hänt efteråt då det är följdverkningar av det som chefläkaren konstaterade.

Men vas om jag tänker på är hur denna genomgång efter tjugo månadeer och att behöva rota i hela systemet och alla händelser under denna tid påverka mig.

Just nu känner jag mig som ett nervvrak och har svårt att hålla fokus på vad som händer nu.
Man har under några få dagar än en gång uppleva det som hänt de sista dryga två åren.

Att ha en person som lider av demens och att försöka leva i just detta nu och inte titta bakåt utan leva för stunden och ta vara på det positiva som finns kvar istället för att för att rota i det som varit.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret sägs det och det lever vi efter.

Vi njuter av varandra varje sekund och minut och det är verkligen ömsesidigt.

Vi kramas och pussas och säger vi älskar dig till varandra.

Men nu mår jag så fruktansvärt fysiskt dålig av denna återupplevelse.

Jag gråter och skrattar om vartannat, huvudet känns som om det skall sprängas i bitar och har svårt att gå över golvet, precis som inte benen skulle bära mig.

Det är verkligen fantastisk att vi kan påverkas så otroligt fysiskt av något psykiskt.

I morgon är det onsdag och vi har vårt vanliga onsdagsmys framför oss. Kanske jag också kan få lite sovmorgon. Det ser jag fram emot…

Vår skog #blogg100

Den Av villacaliforniai Njutbart, VardagLämna en kommentar

DSC_0107

Vi bor på landet strax utanför ett samhälle. Inte långt härifrån har vi en underbar skog som jag och Nussä brukar åka till för att sträcka på benen. Lite nedanför denna backe ändrar sig skogen till en helt annan miljö.

DSC_0117
Men här har också funnits andra element som inte hör hemma i en skog.

DSC_0118
För några år sedan användes skogen av kriminella element som här brände bort plasten på kopparkablar och kvar ligger det metallrester som förfular vår skog. Undrar vem som bär ansvaret för att det inte tas om hand?

För en dryg vecka sedan hittade jag här en bil gömd bakom några buskar. Ett snabbt SMS indikerade att bilen var stulen.
Se hur fint de gömt nummerplåten under motorhuven.

DSC_0108DSC_0109

Strax intill ligger en mindre grushåla som ibland har använts som plats för att ”slakta” bilar. I dag har någon försökt titta på TV där men glömt att man behöver både el och antenn.

DSC_0114

Även om detta inte ar acceptabelt att hitta i vår skog, så finns det här.

För några år sedan fick vi se något dingla bakom ett träd. Vi tittar till och chockade konstaterar vi att det hänger en ”gubbe” där med en snara runt halsen. Det som sitter djupast är att gubben var grön i ansiktet. GRÖN…
Tror nog ansiktet har blivit grönare under de åren, men han var grön…

Några år tidigare hittade jag en annan bil där och när jag tittade till såg jag en slang från avgasröret som gick in genom bakrutan som var väl tejpad.

Men skogen är vacker…
Någon som vill följa med och leta svamp?

Vi är inte ensamma #blogg100 #omsorg

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, Vård & OmsorgLämna en kommentar

A¦ênnu en festma¦èltid. Halv ska¦èl kra¦êm med halv macka.

 

 

För en tid sedan fick jag kontakt med annan anhörig som berättade sin historia men framför allt ville ha lite stöd och råd med mina erfarenheter som grund.

Visst jag har gett denna person mitt stöd och mina erfarenheter som grund att leta vidare för sina svar. Visst har det funnits likheter men även väsentliga skillnader i våra berättelser och upplevelser.

Till och från har jag tipsat om nyheter och annat sådant som kan vara av denne persons intresse.
Ju mer tiden har gått så har jag ibland funderat över vad detta denna anhörige berättar betyder och till och från har jag fått en smygande känsla av att det börjar kännas som ett parallellfall men samtigit har jag skakat av mig den känslan, då jag tänkte att det är nog bara ödets nyck.

Tycker denna människa är fantastisk som kämpat på detta sätt och hoppas verkligen det fortgår på samma sätt.

