Vid 3-tiden tog vi ett ömt farväl utanför hans dörr, med orden att vi snart skulle ses igen. Visst låter det romantiskt och liksom att man är nykär, och visst finns det säkert någon form av kärlek med i detta. Men kärleken är inte på det planet som man kanske väntar sig.

Tidigare under natten fick jag ett meddelande och en vädjan om hjälp från en ungdom, en ungdom som hamnat snett i samhället, som tagit till droger för att klara vardagen. Detta är inte första gången och säkert inte sista gången.

Vi träffades vid bordtennisborden på skolan där jag så många gånger träffat ungdomar som har velat få kontakt med någon vuxen för att prata, en vuxen som stöder, en vuxen som inte dömer, utan finns där med öron som lyssnar.

Varför jag har blivit denna vuxna person, som ungdomar vill prata med vet jag inte. Det är inget jag har strävat efter eller heller planerat. Men nu sitter jag i den situationen och i den mån jag har möjlighet så försöker jag ställa upp.
Ibland är det svårt för dessa ungdomar att ta nästa steg, ta kontakt med ungdomsmottagning, ta kontakt med de sociala myndigheterna för att få hjälp. Då kan jag putta på dem lite, visa dem mitt stöd försöka förklara vad som händer mm. Ingen vet om att jag finns i bakgrunden, men de vet att de har stöd från mig att ta steget. Kanske det inte klarar det efter denna natt, och det blir ytterligare en natt att sitta på dessa bord och prata, innan det släpper.

Jag kan inte ta demonerna ifrån dem, jag kan inte göra jobbet för dem, men jag kan finnas där till att de själva vågar göra det. I o m att jag har min panikångest i bakgrunden så lärde jag mig kognitiv beteendeterapi (KBT), och detta är till stor hjälp i arbetet med dem. Att värdera, vad är det värsta som kan hända och hur stor är risken för detta.

Så de närmaste dagarna väntar jag på att de tagit nästa steg, ett steg som för mig är att trampa på en sten, men för dem att bestiga ett berg.