Krig, förbannade krig…
Jag följer naturligtvis det som händer i Ukrania, och oavsett om man vill eller inte vill, så går det inte att låta bli, på nyheter, tidningar, sociala mötesplatser så svämmar det över om rapporter om vad som händer. Man kan inte undgå att få info. Antingen får man stänga ner allt eller så får man bearbeta informationen.

Själv kommer jag tillbaka i tankarna om mor och hela släktens liv under andra världskriget. Då när flykten satte igång så fick de bara med sig saker som det fanns plats för i en resväska. Fotot på mor låg längst ner i den och följde med hela tiden.

Jag gjorde en sökning på hur lång tid det tar med tåget från Stettin till Lübeck. Den resan tar idag drygt fem timmar med snabbtåg, med byte i Berlin. När släkten flydde 1945 tog den resan ca tre månader.

Klättra in i godsvagnarna, skuppa runt några timmar. Tåget stannade för att de kunde sträcka på benen och sedan iväg igen. Fram till en skola, samlingslokal eller liknande. Där skulle man packa upp sina få tillhörigheter för att sova en eller ett par nätter innan det åter var dags att packa resväskan och äntra tåget.

Idag stänger jag ner mina medier, tar på skorna och går ut i naturen. Många promenader med vovven. Trygghetsvandrarvästen åker på och stöttar andra människor i olika situationer. Är involverad i arbetet med vaccinguide för att få fler att vaccinera sig för det finns ju fortfarande en pandemi.

Det är mitt sätt att hantera denna situation som nu pågår med människor på flykt. Jag måste liksom så många andra hitta min plats i tillvaron så jag känner att jag gör något för mina medmänniskor i denna situation. Detta är mitt bidrag till det som händer I världen. Jag min plats och min uppgift.

Jag är i alla fall lyckligt lottad, jag har i alla fall mer av mitt liv än vad som ryms i en resväska. Men jag har också ett hjärta som vill göra något.