Lyssnar nu på boken ”Det som inte fick ske” av Åsa Erlandsson, om attentatet på skolan Kronan i Trollhättan. Jag var på plats bara någon timma efter dådet den 22 oktober 2015, och då hade jag hört på radion vad som hade hänt…

Men vad hände innan det blev en nyhet på radion, riksmedia och i världen?
Genom intervjuer med personer, på skolan, polis, kommunen och andra myndigheter så ger Åsa Erlandsson en hel del svar på. Det beskrivs i boken vad som händer, mycket detaljerat, så jag började titta på klockan och tänkte, att hon hinner inte berätta färdigt innan polisen är på plats. Nu vet jag vilka vägar Anton Lundin Pettersson rörde sig på inne på skolan, och jag vet att jag satt ner mina skor på de ställen där blod har spillts.

Ja tänker på Marie Kide, som klarade sig undan attacken men istället blev det femte dödsoffret i attacken i Stockholm. Vad är oddsen för att råka ut för det? Men jag tänker också på rektor  Djeno Mahic, som med kall närvaro gjorde en heroisk insats. Här beskrivs hur han sprang runt från klassrum till klassrum och varnade och sade att de skulle låsa in sig. På vägen tog han två städerskor och låste in i en skrubb. Jag känner igen mig mycket i honom, då jag reagerar ungefär på samma sätt. Denna sinnesnärvaro att förstå och att handla rationellt. Men det finns många fler personer på skolan som gjorde fantastiska insatser.

Tankar har många gånger gått till poliserna som var först på plats och avlossade skotten mot förövaren och gjorde oförmögen att fortsätta sin bärsärk. Hur mår de? Hur mår släktingar, för de måste ju också haft ett helvete med sina tankar om vad som hänt, och att förstå att det var just HAN som gjorde detta.

Att gärningsmannen dödade tre personer och skadade två, är de självklara offren. Men hur många mer är offer i detta, skador som inte syns utanpå, men också behöver omvårdnad.

I boken nämns många personer som gjort mer eller mindre fantastiska insatser…
Tack till er alla!

Du vaknar på morgonen och är redo för skolan. Du gick till skolan och förväntade dig en helt ”vanlig” skoldag. Du ser barnen leka o skratta på skolgården. Du hade ingen aning vad som väntade bakom skolans stängda dörrar. Du går in, möter lärare och hälsar på kompisar. Alla går in på lektion. Klockan tickar o allt rullar på. Lektionen tar slut och det är strax innan 10. Du bestämmer dig att dra till affären med din kompis, ni skrattar och pratar om allt möjligt. Under tiden ni är borta kliver in en man i skolan. En man redo att spilla blod, invandrar blod.. Han bär på en kappa, en mask och ett svärd. Allt var i färgen svart inklusive hans själ. På väg till övre våningen möter mannen barn som han gärna vill ta livet av, men en modig personal ställer sig framför honom och försöker bemanna honom, men det går snett. Han höggs till döds. Blodet rinner på golvet. Barnen får panik samtidigt chokade så dom springer iväg för att leta efter hjälp. Kronan har fått ett mörker över sig. Mördaren forsätter till övervåningen medan han släpar på det blodiga svärdet..
Du o din kompis märker ingenting. Ni går där i korridoren och blir tvungna att splittras för att du ska till ditt skåp. Du går där och bakom hörnet möter du din domedag, du möter själva djävulen som är redo att ta ditt liv. Ni stöter på varandra, ni får ögonkontakt. Du hann inte säga ett ord innan du hade svärdet i dig. Hela själen sugs ut, blodet pumpar ut, du förstår inte vad som hänt. Blodet rinner på din tröja, till jeansen och ner till skorna. Du är chockad så du stirrar på mannen och sakta faller du ner på knä täckt av ditt egna blod. Hjärtat håller på att sakta ner, det blir svårare att finna luft. Dina ögonlock blir tyngre och det blir svårare att andas. Ljudet blir svagare o svagare. Det ända du tänker på är att ”jag ska dö nu, jag ska verkligen dö. Sakta så försvinner verkligheten, sakta försvinner du från världen.