Än en gång krig I Europa, än en gång seglar minnen upp från mors berättelser om kriget 1939 till 1945 och tiden därefter.

Mor lämnade det jordiska för snart åtta år sedan och även om saknade är stor, är jag ändå glad att hon som människa inte behöver uppleva det som idag sker. Även om kriget började 1939 så var det inte förrän 1943 som det började märkas för tyskarna. Mor bodde utanför Stettin, en stad som förstördes till mellan 70 och 90% i slutet av kriget.

I början på 1945 så kom då en av segrarmakterna, Ryssland till undsättning av området. Trots allt var inte det frid och fröjd. Var man inte jude så skulle man som tysk stå till svars för Hitlers välde. Man skall nog betona att det gällde de fyra segrarmakterna, att inte behandla tyskarna väl. Då handlade det om att avnazifiera Tyskland. Samma ord hör jag från Ryssland idag, avnazifiera Ukraina.

Idag har jag så många frågor jag skulle vilja fråga mor om, frågor från kriget då, för att jämföra med kriget idag.

Jag följer med stort intresse, Sveriges Radios korrespondenter Lubna El-Shanti och Johan Mathias Sommarström, som de senaste dagarna rapporterar från Lviv i Ukraina. Jag såg bilderna från tågstationen hur de älskande skildes för att fortsätta motståndet mot Ryssland och för att sätta sig i säkerhet.

Själv ser jag järnvägsstationen i Stettin som jag besökt flera gånger, där mor och syskon ofta bytte tåg för att resa mellan de olika släktingarna och sin mormor. Jag ser också hur mor och resten av syskonskaran tar farväl av släkten, men med orden vi syns i säkerhet när vi kommer fram. De sågs när de var i säkerhet och flykten klarade dem.

Mammas mormor sade att det inte kommer finnas mer människor kvar när kriget är slut än vad som får plats under en lönn. Utanför mors dopkyrka i Polen växer just en lönn. Där får inte många människor plats.

Hoppas innerligt att detta snart tar slut, vi behöver medmänsklighet inte ett nytt krig.