För några dagar sedan blev jag uppmärksammad via en tidningsartikel om något så jag kontaktade personen om detta. Chocken var nästan total, då de personer som figurerade i artikeln var samma som ”kommit” i vägen för denna anhörige.

Helt plötsligt blir jag varse, det är nästan vår historia som berättas.
Börjar rota här i bloggen och läser, men usch så lika…

Här för några dagar sedan så ramlade den anhöriges närstående ur sängen och bröt lårbenshalsen.
In på sjukhus och akut operation. Några dagar senare så uppdagas det att personen har lågt Hb och fick extra blod i dropp.

Idag ringde telefonen och det var den anhörige som berättade att nu börjar den närstående vakna till liv, svara på tilltal och berätta vad den önskar och vill.

Nu kommer de båda att flytta ihop i väntan på nytt boende för brukaren.
Jag hoppas att den anhörige tänker på hur bundet det blir och måste tänka igenom detta noga.
Det är inte lätt att ta ansvar för någon annans liv vilket blir ett tungt ansvar för en ensamstående.

Har sagt att nu måste det till att läsa recept, laga mat, mat med mycket näring, mycket järn för att få upp blodvärdet och järn.  Man måste också tänka på att för att optimera upptaget av järn, så måste det till mycket c-vitamin. Även kaffe och mjölkprodukter måste åtskiljas från dessa järnberikade måltider. Tänk dig noga för, för det tar på krafterna och krafter som du måste ha för att orka strida för rättigheter som ni har. Glöm inte det….

Nu får vi strida åt var sitt håll men kan samtidigt ge varandra stöd för att gå vidare.

I dag är jag glad att min blogg har inneburit så mycket för andra, inte bara för denna person utan för alla andra som kontaktar mig i tysthet, då de inte vill komma ut med att de misstänker ”felaktigheter” i vård och omsorg.

Kämpa vidare men kämpa inte så mycket att du tar slut på dig själv. Tar du slut så finns ingen som kan hjälpa och stödja dina nära och kära.

IVO, en myndighet för vem? #blogg100

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg, Socialstyrelsen, Vård & OmsorgLämna en kommentar

IVO

Vad är IVO till för egentligen?
Nu efter ca 20 månader skall de granska vårt fall, vilket känns skönt…
Men varför skall det behöva ta 20 månader.

I slutet på mars kommer nyheten att Stora brister inom IVO:s tillsyn.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) brister i sin tillsynsverksamhet, enligt Statskontoret. Bland annat saknas effektiva system för att styra och följa verksamheten. Till exempel går det inte att se om det finns återkommande brister hos vårdgivare.

För oss som anmält men också motparterna i tillsynsärendet måste jag också känna en stor frustration över att det tar tid. Ingen mår ju bra under denna tid som ärendet ligger och sedan  utredning som också tar tid. Under denna tid hinner ju också samma fel upprepas igen och igen och igen.

Enl P4 Västmanland har IVO granskat en vårdcentral efter lex Maria-anmälan av en fördröjd diagnos av lungcancer. Visst är detta jättebra, men vår vårdcentral har i dag 10 tillsynsärenden varav två lex Maria. En person är död i cancer, en är döende (eller död). En har fått ett ben ben amputerat och en annan har blivit av med ena bröstet. Denna sista person har haft psykiska problem tidigare och vid dennes besök på vårdcentralen gjordes enl anmälan bristfälliga undersökningar. Personen fick sedan förslaget att uppsöka psykakuten på sjukhuset. Enl anmälaren själv så upptäcktes cancer i ena bröstet vid en rutinkontroll med hjälp av mammografi.

Själv har jag tillskrivit myndigheten några gånger för att höra om alla mina kompletteringar inkommit som de skulle. Istället för ett svar blev jag hänvisad till de olika regionerna innan vi hittade var ärendet fanns.

Vi utreder vad som har hänt och har inte enbart fokus på hälso- och sjukvårdspersonalens agerande. Tyngdpunkten ligger framför allt på att bedöma om något blev fel och i så fall varför. Vi bedömer också vad som är viktigt att åtgärda för att inte samma händelse ska inträffa igen.

I dag vet jag efter kontakt med vår personliga handläggare att mina kompletteringar inkommit men fick också besked om att de INTE hade lästs igenom.
Min första anmälan handlade bara om mors medicinförgiftning, därefter har jag kompletterat med fakta som framkommit under hela ärendets hantering.

Men allt det andra då, som jag kompletterat med, allt enligt patientnämndens rekommendationer.

Att både primärvård och kommunens omsorg har ändrat rutiner tycker jag är bevis på att jag har haft rätt, men samtidigt vill jag ha ett slut på ärendet som ligger liksom en cancersvulst inom mig.

Hur mycket kostar inte detta skattebetalarna att jag mår dåligt, mor mår dåligt och även min bror.
Sjukskrivningar som jag har behövt för att inte gå i väggen, brors besök i väggen. Konflikter med den kommunala omsorgen, fast jag har gett den utredning som regionens chefsläkare gjorde till nyckelpersoner inom biståndenheten mm.

IVO, hur länge skall jag och alla andra som råkat ut i felaktigheter behöva lida

Så här skriver Västerbottenkuriren på sin sida: Efter en förstudie har Riksrevisionen inlett en granskning av patientsäkerheten. Trots nya lagar och statliga satsningar mot problemen kvarstår flera av dem och fler patienter anmäler vårdskador och klagar i dag, skriver Riksrevisionen.

Vad livet ändå kan vara underbart #blogg100

Den Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

DSC_0050

 

I dag var en sådan där dag man kan drömma om.
Mor var på strålande humör vilket jag också var. Min kontaktperson i omsorgen var en av de två som var här idag. Vi hade lite diskussion om framtiden. Nu är det klart att jag skall få mer hjälp, men inte med mor, utan de skall göra det som mor idag inte klarar, dvs en del av städningen och lite tvätt. Mor är beviljad lite mer hjälp i det fallet än vad som är normalt. Vi är beviljade 2 timmar i veckan och då får de göra en del städning men också lite tvätt att ta hand om. Detta känns väldigt tryggt.
Vi är också överens om att de skall komma hit på tider då vi inte är hemma, en del beroende på att inte störa mor men också en del på att vi vill ha privatlivet ifred så mycket som möjligt.

Detta känns helt fantastiskt, om jag skall vara ärlig.

Då vår lokaltidning inte var intresserad av vad som hänt på vår vårdcentral och idag verkar mer angelägen om vad som händer inom tidnigen och dess koncern i ställe för nyheter, så har jag numera ett helt suveränt samarbeta med vår lokalradio inom SR-företaget.

Så jag och mor valde att åka dit för att överlämna lite material i utredningen om vårdcentralen och vad som hände där och dess brister.

Jag är idag mycket glad åt alla de kontakter jag har inom media och då framför allt public service som inte behöver känna någon press på sig att göra en bra story för att få in annonsintäkter. Hade min lokaltidning varit lite mer ödmjuk i sitt förhållningssätt till oss annonsörer, så hade det kanske varit annorlunda. Jag menar inte att de alltid behöver bli en artikel i tidningen men de kan åtminstonde säga tack för att man givit dem ett nyhetstips.  Jag har i alla fall lärt mig från barnsben att vara artig och säga tack…

Bror jobbar ju på samma ort som lokalradion är lokaliserad, så vi kunde kombinera det med att vi hämtade honom direkt på jobbet vilket gjorde honom glad. Ibland behövs det inte så mycket för att glädja en annan människa, och när han blir glad blir även jag glad.

Det fanns en liten stund mellan vi var färdiga och bror slutade vilket kunde användas till lite geocaching. Geocahing är min motion för att hålla min diabetes i schack men också en för mig acceptabel aktivitet för att röra på sig förutom allt spring jag har i vardagen.

Väl hemma efter dagen, så lade vi oss alla en stund på rygg i våra sängar….

Tänk vad lite det behövs för att smycka en vanlig fredag….